Det var bokmässan som fångade mig. Jag plockade upp böcker på sina hyllor och passade på att ögna baksidor, i Henrik Bromanders novellsamling i serieform handlar den inledande berättelsen om en ensam, medelålders bibliotekarie som åker till bokmässan i Göteborg. Imponerad av den så väldigt lyckade kultureliten faller hon pladask när en berusad och burdus men ack så berömd författare ber om sällskap till hotellrummet. Väl där konstaterar åtminstone läsaren att en rejäl smäll på käften hade passat nämnde författare allra bäst. Bromander berättar på ett självklart sätt om medelålders kvinnor som tydligen beter sig som sjuttonåriga flickor totalt utan självkänsla, med en ofattbar förmåga att släta över och snygga till vedervärdiga handlingar utförda av någon de hoppas erhålla den saknade självkänslan ifrån. På ett mycket säkert sätt berättar han också ett antal andra historier om människor som i någon period av livet är vilse och lite utanför. Det är trovärdigt, har hög igenkänningsfaktor och gör att man känner sig som en gammal disktrasa när man lägger ifrån sig albumet; blöt, illaluktande och urvriden. Det är simpelt, berättelserna skulle kunna vara uppdiktade på någon timme, och det saknas ett klassiskt slut. Vi får en inblick i en "typisk" persons liv, ocensurerat och ofint, och jag vet att livet är på just detta vis och alltid och oundvikligen slutar med döden. Japp, vi skall döden dö och fram till dess tenderar det att skita sig flera gånger på vägen. Disktraseblues kan för all del vara eftersträvansvärt, men för mig saknas någon ingrediens i dessa noveller. Om en berättelse saknar ett vackert språk vill jag ha poäng och mening. Eller åtminstone ett riktigt slut på eländet.
Vanligtråkigpersonsångestbeskrivspåettsympatisktsättsomväckermittmedlidandeochjaghoppaspåetttrevligtslutmenvetattdetbaraärattglömma.
We have seen it before. Men jag måste ge Henrik Bromander att han fått mig att känna att min plats är som urvriden och dinglandes på vattenkranen i köket.
Whatwhatwhat? Bromander är ju fantastisk! Sådana rara hemskheter. Men du har rätt om Elvis, den serien är verkligen urusel.
SvaraRaderaDet är något med det här med poängen som fattas mig, men märk väl att min disktraseliknelse är tänkt att vara ett kudos till författaren. Jag menar, illaluktande och urvriden är svårt att åstadkomma :)
SvaraRaderaHaha! Håller med.
SvaraRaderaOch jag förstår din poäng! Det finns några Bromander-imitatörer som verkar i Sverige och som faktiskt publiceras i Galago. De är tjugo resor värre än Bromander och gör serier HELT utan poäng, bara lite diskbänksrealism, naiva teckningar och sen ba "slut"! Bromander kompenserar bra med känsliga personporträtt, galghumor och sex/våld.
Kanske är inte Hur vi se på varandra Bromanders bästa bok? Det var länge sen jag läste den.
Det står helt enkelt klart att jag måste läsa något mer av Bromander, frågan är vad?
SvaraRaderaJag var inte så nöjd med albumet första gången jag läste det. Det var alldeles för korta historier. Man lämnade karaktärerna alldeles för fort. Jag minns att jag kände mig otillfredställd och närmast orolig efter läsningen. Jag tyckte inte heller att novellerna gav varandra så mycket. Jag tror att de blir bättre i ett nummer av Galago eller dylikt.
SvaraRaderaMalcolmlittle, precis så kände jag med! Otillfredsställd och orolig var verkligen huvudet på spiken!
SvaraRadera