Indian Blues

Jag avskyr böcker vars enda uppgift är att få läsaren att må dåligt och lida med huvudkaraktären, sådär så att man ska sitta med öppen mun och bara gapa åt hur elakheter och hemskheter avlöser varandra på samma sätt som snålblåst och spöregn gör i november. Man tillåts aldrig att lite naivt hoppas att det kanske är fiktion, nej då! Det ska gärna märkas upp med en blaffig logga typ "Sann historia, tro´t eller ej!!!" Jag kommer ihåg när "Pojken som kallades Det" dök upp på alla möjliga bestsellerlistor, jag fattade ingenting då och jag fattar ingenting nu. Jag nöjer mig med nyheter och annat elände för att konstatera att det finns massa misär där ute. För mycket vältrande i det och obehagligt mycket detaljer- not for me! När det dyker upp böcker som berättar om bedrövligheter utan att göra det enkom för sakens skull är det dock en helt annan femma.

Sherman Alexies "Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian" är baserad på författarens egna upplevelser från livet i ett indianreservat. Smaka på ordet- "reservat". Man förstår direkt att det inte är någon solskenshistoria han har att förtälja, Sherman. Berättelsen handlar om Junior, en pojke som trots uppenbar humor och självdistans har en hel del emot sig. Han är indian i ett land som i århundraden har förtryckt just indianer, människorna i reservatet är fattiga, försupna och har tappat allt vad framtidstro heter och till råga på allt har Junior en hel hoper fysiska problem efter en hjärnskada han föddes med. Precis som man kan ana har han en hög med mobbare, både barn och vuxna, efter sig och inte blir det bättre när han börjar inse att han måste bort från reservatet för att få en framtid. Junior söker sig till en så kallad "vit" skola en bit bort, där han blir "indianen" medan han hemma blir någon som svikit sin stam i ett försök att "bli vit". Innan det hela är klart ska Junior bli sitt basketlags stora stjärna, och gissa vilka de till slut krossar i finalmatchen? Javisst, de på alla plan redan besegrade indianerna.

Visst låter det som upplagt för ångest, misär och elände? Givetvis är det så, men Alexie berättar historien på ett så roligt och självklart sätt att jag flera gånger skrattar för mig själv. De serieteckningar som Junior ritar finns med och många är så träffande att de vilken dag som helst kan konkurrera ut Cronstam och Bromander som jag nyligen läst. Samtidigt är det så krassa beskrivningar av livet i reservatet och villkoren för fattiga människor utan sociala skyddsnät att jag aldrig kommer att glömma den här boken.