Kära dagbok

Så var den alltså över, bok- och biblioteksmässan som skulle göra mig till en ny människa. Förväntningarna var, för att använda ett sansat uttryck, skyhöga. Jag och Kafka sladdade ut från Stockholm i en liten Toyota Yaris från Statoil (nej, inte samma sak som en schysst, solbränd amerikanare, jag vet det) och körde plattan i mattan direkt. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att om man är upptagen med att babbla om sina galet höga förväntningar medan man kör så kan man så lätt ta fel avfart. Detta kan leda till att man några minuter efter att man börjat blåsa ned mot Göteborg plötsligt är på väg tillbaka till Stockholm. Bara sådär. När man därefter vänt tillbaka över Södertäljebron är det dock bara att ösa på, full spätta. Vi gjorde ett hastigt stopp för att inhandla skivan "Lastbilsrock-36 dieseldoftande hits" men sedan öste vi på. Jag kan meddela att en i-phone faktiskt inte är något vidare till GPS och det är enbart en telefons och rusningstrafikens fel att det tog oss femtio (50!) minuter att komma till hotellet efter att vi anlände till den aktuella staden.

Well, bor man på Grand Hotel är det mesta ganska nice, så mycket kan jag säga. Tjusiga badrum, relaxavdelning och god frukost. Men undvik indiska restauranger i närheten som ej serverar alkohol, trots att man så uppenbart behövde den efter resan ned.

Mässan då? Myllret av människor som drar omkring som en hoper råttor i en kloak ger jag inte mycket för, det spelar ingen roll att det dragits av några tior på priset för böckerna, jag kan ändå inte handla när tusen pers trycker på från alla håll och man till och från misstänker att man ska förlora medvetandet av syrebrist. Men seminarierna, ah! Där fann jag hela meningen med mässan. Att slå sig ned i en sval sal och lyssna till intressanta människor berätta om intressanta saker, hur härligt som helst! John Ajvide Lindqvist spelade musik och verkade en aning förvirrad, Jonathan "Zapiro" Shapiro var både proffsig, rolig och aktuell och Martin Kellerman var, well han verkade lite besvärad. Men eftersom jag äger nitton (19!) Rocky-album tyckte jag ändå det var svinkul att se honom live. Jag fick även det senaste albumet signerat och ville gärna se lite cool ut under tiden. Det gjorde jag inte. Jag såg ut som nidbilden av en bibliotekarie och sa dessutom "va?" tre gånger på frågan vad jag hette. Kära nån.

För utom detta såg vi en massa andra bra seminarier, åt och drack gott och jag tog på en massa böcker. Kunde knappt handla något under stressen nere bland pöbeln men det är lugnt, jag går igång på att ta på böcker så jag är nöjd ändå.

Notes to self

Notes to self:
Regnar det? Köp ett paraply, regnet kommer självklart inte att avta så länge du är utomhus.

Överväger du att ta taxi men beslutar dig för att gå? Ta taxi direkt, du kommer ändå att gå vilse i regnet och kapitulera och därefter, dyblöt, hoppa in i en.

Passerar du en bankomat utan kö? Tag givetvis ut pengar. På mässan kommer du att förstå att de ej tar kort och kön till bankomaten kommer att vara sinnessjuk.

Har du stått länge i en bankomatkö? Kliv ur den igen, det kommer visa sig att mässan trots allt tar kort.

Det kommer att bli legendariskt

Ungefär som med Woodstock kommer framtida generationer höra talas om den mytomspunna händelsen, med stora ögon kommer de fråga mig "Var du där?" Och med sina stora ögon ska de titta förväntansfullt på mig. Precis som man själv frågade alla över 40 om de var med 1969. Svaret var givetvis alltid "Eh. Näe. Jag var 14 och man åkte typ inte utomlands på 1960-talet. Definitivt inte över Atlanten. Dessutom var jag inte hippie."

Men så kommer inte jag att svara. Jag ska le lite drömskt, förlora blicken bortåt horisonten och sucka nostalgiskt. Ungdomarna kommer att dra efter andan och vänta på fortsättningen. "Jag var där, och det var helt maaagiskt" kommer jag att svara med ett uttryck av längtan efter svunna tider i mina ögon. Tillslut kommer jag att le lite överseende så att de förstår att you had to be there.

Jag talar givetvis om bok- och biblioteksmässan som det bär av till om tre dagar. Det kommer att bli legendariskt!

Kan man strutsa Sverigedemokraterna?

Jag har läst ”Intet” av Janne Teller idag efter ett tips från Kafka på jobbet. En klass med fjortonåringar blir minst sagt upprörda då en elev en dag slutar skolan, klättrar upp i ett träd och bestämt hävdar att ”Ingenting har någon betydelse, det har jag vetat länge. Så det är ingen idé att göra något, det har jag just kommit på.” Vuxenvärlden är snabb med att städa undan efter pojken i fråga och vill helst inte prata mer om saken. Klasskamraterna börjar sakta med säkert inse att det mycket väl kan vara rätt och riktigt detta att ingenting betyder något och när känslan av förtvivlan kryper sig på bestämmer de sig för att på hög börja samla bevis för motsatsen. Till högen ska allt sådant som de av någon anledning håller kärt, allt sådant som således måste ha betydelse. För det har det väl?

Janne Teller skriver kort och rappt och rakt om en stor existentiell fråga; Varför? Jag tror att publiken hon skriver för är helt rätt, själv är jag kanske för gammal. För var man inte ungefär fjorton när man en gång kom på att givetvis spelar inget någon roll? Min livstid är mindre än en piss i havet och egentligen kan man ju lika gärna trycka på fast forward. Fast man kan ju lika gärna dröja sig kvar också, tänker man snart.

Nu var inte detta den ultimata läsningen samma morgon som ett rasistiskt parti tagit sig in i Sveriges riksdag. För jag vet inte vad jag ska göra, kan jag blunda och säga att det ändå inte spelar någon roll i det långa loppet? Det vore skönt.

Uppsägningen

”Uppsägningen”, så där i bestämd form singularis låter det lite som något av Kafka. Det är det inte. Däremot är det en personlig favorit hos mig, den existerar i flera olika varianter beroende på vilket humör jag känner mig på. Vissa perioder är den faktiskt helt bortglömd, men plötsligt gör den sig påmind en söndag när man minst anar det.

Jag spenderar alldeles för mycket av min tid med trista studier och därefter med ännu tristare arbete i kassan på ICA, det hela riskerar att leda till att jag blir en sur och bitter person i förtid. För det mesta sitter man mest där och ler och tar betalt för kotletter, toapapper och annat folk kan tänkas vilja ha, men ibland händer det något som gör att man liksom sätter leendet i halsen och istället innerligt önskar att ens ögon av någon anledning kanske gör en till viljes och börjar lysa eldrött och när man öppnar munnen så ska det spruta eld. Helst av allt vill jag ackompanjeras av en riktigt mörk och ondskefull röst. Kanske en sådan där som demoner brukar ha i filmer med lite lägre budget. Taskig ekonomi är egentligen inte något som krävs för at rösten ska få vara med i film, men anyhow. I väntan på övernaturliga krafter nöjer jag mig med en version av ”Uppsägningen”, kanske den där man talar om för den medelålders mannen som läst fel på priset och nu dessutom skäller ut mig för detta att han kan dra åt helvetet. Jag tror faktiskt att jag reser mig upp mitt i dispyten och går därifrån, kön kan ringla på bäst den vill. Japp, han får gärna tala med min chef, kanske kan han nämna för densamma då att jag sagt upp mig? ”Uppsägningen” blir nog ingen djup roman, men den kan kanske bli något som kort novell?

Något sånt här tänker jag mig att jag kanske skulle kunna se ut? Om någon är dum? Funkar det?

"Martha" av Doris Lessing

Martha Quest växer upp i engelska Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) på 1920-talet. Hennes föräldrar har lämnat England för att utan framgång göra sig en förmögenhet som farmare i Afrika. Martha spenderar sin tid på den ensligt belägna egendomen med att läsa böcker som hon lånat av två judiska pojkar i närheten av hemmet. Följden av läsandet blir att Martha får en politisk medvetenhet och ilskan mot föräldrarna och övriga vuxnas sätt att se på sig själva som överlägsna andra kulturer, religioner och dess människor växer. Avskyn mot ett liv som någons fru med en hoper ungar utan någon intellektuell stimulans håller på att äta upp henne. Dispyterna med den snobbiga och oförstående modern är många och tillslut flyttar Martha in till en närbelägen stad där ständiga fester med unga tjänstemän och flickorna som ska bli deras fruar avlöser varandra.

På några veckor hinner Martha ha ett par mindre allvarliga kärleksaffärer med män som vill hävda sin äganderätt till henne, allt medan andra världskrigets utbrott närmar sig i rasande hastighet. När boken närmar sig sitt slut gifter sig Martha och funderar samtidigt på varför hon alltid gör tvärtemot vad hon egentligen vill.

Lessing skriver på ett mycket träffsäkert sätt och skildrar tidens totala rastänkande nästan som i förbifarten. Ett sätt att skriva på som gör att orden hamnar mitt i prick och man får en obehaglig inblick i hur naturlig rasismen var.  Martha opponerar sig, åtminstone i tanken, mot förtrycket men även hos henne ligger fokus på fester, män och den eviga känslan av att något fattas.

Mina förväntningar på första delen av fem i Doris Lessings delvis självbiografiska serie om Martha Quest var skyhöga, jag trodde nästan att jag skulle förändras som person av att läsa dessa böcker. Det är givetvis dömt att gå åt skogen, man får helt enkelt inte ha så höga förväntningar. Jag uppskattar att boken skildrar en miljö som jag trots allt vet så lite om och jag älskar Lessings sätt att skriva. Men, jag vill egentligen inte lägga in ett men och har funderat på boken ett tag för att se om jag inte kommer att ändra mig, men det verkar jag inte göra. Det jag saknar med boken är drivet att läsa vidare, för att se vad som komma skall. Jag skiter liksom lite i Martha när jag inte har boken uppslagen och så brukar det sällan vara för mig om jag tycker att en bok är riktigt, riktigt bra. Vad som kanske egentligen inte borde höra till om en bok är bra eller inte är huruvida man gillar huvudpersonen. För mig är det dock ganska ofta en trevlig känsla och jag både gillar och ogillar Martha. Jag gillar att hon är beläst, smart och har viktiga åsikter. Jag ogillar att hon är en grinig surpuppa som ändå allt som oftast gör som hon blir tillsagd av männen hon träffar. Jag ogillar att hon låter dem klanka på henne, göra om henne och jag avskyr att hon slutar äta för att passa in i skönhetsidealet. Samtidigt vet jag att riktiga människor sällan lyckas hålla stenhårt på sina principer och att Lessing trots allt försöker ge en reell bild av en kvinna som man kommer att få följa ända fram till 2000-talet. Fan. Boken är uppenbarligen bra och jag lär ju läsa fortsättningen. Snart. Har lite annat där emellan.

Världens bästa Linda

Jag sa att jag ville läsa fler ungdomsböcker, förslagsvis bra sådana. Hur glad blir man inte när bästa Linda tar det så pass ordagrant att hon väljer ut en bok, och postar den till mig?! Det är fantasy, det finns häxor och huvudpersonen bär mitt namn. Jag kan inte vänta med att kasta Martha Quests rätt trista liv under sängen och istället sätta i mig den här! "Howl´s Moving Castle" av Diana Wynne Jones. Så mycket trevligare i brevlådan än räkningar och annat junk som envisas med att hitta mig.

Well, thank you.

Bästa bokbloggen Kafka på jobbet har gett mig någon form av bloggutmärkelse, en beautiful blog award, närmare bestämt. Det kan vara ett fall av gympalektionspsykologi som ligger bakom (vilket det redan har talats om i det här sammanhanget); typ Kafka ska välja lag i Killerball (vad fan är up med aktiviteten "dödsboll" på initiativ av påtittande vuxna i sammanhanget mellanstadieelever tvångsleker i grupp btw?) och risken föreligger att jag kletar tuggummi i håret på henne och knuffar in henne i skåpen på lunchen om inte jag får vara med i samma lag som Gunnar (Ardelius). Summan av kardemumman är i alla fall att jag ska nominera sju andra bloggare och får berätta sju saker om mig själv. Eftersom jag är väldigt ny på det här med bokbloggar (skulle aldrig ha fattat att de fanns om det inte vore för att Kafka började författa sin och den visade sig vara jävligt rolig att läsa, oavsett om det står om böcker eller inte) så vore det en lögn att påstå att jag har koll, eller ens lyckats skaffa några favoriter. Den enda andra bloggen jag följer är en väns modeblogg och den kan jag ändå inte nominera här för den har lösenord och grejer. Modebloggsläsare är nämligen mycket elakare än vad bokbloggsläsare är. Jag väljer att inte föra det resonemanget vidare. Jag kanske kan nominera vidare när jag har fått lite koll.

Ah, äntligen till inläggets egentliga syfte! Jag ska berätta om mig själv. Jag vet att mina eminenta läsare till största delen känner mig minst lika bra som jag själv, men anyways.

• Jag är fruktansvärt förvirrad och glömsk. Jag reser mig t.ex. ofta upp för att hämta något och lyckas hålla kursen in i rätt rum, men väl där blir jag stående och dumstirrar rakt ut innan jag ger upp och går tillbaka och sätter mig igen med outrättat ärende. En vän är på allvar riktigt orolig för hur detta ska bli med åldern.


• Jag tycker att stora akvariefiskar är riktigt vidriga och får rysningar när en sån där belgian blue-manipulerad guldfisk glider omkring med halva kroppen ovanför ytan. Hu! En anledning att undvika fjärilshuset i Hagaparken.


• Jag har ett passionerat förhållande vid sidan av. Till min svartrollade Volvo 240 från 1982. Vi är av en fin årgång båda två.


• Jag har simhud mellan två tår på högerfoten och väntar därför med spänning på översvämningen när jag och Kevin Costner ska börja rula.


• Mina katter heter Buffy och Willow. Japp, efter karaktärerna i "Buffy the Vampire Slayer". Jag är alltså riktigt nördig, men tycker ändå att det är lite pinsamt att boka tid hos veterinären under de här namnen.


• Jag har en ganska stor verktygspark som jag är mäkta stolt över och har totalrenoverat min lägenhet själv. Det får man för övrigt ganska dålig rygg av.


• Om jag hade lite mer tid, och kurage, skulle jag skriva tantsnuskböcker och sippra på drinkar i schysst morgonrock hela dagarna. Fick dessutom det karriärsrådet av en svenskalärare på gymnasiet vilket är lite anmärkningsvärt.

Tja, läser man igenom de här punkterna så kommer man troligen till insikten att jag är rätt töntig, vilket är korrekt.

Tre tunna

Jag sprang på vad som kallas för Tematrio hos Lyrans Noblesser. Eftersom det verkar trevligt att lista böcker på tema så vill ju jag också vara med. Jag har av någon anledning ofta fastnat för ganska otympliga saker när det gäller böcker. Sådär så man får lite problem med slagsida om man av någon anledning måste bära med sig härligheten. Lite grann är det nog för att om man hittar något bra så vet man att man kan götta sig i det ganska länge. Nog om detta! Även jag har läst bra och tunna böcker.

"Kom närmare" av Sara Gran.
Krypande, äcklig stämning när Amanda och hennes sambo flyttar till ny bostad. Amanda får känslan av att någon eller något försöker ta över hennes kropp.
Jag hade noll förväntningar på denna, men den är riktigt läskig. Rekommenderas!
 

"Rebecca" av Daphne Du Maurier.
Jag läste klassikern från 1938 i något slags skolformat från Penguin, så det är möjligt att originalet är normaltjockt. Inledningen "Last night I dreamt I went to Manderley again" är bekant för många och sätter liksom stämningen rätt redan från början. Berättas i jag-form av en ung flicka som träffar en rik man på semester. De gifter sig och hon flyttar till hans berömda hem. Där får huvudpersonen det svårt när hon ska ersätta mannens förra fru, den perfekta Rebecca som dött i en olycka.  Klassiskt mysterie och det är spännande när mer och mer uppdagas om Rebecca. Klart läsvärd!



"Den som inte tar bort luddet ska dö" av David Batra. Knappast skönlitteratur (skön litteratur dock. Näe, vilket lågvattenmärke det där var) men sjukt underhållande. Jag skrattade så jag höll på att dö. Min sambo vaknade av mina hysteriska attacker och när jag skulle läsa upp det roliga för honom kunde jag inte ens prata. Jag bara ylade. Det finns fan folk till allt och några av dem finns i denna sammanställning av arga lappar som delats ut av än den ena, än den andra psykopaten.

Ovanligt att jag kommer på böcker som jag verkligen vill rekommendera till alla, men det gäller faktiskt dessa tre.

Jag undrar...

När jag hade läst ut Hartnetts "Fjäril" så kände jag att jag vill prata lite med någon om boken i fråga. Bara kolla hur någon annan uppfattat den och så. Detta gjorde att jag läste en recension i DN om sagda bok. Jag håller med recensenten om att det är obehagligt att läsa om stackars Plum, men "en sympatiresa tur och retur till helvetet"? Avslutningsvis konstateras att boken inte  inger unga hopp och det funderas över vad Hartnett egentligen vill ska följa med den unga läsaren när boken är slut.

Va? Jag är inte riktigt med. Visst är det misär att vara Plum, men hon utvecklas ju och gör slut med grannen och inser att hon får leva med att hon stulit från "vännerna" som nu inte vill vara med henne. Jag förstod det som att hon kommer resa sig och tänka "stor förlust", och rycka på axlarna till slut. Jag tyckte så synd om huvudpersonen och jag älskade boken, men ärligt talat hade jag klumpen i magen för att jag var rädd att något ännu värre skulle hända. Recensenten är man och jag kvinna, är jag bara mer avtrubbad i hur elaka tonårstjejer kan vara? Eller?

Rocky har en dejt med mitt eländiga humör

Ibland vill man (iaf jag) helst av allt fly fältet, kanske till paradisdrinkarnas land där man får fantastiskt goda kokosdrinkar serverade i ananasar (svårt ord att inte trycka fel på märkte jag. Intelligensen måste verkligen flöda denna torsdag) och man får ligga i skuggan och filosofera och känna sig allmänt cool och smart, utan att någon jävel kommer och tar ifrån en den illusionen. Idag är en sådan dag. Mina pluggböcker är en hög på exakt 21,5 cm skittrist text, jag kan verkligen inte lösa uppgiften jag måste lösa och så vidare. Knappast en livskris, men jag känner i alla fall för att dra till det där stället med drinkarna. Man kanske kan säga att lusten att åstadkomma något är obefintlig. När jag känner mig trött och eländig,moloken eller obehaglig till mods kan jag inte längre läsa en bok. Om den inte är svinkul, och sådana har jag sällan fått tag i. Istället läser Jag "Rocky" av Martin Kellerman.

Jag har 18 seriealbum med den cyniske hunden hemma och så fort jag inte orkar läsa en bok när jag ska sova eller kanske sola så läser jag några strippar. Det är ofta jävligt roligt, träffande, avkopplande och jag inbillar mig att jag känner karaktärerna. Jag kan för övrigt de flesta punch linesen (bra svengelska) utantill och kommer ibland på mig själv med att vilja kommentera en situation med "ja, det är precis som när..." för att strax komma på att det inte var mig det hände, det var en tecknad hund. Ungefär som när Rocky konstaterar att det inte är så himla fränt att berätta andras lumparminnen. Ja, ni ser hur illa det är.

En likbil längs min ryggrad

Jag har precis avslutat "Fjäril" av den australiensiska författarinnan Sonya Hartnett. En ungdomsbok som på mitt bibliotek även står att finna på vuxenavdelningen.

Ariella "Plum" Coyle är tretton år, missnöjd med sig själv, sitt utseende och vännerna som umgås med henne för att kunna hävda sig själva på hennes bekostnad. Dagarna i skolan är en kamp och hon kämpar för att behålla den delen av sig själv som är hennes hemma-jag. Den hon är med de snälla men i hennes tycke gamla och hopplösa föräldrarna och med de två högt älskade bröderna. När hon får kontakt med den vackra men ensamma hemmafrun i huset bredvid inleder Plum vad hon hoppas ska bli resan till ett nytt jag; resan som gör att man som läsare får en klump i magen över vad destinationen kan tänkas vara.

Hartnett beskriver känslor, saker och företeelser på ett sätt som gör att det är njutbart att läsa hennes text, hon behärskar verkligen språket och hon lyckas använda det till att bygga upp en smärtsamt reell bild av den ensamma Plum som så gärna vill platsa bland vännerna utan att riktigt lyckas. Vännerna som trampar på den för tillfället svagaste personen i gruppen och där ingen tvekar att vara grym för att själv slippa utstå förnedring och lidande, och nåde den som tror att den är något! När grannfrun tar kontakt med Plum blir jag först lättad, äntligen någon som bidrar med perspektiv på hur trettonåriga flickor behandlar varandra och hur de tänker.  När hon sedan råder Plum att slänga sina lunchlådor för att bli smalare  känner jag att jag vill storma in i handlingen och skrika "Man måste ÄTA, och skit i dina jävla idioter till kompsiar och ALLT blir bättre när du blir äldre". För man kommer ju ihåg hur det var att vara fjorton och åtminstone stundvis tro att allt hängde på att bli omtyckt och att alla andra hade det bättre och att man var ful och eländig. Fy fan. Historien rullar dock vidare utan detta uppvaknande och läsarens obehag stegras medan det osunda förhållandet till grannen utvecklas och Plums efterlängtade 14-årsfest närmar sig.

För utom känslan av att vara riktigt glad att jag är lika gammal som två 14-åringar så tar jag med mig ett antal metaforer ur boken och känslan av att vilja diskutera den med någon som läst den. Något som händer mig mycket sällan. Några citat? Vad sägs om: "[han lever ett stilla liv], en trädgårdssnigels ärliga tillvaro" , "Paketet är litet, kullrigt som en brottslings kranium" eller "...deras tystnad rullar längs Plums ryggrad som en likbil"? Och lite som om en likbil sakta rullar på min ryggrad känns det att läsa om tonåringen Plums eländiga tillvaro och hoppas på att hon får bli en fjäril till slut.

Att älska som en porrstjärna

Jag hör tyvärr inte till den lyckliga skara som har alla sina böcker uppställda i en bokhylla efter någon trevlig och mer eller mindre logisk ordning. Jag har varit en sådan, men efter ett antal flyttar har mina raringar hamnat i olika kartonger i olika källare. Avsaknaden av bokhylla har gjort att alla böcker jag köpt sedan senaste flytten ligger i olika skåp, lådor, under sängen och på sängbordet och så vidare. Detta gör att man när man minst anar det råkar springa på en glömd favorit, som idag när jag längst ned i sängbordets ena låda hittade Jenna Jamesons självbiografi, "Att älska som en porrstjärna". En riktigt tjock bok som jag kommer att läsa igen.

Boken är skriven tillsammans med journalisten Neil Strauss och handlingen tar avstamp under den unga Jenna Massolis uppväxt i Las Vegas. Det är en uppväxt med vaga bilder av en död mor och med en oförstående far och blivande knarkare till bror. Jenna ser sitt framtida liv utstakat framför sig och med en längtan efter något annat söker hon sig till helt fel män. Hon har ett driv efter pengar, efter att lyckas och hon är minst sagt skrupelfri när hon som tonårig strippa vill bli den som drar in mest dricks på att, som hon ser det, utnyttja männen som utgör publiken. Hon röner stor framgång och blir tillslut en av världens mest berömda porrstjärnor. Men det är ingen lätt resa dit och den kostar henne så när som livet.

Det är givetvis en barndom som på ett nästan klichéartat vis gör att Jenna väljer de vägar hon gör, och trots att hon bestämt hävdar att hon inte är ett offer är det svårt att inte se henne som ett sådant. Men hon är samtidigt stark, intelligent och driven. För mig var det otroligt fascinerande att följa hennes liv i miljöer som jag aldrig skulle kunna föreställa mig och i situationer så bisarra att det vore omöjligt att hitta på dem. Jenna är i trettioårsåldern idag, men har upplevt mer än de flesta gör någonsin. Tack och lov.

Boken är svår att lägga ifrån sig och delvis så sorglig att jag hade svårt att se texten. Neil Strauss kan sitt författande och formulerar vissa meningar så att man nästan tappar andan. Det är skildringen av en vedervärdig bransch och om hur vägen dit kan löpa. Vissa har menat att den förhärligar porrindustrin och moralpaniken kring Jameson har varit total. Jag kan för mitt liv inte begripa hur den skulle kunna vara förhärligande när min avsky är större än någonsin efter att ha läst boken. Däremot är det otroligt intressant att se porrinudstrin ur ögonen på någon som inte skäms för vad hon gjort och dessutom inte anser sig vara ett offer. För mig står det dock klart att det är just vad hon är och att det finns åtskilliga andra som borde skämmas något fruktansvärt.

Bokstaven K med ungdomlig touch

Jag efterlyste, något desperat, tips på ungdomsböcker nyligen och bekände i samma veva att jag har ett uselt minne. Jag tar enligt Os underhållande Bokfrågornas ABC till hjälp när jag försöker friska upp detsamma,  och väljer därför att enkom svara med barn- och ungdomsböcker. Veckans bokstav är K.

Självklart måste det bli K som i kärlek idag. Berätta om ett kärlekspar i litteraturen som du tycker om.

"Romeo och Julia" är kanske inte en uttalad ungdomsbok, men kan såklart läsas av unga människor. Det kan man väl i och för sig säga om alla böcker, hur många unga håller sig till "rekommenderade" ungdomsböcker? Den behöver nog ingen närmare presentation, hur som helst.

Krig är inte lika muntert, men jag vill ändå att du berättar om en bok som på något sätt handlar om krig.

Märkligt att jag ska ha massor av stora favoriter på just detta otäcka tema. Men krigsskildringar är ofta gripande och spännande så det är väl förhoppningsvis förklaringen. "Flyg ollonborre, flyg" av Christine Nöstlinger är fantastisk. Jag läste den som liten men har läst om den som vuxen. Den skildrar andra världskrigets Wien med omnejd ur nioåriga Christels ögon. Familjen flyttar ut från staden till ett hus på landet, där träffar man på ett stort antal speciella människor och Christel blir något oväntat god vän med de ryska soldaternas kock. Farmor och farfar är kvar i den sönderbombade huvudstaden och oron för dessa två blandas med äventyrslusta, matbrist och vad som verkar vara mammas något för varma känslor för en rysk soldat. Boken är delvis självbiografisk och känns så autentisk att man även som vuxen har otroligt svårt att lägga den ifrån sig. Hemskheterna skildras som sagt ur ett barns ögon och är därför delvis censurerade av att huvudpersonen inte riktigt förstår vad som pågår, men samtidigt blir många händelser så krasst beskrivna att det känns ännu mer. Huvudpersonen är dessutom en stark karaktär med ett eget och enligt mig underbart sätt att tänka och agera.

"Den gyllene stjärnan" av Lois Lowry är en mycket spännande berättelse om en flicka i Köpenhamn som tillsammans med sin familj ska hjälpa sina judiska vänner att fly till Sverige i en gammal fiskebåt. Vänskapen mellan huvudpersonen Annemarie och hennes bästa vän är fint skildrad. I och med tyskarnas intågande i staden blir de två flickornas tidigare så lika liv plötsligt helt olika. Jag minns särskilt alla möten med tyska soldater där spänningen är näst intill outhärdlig och även avslöjandet om vad som egentligen hände Annemaries döda storasyster. Den här läste jag om flera gånger som liten och jag tänker fortfarande på den ibland. Googlade den nyss och upptäcker att det nästan inte står något att läsa om den, trots att den finns på massor av bibliotek. Märkligt.

Berätta om en bok där korrespondens via mail, brev, sms eller något annat spelar en stor roll.

Vad sägs om "Sofies värld"  av Jostein Gaarder i denna kategori? Ett klart måste, om det nu finns sådana, och detta påminner mig om att jag bör läsa den igen. Handlar om Sofie som en dag får ett mystiskt brev som visar sig vara början på en filosofikurs.

Vem är din favoritförfattare av kåserier och/eller krönikor?

Kan man svara Staffan Wictorin för att man smålog som nioåring åt hans ganska lustiga beskrivningar av samboliv och faderskap i mormors Hemmets veckotidningar? Som alltså riktar sig till betydligt äldre läsare, typ samma personer som förväntas lösa korsorden, sticka koftorna och baka pajerna.

Detta friskade upp mitt minne någorlunda och fick mig att googla runt och stöta på en hel del gamla favoriter som glömts bort. Trevligt!

Nervös nörd söker hjälp

Om några veckor ska jag göra min praktik på ett ungdomsbibliotek. Det här är något jag verkligen ser fram emot eftersom jag helst skulle vilja jobba på ett sådant när jag i vår blir klar med min utbildning. När jag dagdrömmer om den här praktiken händer det dock att jag blir skitnervös, för jag börjar inse att det kanske inte riktigt håller att presentera "Tordyveln flyger i skymningen", "Mor är ingen häxa" eller kanske, kanske? Jag får härdsmälta i min lilla hjärna bara av tanken på  att det står en tuff unge och tuggar tuggummi och stirrar på stackars nördiga mig som i panik försöker hitta på något trevligt att läsa. Jag tänker mig en av de coola ungarna i typ "Ebba och Didrik" och jag själv har lite lätt pösiga, mörkbeige nylonstrumpbyxor och en kjol som slutar på halva vaden.

För inte så himla många år sedan läste jag en kurs som hette "Barn- och ungdomslitteratur", ett passande val av mig kan man tycka. Kursen var skitbra, tyvärr är mitt minne skitdåligt. Jag kommer knappt ihåg en enda bok, eller jag kommer ihåg handlingar men inte titlar eller författare. Så för att känna mig lite mer med i svängen surfade jag in på detta biblioteks hemsida med avsikten att lugna min annalkande panik. (Det hjälper icke att intala sig att man kommer använda linser, eller kanske köpa nya tuffa glasögon.) Alltså, det har hjälpt föga. Antingen är det jag som inte kan navigera rätt på sidan eller så skrivs det en hel del som verkar rätt mjäkigt. Jag vill dock inte riktigt tro på det senare, för ingen bok är lika bra som en bra bok var när man var ung och sådana har knappast slutat dyka upp. Formuleringen på den meningen bidrar för övrigt till uppbyggandet av en trettioårskris, det märkte jag nu.

Kafka på jobbet skrev nyligen om Mikael Niemis "Skjut apelsinen", som jag tycker verkar utomordentligt bra och hon hade även den goda smaken att besöka någon slags ungdomsboksfrukost som genererade i ett antal boktips. Jag ska helt klart kolla upp dessa, men jag vill ha fler!

Finnes: tönt på jakt efter schyssta, moderna ungdomsböcker att köpa kidsens gillande med.

Sökes: Hjälp!

Häxringarna

När jag nu har jag läst klart "Häxringarna" av Kerstin Ekman är det mig ett sant nöje att kunna konstatera att det finns fler böcker i serien, tre stycken närmare bestämt.

I boken får vi möta ett antal olika karaktärer ur olika samhällsklasser i det lilla stationssamhället. Det är Valfrid som blir engagerad i socialismen, grosshandlare Lindh, den sjuklige lokföraraspiranten F.A., det fattiga knektparet Sara-Sabina och Johannes och många fler. Men framförallt får vi följa Tora, som växer upp med sin mormor och morfar i utkanten av det lilla samhället. Tora hoppas på ett bättre liv än det hon haft i det lilla soldattorpet och när hon får anställning inne i samhället tror hon att allt ska ändras.

Berättelsen är i mitt tycke underbar, jag älskar att läsa om de vältecknade karaktärerna och en miljö som trots allt inte är så långt borta. Eländet och framför allt det osmakliga som jag beklagade mig över i ett tidigare inlägg tar inte upp mer onödig plats utan nämns i förbifarten när det fyller en funktion. Trots att man hela tiden känner att motgångarna ligger på lur är hoppet om utveckling och ett bättre liv inte allt för långt borta. Jag ser verkligen fram emot att läsa om hur karaktärerna utvecklas i takt med att samhället moderniseras. Att dra paralleller till "Mina drömmars stad"-sviten känns inte helt främmande.