måndag 27 december 2010

Och nu då? Förslag?

Jag vet att jag gjorde en big deal av att jag äntligen skulle låta syndiga böjelser för otäckt tjocka böcker med passionerade romanser och äventyr som utspelar sig i en svunnen tid få fritt spelrum. Saken är den att det inte var så kul som jag hoppades. Har Gabaldon tappat stinget eller har min smak uvecklats sedan jag var nitton? Vad vet jag. Jag hoppas i alla fall att hon rycker upp sig om några sidor eller att min smak förändras tillbaka. Jag menar har man läst sex stycken 1300 sidors böcker kan man väl inte lägga ned den sjunde och gå vidare, det vore väl inte sunt?

Saken är i alla fall den att jag behöver läsa en annan bok samtidigt och jag har några här hemma att välja på.

"En torr vit årstid" av André Brink. Den ser jävligt trist ut men verkar spännande. När jag och Åsa var på bokmässan var det en fråga i ett sådant där lite fånigt bokquizz som vi inte kunde, det rätta alternativet var just nämnda Brinkbok. Några minuter senare fick jag välja en gratis bok bland massa hyllor med begagnade böcker och blicken föll slumpmässigt på "En torr vit årstid", varför jag såklart valde den.

"Viskningar i mörkret" av H.P Lovecraft. För att jag aldrig läst en Lovecraft och jag gärna vill. Tilltalas av att de rekommenderar att man är femton för att läsa den. Det brukar egentligen inte säga någonting, men jag har kvar känslan man hade som elvaåring; det här måste vara såååå himla läskigt.

"Hjärtdjur" av Herta Müller. Jag köpte den för att den kostade typ 30 kronor och, ja ni vet. Nobelpriset och sådant larv. Den är ganska tunn åtminstone.

Behöver vi ens diskutera vilken som ser roligast ut?

Att läsa som en snigel, och så Döden

Jag vet inte vad som är felet med mig, men jag läser fan i mig inte så mycket som jag borde. Det blir bara några sidor på kvällen innan lampan släcks. Igår somnade jag med boken i ansiktet och låg så ett bra tag faktiskt. Boken skuggade liksom lampan så jag sussade på i godan ro. Andra bokbloggare tycks ha boken framför ögonen hela dagarna medan de lagar mat, jobbar, matar sina barn, duschar och går på toa. Har de varit i kontakt med Oppfinnarjocke (ja, han stavar av någon outgrundlig anledning så) som har sålt på dem en sån där byggjobbarhjälm med två armar som håller boken framför snoken på dem? Jag fattar ingenting. Nu har jag i alla fall läst ut "Mort". Ska jag säga några ord om den? Tja, jag är ju tvungen annars blir det aldrig några inlägg här.

Den är rätt kul, Mort blir dödens lärjunge och ska således skörda själarna medan Döden istället försöker sig på lite ledighet och gör efterforskningar i vad mänskligheten egentligen pysslar med när de har kul. Alltså super sig dyng och dansar. Mort ställer till det för sig och förändrar tillfälligt hela historien då han i rollen som Döden avstyr ett lönnmord på en prinsessa som han är lite småkär i. Allt verkar frid och fröjd (typ) till han upptäcker att man inte kan förändra historien mer än för en kort tid. Historien kommer sakta men säkert smygande tillbaka och då kommer allt vara som om ingenting har hänt. Prinsessan kommer att dö, med andra ord. Och precis som Super Mario har Mort en grej för prinsessor så han måste avstyra detta till varje pris.

Som sagt, den är rätt kul. Man skrattar ibland och Pratchett använder sig av ganska lättköpta skämt som anspelar på mänsklighetens många märkliga företag, och givetvis det absurda i att Döden (ja, den klassiska med kåpa, lie och dödskalle) uppskattar indisk mat, är snäll mot kattungar och känner sig uttråkad och ensam.

tisdag 21 december 2010

En liten julegris

Jag är hos släkten i Norrland i några dagar, min vistelse går ut på att äta och slöa. Har jag lite tur fortsätter det att snöa vilket garanterat gör att den rälsbundna trafiken lägger sig ned och dör och jag omöjligen kan ta mig till jobbet på torsdag...

Läser jag något då? Ja, i vanliga fall brukar det gå åt många timmar till det när jag är här, men efter att jag beslutat mig för att blogga om de sidor jag vänder så är det något tvångsartat över läsningen så nu surfar jag runt på allt och inget istället. Jag ska göra en liten skolrelaterad grej men sedan måste jag nog komma igång med "An Echo in the Bone" som jag gjorde stort väsen av för någon vecka sedan.

Kolla förresten vad mormor köpt till mig... sedan har hon bakat som en tokig och lagat så mycket mat att jag känner mig som en boa som ligger och smälter en bison och funderar på om jag överdrivit en aning kanske. Ikväll är det nästa släktings tur att göda mig, troligen får jag vara glad om jag inte smörjs in i fett och hamnar mitt på bordet med ett äpple intryckt i munnen på fredag.

onsdag 15 december 2010

Lever jag?

Man kan undra varför man ska ha en bokblogg om man ändå aldrig hinner läsa (annat än kurslitteratur) och kanske kommer man fram till att det SKA man inte ha. Det är fel. Man kan även ha den till att klaga på att man aldrig hinner läsa. Jag gjorde ett tappert försök med "Mort" igår. Den tar sig faktiskt. Av förklarliga skäl är det förresten många som på sista dagen blir aningens besvikna när Döden har skickat sin tonårige lärjunge istället för att svepa in med sin schyssta svarta kåpa. Där har Pratchett lyckats vara lite underhållande faktiskt. Spela ett parti schack med en finnig och klumpig kille istället för med Döden är liksom inte spännande alls.Nu har Mort dessutom lagt sig i ödet och som vikarierande lieman förhindrat ett lönnmord istället för att snällt ta med sig själen när strupen var avslitsad. Han har rubbat cirklarna och nu kommer det nog börja barka åt skogen.



onsdag 8 december 2010

What they share is an appreciation for a good blade...

Det känns ungefär som om jag är ensam hemma, har köpt en riktigt fet påse med det godaste godiset, stängt av mobilen, hällt upp colan och lagt mig i soffan för att dra av hela filmtrilogin av "Sagan om ringen". Eller tänker svulla minst en säsong Buffy och sprida dumlepapper omkring mig bäst jag vill. Det har jag inte. Men jag lägger annan läsning åt sidan och plockar fram "An Echo in the Bone". Alltså, såhär står det på baksidan:
"Once a swordsman, once a printer, always a warrior". Det är mannen i det hela. Kvinnan är läkare, varför den avslutande raden säger: "What they share is an appreciation for a good blade. And their lives." Klart det är bra, klart jag måste stänga av mobilen!
(Klart de första böckerna var bättre, och klart att förlaget börjar sälja det som en jävligt fet Harlequin. Klart jag låtsas som om ingenting.)

Vardagsskildring med lite extra sås, tack.

"Händelser vid Green Oaks galleria" är helt klart det bästa jag läst på länge. Jag hävdar alltid bestämt att jag mer än gärna avstår vardagsskildringar, men nu tror jag att jag får revidera det påståendet lite. Jag gillar vardagsskildringar där det känns som att författaren till punkt och pricka lyckas med att beskriva ens egna tankar, känslor och till och med små lekar man ibland roar sig med, i hemlighet och som man inte trodde att någon utom man själv visste om. Men hon har koll på det mesta, Catherine O`Flynn.

Det är lite lätt kusligt att läsa om den lilla detektiven Kate som på eget bevåg patrullerar köpcentret, och tack vare baksidan på boken veta att hon kommer att försvinna. Det är jobbigt att läsa om säkerhetsvakten Kurts förhållande till sin pappa och det är definitivt påfrestande att ta del av butiksbiträdet Lisas vardag med ett jobb hon avskyr och en pojkvän hon är trött på. Samtidigt är det slå-sig-på-knäna-roligt att läsa om kunderna i köpcentret och gotta sig åt hur träffsäkert O`Flynn beskriver deras köphets och personalens förtvivlan. (Japp, jag jobbar i butik). Imponerande också hur läskig miljö som skapas av ett helt vanligt köpcenter, som dock tycks vara i samma storlek som Gotland eller något sådant.

En ingrediens som finns i boken är i och för sig en liten aningens gnutta spökhistoria. Det tar kål på eventuell vardagsskildring a`la köttfärslimpa och "Bonde söker fru". Tack.

lördag 4 december 2010

Men jag har ju glömt...

Men jag har ju glömt att tala om att del fyra är klar i min och Åsas podcast-serie om Jane Eyre! Det är sista delen och vi pratar bland annat om Mulle, kanariefågeln Jane och den otäcke kusinen St. John.

Lyssna gärna!
Jane Eyre, del 4

torsdag 2 december 2010

Min kärlek till gem och stiftpennor

Jag har en vardagsrumsbok och en sovrumsbok, den senare är bättre än den förra och det är därför jag läser den i avkopplat sängläge. Vardagsrumsboken, "Mort", ägnar jag mig åt då min sambo kollar på trist tv, trav exempelvis. Den faller mig liksom inte riktigt på läppen, Pratchett anstränger sig för mycket. Falla på läppen, förresten? Förklaring på det uttrycket?

Jag går igång i affärer som Akademibokhandeln. Det finns böcker, visst, jättetrevligt. Men det finns ofta stora mängder kontorsmateriel; jopapärmar, anteckningsböcker post-itlappar och linjaler. Jag kan gå där hur länge som helst och fantisera om mitt nya och lyckligare jag, ett jag med ett stort skrivbord där överflödet av just kontorsmateriel kraftigt bidrar till mitt välbefinnande. Åh, allt jag skulle producera vid detta skrivbord! Jag har tidigare arbetat på kontor och en av de trevligaste sakerna med det var att det fanns ett så kallat materielskåp. Ett helt skåp fyllt med sudd, stiftpennor, häftklamrar, bläckpennor, gem och mer värdefulla saker som kollegieblock, dataskärmsputsdukar, överstrykningspennor och plastmappar. Och man fick liksom ta det man behövde, hej vilt. Ingen kollade upp det. Det var svårt att inte börja hyperventilera när man smög sig fram till det här plåtskåpet medan man mumlade något om att "herregud, gemen är slut igen" och låtsades sucka.

I min sovrumsbok, "Händelser vid Green Oaks galleria" av Cahterine O´Flynn som verkar väldigt lovande, är den nuvarande huvudpersonen djupt förtjust i, just det, kontorsmateriel! Tioåriga Kate behöver det till sin detektivbyrå och hon tappar bokstavligen talförmågan när hon introduceras för skolans materialförråd. Japp, ett helt rum fyllt av hålslagare, sudd, mappar och papper. Jag köper hädanefter allt som sägs i boken, kan författaren förstå den magiska känslan av ett sådant rum måste hon ha koll på allt.

söndag 28 november 2010

En svulstig bok?


Nu är sista podcasten inspelad och vi kan faktiskt ha lyckats avhålla oss från att mala Mr Rochester sönder och samman den här gången. Det känns ganska bra att lämna Jane och Mr Rochester åt sitt öde. Frågan är vad sjutton man ska läsa nu? Det brukar inte vara ett problem det här med att hitta bra böcker och det är det inte nu heller, saken är bara den att jag inte är säker på att jag vill ha en BRA bok i den vanliga bemärkelsen. Det är massvis med snö utanför, det är första advent och jag har bestämt mig för att ta lite ledigt från den vedervärdiga skolan snart. Jag tycker att detta kallar på en mastodontbok som man kan gå helt upp i samtidigt som man tankar i sig varm choklad och lussebullar. När jag i taxin igår kväll försökte förklara för Åsa att jag känner för en riktigt svulstig bok föreslog taxichauffören "Odysséen", vilket gör att jag inser att svulstig kanske är fel ord. Men jag vill ha en fet bok, karismatiska karaktärer, drama, spänning och gärna något som gör att den inte verkar handla om en medresenär i kommunaltrafiken. Fantasy, skräck eller en historisk roman tar ofta garanterat kål på känslan av att det är Pettersson två trappor ned det handlar om. Det ligger en Diana Gabaldon i min sängbordslåda..."An Echo in the Bone". Jag vet, jag VET, så säg inget.



torsdag 25 november 2010

Bilden av Jane Eyre och Mr Rochester

Det lider mot sitt slut gällande "Jane Eyre", den sista podcasten ska spelas in på lördag och sen är det tack och adjöss till Jane och Mr Rochester. Om jag och Åsa dyker upp och diskuterar någon annan bok sönder och samman får vi helt enkelt se, men det lutar kanske lite åt det i alla fall.

Hela anledningen till det här inlägget är egentligen att jag ska få klistra in en bild på BBCs version av paret i fråga. Visserligen tycker jag att Jane ser ganska söt ut och jag är inte säker på att Rochester har polisongerna jag kräver, men ändå. Det är nog såhär jag ska se de båda turturduvorna framför mig hädanefter. Skitsura. Han med lite lätt vansinne i blicken. Hur i hela friden vågar lilla Adéle någonsin komma fram och störa?

tisdag 23 november 2010

We´re at it again

We´re at it again, jag och Åsa. Ja, på Jane Eyre och Mr Rochester alltså. Vi fortsätter att följa bokcirkeln i P1s upplägg. Vi uppehåller oss, som vanligt, en hel del kring Mr Rochester och kring mysteriet med de suspekta skratten och annat obehagligt som sker.

Var tvungen att ändra mitt inlägg efter att Illusionernas blogg så vänligt konstaterat att jag just spoilat en hel del för den som ligger efter i läsningen. Kära någon vad orutinerat av mig! Förlåt!

Lyssna gärna!

Jane Eyre, del 3

söndag 21 november 2010

Bokinköp på biblioteket?

Alla verkar ha en åsikt om hur ett bibliotek ska se ut och var där ska finnas och inte finnas. Fråga vem som helst och den personen vet garanterat hur det ultimata biblioteket ska se ut, även om man inte satt sin fot på ett sedan högstadiet. Det ploppar upp nya typer av bibliotek lite varstans, i tunnelbanan till exempel, och jag är på. Biblioteken behöver jobba lite på sin image och locka folk, om inte annat kunde väl ännu bättre besökssiffror blidka politikerna till att snöra upp penningpungen kanske?

Men nu är det det här med inköp av böckerna. Visst ser man framför sig hur en mysig liten bibliotekarie i randig tröja och glasögon sitter vid sitt skrivbord och hummar kocentrerat medan han eller hon väljer ut de perfekta böckerna för just sitt bibliotek och dess låntagare? Kanske sörplar förstrött från en kaffemugg med ett mumintroll på under tiden? Well, så är det inte längre. Inte i Stockholm i alla fall. Här har en stor del av inköpen lämnats ut på entreprenad och det har blivit fullständig panik på vissa håll. Tror stadsbibliotekarien att det är ett vinstdrivande företag hon driver, kan man jämställa mjölk och böcker? Det är ganska enkelt att ta parti för att bibliotekens bestånd ska styras av dem som känner dess låntagare och för att biblioteken ska vara en plats som skiljer sig från bokhandlarnas urval. Men det är också lätt att inse att böcker är billigare idag, människor köper ofta det man vill läsa istället för att låna och även om ett bibliotek inte behöver gå med vinst behöver det besökare. Väl? Jag kan se poängen med att man låter de självklara inköpen skötas av någon utomstående så att bibliotekarierna får mer tid till besökarna och deras frågor (om det verkligen blir tid till det är kanske en annan fråga) och vi blivande bibliotekarier är ju trots allt utbildade i informationssökning, inte nödvändigtvis i litteraturvetenskap.

Jag tycker ju det låter sabla trist att joba på bibliotek utan att få köpa in böcker, men ni andra som bara besöker biblioteket och skiter i vad bibliotekarien i den randiga tröjan gör när han eller hon inte hjälper er, vad tycker ni om det hela? Hur ska böckerna till biblioteket väljas ut?

onsdag 17 november 2010

Del två ute nu!

Nu har Åsa och jag pratat vidare om Jane Eyre och kanske framför allt om föremålet för hennes varma känslor, Mr Rochester. Vi har väl möjligen lite ljummare känslor för densamme, men tydligt är ändå att han fångat vårt intresse. Del två i vår bokcirkel är alltså färdig och ta mig tusan om inte självaste P1 har lagt ut bild på oss och allt.

För övrigt känns det här som veckan då jag misslyckas med alla mina föresatser. Först la jag ned "Jane Eyre" på grund av hög arbetsbelastning i övrigt, därefter struntade jag i "Romträsket" till förmån för "Mort" som jag nu måste göra en paus i för att se hur sjutton det går för stackars Jane Eyre till på söndag då del tre ska spelas in. Någon slags rundgång skönjes, hoppas bara inte att jag helt oförhappandes sitter och tuggar "Romträsket" på söndag kväll för att fortsätta springa i cirklar.

Lyssna gärna!
Jane Eyre, del 2

söndag 14 november 2010

Dödens lärjunge

Skolan har dragit igång igen och inte många saker får mig att tappa läslusten, ja nästan livslusten, lika totalt som detta outsägligt trista program jag går. Jag har övervägt att blanda färgglada drinkar i kokosnötter och kanske trycka ned tomtebloss och en och annan neonfärgad drinkpinne i det hela för att göra det lite roligare på dagarna. Tyvärr tar jag bilen till jobbet på kvällen så jag kan inte ha i något annat än saft och idén tappar lite effektivitet utan starkare innehåll.

Det är fullständigt omöjligt att motivera sig till att läsa "Romträsket" så länge novembermörkret är allt överskuggande och skolan matar ut nya uppgifter, så jag har plockat ned "Mort" av Terry Pratchett från hyllan. Jag älskade Pratchett när jag var yngre och då särskilt böckerna där de tre häxorna Mormor Vädervax, Nanna Ogg och Vivecka figurerade. Döden, komplett med svart kåpa, lie och arbetsleda har alltid varit en underhållande bifigur. I "Mort" får huvudpersonen knappast vila i frid då Liemannen hälsat på. Han blir istället erbjuden ett jobb som Dödens lärjunge. Jag tycker det låter lovande.

torsdag 11 november 2010

Bara 240 sidor kvar

Om en bok efter en viss tid, olika länge gäller för olika böcker har jag märkt, inte har lyckats göra mig det minsta intresserad av handlingen eller huvudpersonen och dessutom har ett språk värdigt en naiv femtonåring så brukar jag sluta läsa den. Inte mer med det, tänker jag och förpassar boken in under sängen där den kan bli liggandes ett tag.

Det är exakt vad jag vill göra med "Romträsket". Hittills har den osympatiske journalist-slyngeln varit så patetisk att han vid blotta åsynen av en snygg tjej manglat upp en gammal farbror mot väggen för att få stolen bredvid sin egen ledig åt den snygga tjejen och skrikit på en stackars taxichaufför. Det är massvis av dialog som känns helt hopplöst otrovärdig och banal. Hela tonen i boken påminner om en ungdomsbok från 40-talet skriven av en "söderkis" helt utan något av charmen dessa brukar ha.

Jag har gjort något för mig ganska ovanligt, jag har kontrollerat tjocklek på boken och storlek på bokstäver och kommit fram till att fortsätta ett tag till, det borde gå fort. Jag vill också tillägga att översättningen kan ha gjort sitt till för att förstöra boken. Det börjar inget vidare med "The Rum Diary" som blev "Romträsket", vilket väl knappast är översättarens fel i och för sig, sedan blir jag misstänksam när utrop som "den pantskallen!" förekommer på ställen som känns...fel. Men vem vet, den kanske lyfter på någon av de kommande 240 sidorna.

tisdag 9 november 2010

Uppdrag uppsats

Idag hade jag föresatt mig att inleda det monstruösa och antagligen omöjliga projektet "masteruppsats". Klockan ringde 08.00 sharp! Men jag var redan vaken och i full färd med att läsa "Jane Eyre" inför i kväll och hade redan planerat inför en uppfriskande promenad. Sedan hände något märkligt. Det visade sig att det var av största vikt att städa köket, men det kändes ändå bra, klockan var ju bara halv nio. Sedan hände det som inte fick hända; jag slog på datorn. Jag har nu kollat på Hemnet, ska jag köpa nytt boende? Nej. Kollade H&M, borde jag köpa nya kläder? Nej. Facebook, har jag någon intressant vän som jag inte har någon annan kontakt med? Nej. Och nu har jag synkat min iphone med itunes inför min promenad. Ska jag ut och gå? Knappast, det horisontalviner snöblandat regn utanför. Slutligen sitter jag nu här och skriver ett helt omotiverat inlägg istället för att göra som alla andra i min klass och med ett stort leende kasta mig över nya spännande utmaningar i informationsvetenskapens underbara värld. Nej, nu ska jag ta mig i kragen, märkte precis att hela hemmet påkallar dammsugning genast.

måndag 8 november 2010

Lek med litterära titlar

Imorgon ska jag och Åsa fotas eftersom vi är så himla seriösa med vår podcasting. Åsa hög på smärtstillande och jag, high on life? Istället för att börja fundera på rätt kläder för högintellektuell look (mörka bågar på brillorna och jävligt rött läppstift och arg eller möjligen nollställd blick) och förfasas över min obligatoriska "jag tror att jag är en gnagare så jag visar enbart framtänderna-min" känner jag mig inspirerad att berätta om en liten lek som roat mig mången gång.

Efter att idag ha fått ta del av ett antal, öh, spännande titlar kom jag att tänka på en lek som jag och en kompis uppfann när det begav sig. I efterhand har jag stött på den på andra ställen, men jag hävdar att vi är de egentliga uppfinnarna av Bajsleken. Vem vill inte stå som ansvarig för något så högkulturellt? Har du en bokhylla, en filmsamling eller bara kan tänka dig att plocka några titlar ur minnet? En vän att leka med? Då är du redo att leka bajsleken! I mitt flickrum hade jag en bokhylla som var överfylld av titlar som lämpade sig väl för ändamålet.

Grottbjörnens bajs, eller Bajsets folk
Skuggorna i bajset, eller Bajset i skogen
Bajs i paradiset
Den som bajsar om natten

Tja, att få titlarna uppradade så här är inte lika kul som att upptäcka en ny fantastisk bajstitel på egen hand. Det kan också vara så att man är behjälpt av att vara salongsberusad eller mycket trött.

För att visa att jag besitter god smak väljer jag att inte piffa upp detta inlägg med en bild.

Indian Blues

Jag avskyr böcker vars enda uppgift är att få läsaren att må dåligt och lida med huvudkaraktären, sådär så att man ska sitta med öppen mun och bara gapa åt hur elakheter och hemskheter avlöser varandra på samma sätt som snålblåst och spöregn gör i november. Man tillåts aldrig att lite naivt hoppas att det kanske är fiktion, nej då! Det ska gärna märkas upp med en blaffig logga typ "Sann historia, tro´t eller ej!!!" Jag kommer ihåg när "Pojken som kallades Det" dök upp på alla möjliga bestsellerlistor, jag fattade ingenting då och jag fattar ingenting nu. Jag nöjer mig med nyheter och annat elände för att konstatera att det finns massa misär där ute. För mycket vältrande i det och obehagligt mycket detaljer- not for me! När det dyker upp böcker som berättar om bedrövligheter utan att göra det enkom för sakens skull är det dock en helt annan femma.

Sherman Alexies "Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian" är baserad på författarens egna upplevelser från livet i ett indianreservat. Smaka på ordet- "reservat". Man förstår direkt att det inte är någon solskenshistoria han har att förtälja, Sherman. Berättelsen handlar om Junior, en pojke som trots uppenbar humor och självdistans har en hel del emot sig. Han är indian i ett land som i århundraden har förtryckt just indianer, människorna i reservatet är fattiga, försupna och har tappat allt vad framtidstro heter och till råga på allt har Junior en hel hoper fysiska problem efter en hjärnskada han föddes med. Precis som man kan ana har han en hög med mobbare, både barn och vuxna, efter sig och inte blir det bättre när han börjar inse att han måste bort från reservatet för att få en framtid. Junior söker sig till en så kallad "vit" skola en bit bort, där han blir "indianen" medan han hemma blir någon som svikit sin stam i ett försök att "bli vit". Innan det hela är klart ska Junior bli sitt basketlags stora stjärna, och gissa vilka de till slut krossar i finalmatchen? Javisst, de på alla plan redan besegrade indianerna.

Visst låter det som upplagt för ångest, misär och elände? Givetvis är det så, men Alexie berättar historien på ett så roligt och självklart sätt att jag flera gånger skrattar för mig själv. De serieteckningar som Junior ritar finns med och många är så träffande att de vilken dag som helst kan konkurrera ut Cronstam och Bromander som jag nyligen läst. Samtidigt är det så krassa beskrivningar av livet i reservatet och villkoren för fattiga människor utan sociala skyddsnät att jag aldrig kommer att glömma den här boken.

söndag 7 november 2010

Alldeles, alldeles underbar...

Jag har för några dagar sedan läst ut "Huset vid Flon" av Kjell Johansson och hade väl hoppats kunna skriva ett hyllande inlägg i samma sekund som jag kastade ifrån mig boken. Men ju närmre slutet jag kom desto mer anade jag en gammal välbekant känsla, nämligen den att boken är så förbannat jävla skitbra att jag inte kommer kunna säga ett ord om den. Det liksom låser sig för mig och jag vill bara rycka på axlarna och mumla "tja, den är väl okej". Om någon sedan ändå gör anspråk på att läsa boken i fråga föreligger risken att jag kommer väsa "it´s mine, my precioussssss" medan jag frenetiskt stryker över pärmarna och stirrar mig hysteriskt omkring. VILL-INTE-DELA-MED-MIG!

Såhär några dagar senare när jag en gnagande misstanke om att det finns andra som också har ett förhållande med min bok... Känslorna håller hur som helst på att svalna åtminstone något så jag kan kanske dra igenom handlingen lite snabbt, om nu någon efter detta bekännande mot förmodan skulle våga läsa något jag är frälst i.

Det är 40-50-tal i ett fattigt Midsommarkransen utanför Stockholm och familjen Johansson strävar efter att bli som alla andra, samtidigt som man föraktar just dessa människor som bara är vanliga för att de har någon ovanlig att kontrastera mot. Vi får bland andra möta en mamma vars största passion är läsning, en intelligent syster som ser och förstår sådant som den unge huvudpersonen inte riktigt uppfattar, en argsint morfar och en karismatisk pappa. Berättelsen är framför allt en uppgörelse med den luftslottsbyggande, alkoholiserade fadern vars humör ständigt pendlar mellan glada fantasier och bittra utbrott.

Mina egna känslor går mellan att vilja ge pappan (och alla andra) en klapp på huvudet och säga att det ordnar sig, till att vilja banka hans huvud i marken. Jag älskar miljöerna, människorna och det faktum att man levde då det började märkas att utvecklingen gick framåt och det vankades bättre tider. Historien är baserad på författarens egna upplevelser, men berättaren är inte alltid trovärdig och man förstår så småningom att mycket lämnas öppet för tolkning, vilket är en av de saker som gör boken så fantastisk.

Så! Vilken lättnad, till slut!

fredag 5 november 2010

Present från bibblan

Fem veckor har gått och det känns faktiskt riktigt trist att det är slut med praktiken nu eftersom skolan är, milt uttryckt, vedervärdigt tråkig. Men kolla vad man får från biblioteket när man är klar med sin praktik! Massa böcker, och bullar fick jag förresten också.

On the radio

Tiden är kommen. För vår podcast alltså. Åsa och jag diskuterar "Jane Eyre", för P1 har bestämt att det är boken som är boken i höstens bokcirkel.

Lyssna gärna!
Jane Eyre del 1


torsdag 4 november 2010

Det är utsidan som räknas

När jag här om dagen packade på en stackars femtonåring, som gjort misstaget att be om boktips, allehanda fantastiska verk passade hon på att tala om för mig att hon alltid tittar på framsidan först. Är den ful så bemödar hon sig inte om att läsa på baksidan. Jag gav henne min all time favourite bland ungdomsböcker, "Jag är djävulen" av Sonya Hartnett, och talade mig varm för den. En bok med ohyggligt trist framsida, men med ett helt annat innehåll. Hon nickade gillande när jag berättade om handlingen där den ganska esamma unga tjejen tröttnar på tillvaron med sin kille och istället blir indragen i grannpojkens märkliga lekar. Allt medan läsaren sitter som på nålar eftersom man så tydligt ser vartåt det barkar hän.

Mitt offer hade tillslut en diger hög med böcker i famnen, en del var mina tips, andra var fortsättningar på sådant hon läst förr. När jag efter ett tag övergick till att hjälpa en annan person såg jag hur femtonåringen höll "Jag är djävulen" på en armslängs avstånd och betraktade dess trista yttre för att sedan ställa ifrån sig den på hyllan innan hon gick därifrån. Tillsammans med de snygga böckerna.

Jämmer och elände, tänkte jag. Är utsidan verkligen allt?

Sedan sitter jag här för mig själv och ska välja en ny bok att läsa, av två som jag hastigt plockade till mig från en boksnurra utan att tänka så mycket mer på varför jag föll för just dessa två. Jag har "The Rum Diary" och "Händelser vid Green Oaks galleria" framför mig. Jag börjar med Thompsons alkoholdoftande. Den är snygg så det förslår. Förresten ser jag att den svenska titeln är "Romträsket". Det tänker jag inte låtsas om. The Rum Diary är coolare och snyggare.




Snygg?                                                                                     Ful?

Less is more. Or?

Det var bokmässan som fångade mig. Jag plockade upp böcker på sina hyllor och passade på att ögna baksidor, i Henrik Bromanders novellsamling i serieform handlar den inledande berättelsen om en ensam, medelålders bibliotekarie som åker till bokmässan i Göteborg. Imponerad av den så väldigt lyckade kultureliten faller hon pladask när en berusad och burdus men ack så berömd författare ber om sällskap till hotellrummet. Väl där konstaterar åtminstone läsaren att en rejäl smäll på käften hade passat nämnde författare allra bäst.

Bromander berättar på ett självklart sätt om medelålders kvinnor som tydligen beter sig som sjuttonåriga flickor totalt utan självkänsla, med en ofattbar förmåga att släta över och snygga till vedervärdiga handlingar utförda av någon de hoppas erhålla den saknade självkänslan ifrån. På ett mycket säkert sätt berättar han också ett antal andra historier om människor som i någon period av livet är vilse och lite utanför. Det är trovärdigt, har hög igenkänningsfaktor och gör att man känner sig som en gammal disktrasa när man lägger ifrån sig albumet; blöt, illaluktande och urvriden. Det är simpelt, berättelserna skulle kunna vara uppdiktade på någon timme, och det saknas ett klassiskt slut. Vi får en inblick i en "typisk" persons liv, ocensurerat och ofint, och jag vet att livet är på just detta vis och alltid och oundvikligen slutar med döden. Japp, vi skall döden dö och fram till dess tenderar det att skita sig flera gånger på vägen. Disktraseblues kan för all del vara eftersträvansvärt, men för mig saknas någon ingrediens i dessa noveller. Om en berättelse saknar ett vackert språk vill jag ha poäng och mening. Eller åtminstone ett riktigt slut på eländet.

Vanligtråkigpersonsångestbeskrivspåettsympatisktsättsomväckermittmedlidandeochjaghoppaspåetttrevligtslutmenvetattdetbaraärattglömma.
We have seen it before. Men jag måste ge Henrik Bromander att han fått mig att känna att min plats är som urvriden och dinglandes på vattenkranen i köket.

söndag 31 oktober 2010

Trist sköldpadda

För ett bra tag sedan fick jag ett seriealbum av min syster, som tack för något har jag för mig att det var. Säkert hade hon de bästa avsikter med denna gåva och jag gjorde igår återigen ett försök med nämnda album. Det handlar om sköldpaddan Elvis som lever ett vanligt svenssonliv tillsammans med sin fru Hedvig. Skrivet av Tony Cronstam. Så långt allt väl, igenkänningsfaktorn är såklart hög och även om jag sällan tilltalas av att läsa skildringar av liv lika händelselösa som mitt eget så kan en schysst punchline göra det mödan värt. Rockyserien är ett utmärkt exempel, där visserligen mycket av humorn ligger i de klockrena beskrivningarna av sociala företeelser och Stockholm, inte bara i punchlinesen. Men Elvis då? Det är inte ofta det är fyndigt, och man vet i princip alltid hur sista rutan i stripen kommer att se ut. Är det verkligen så att folk slår sig knäna eller ens lyfter ena mungipan för att två personer grälar om vem som ska gå ut med soporna eller för att Elvis verkligen gillar att spela tv-spel medan hans fru inte gör det? Det deprimerande är att folk nog faktiskt gör det, de sitter på tunnelbanan och ler åt att alla andra också kollar på tv varje kväll och gnäller om att de borde banta, och det är ju lite kul att man känner igen sig. Haha, hö. Urk.

Scooby Doo, duh!

Jag har bytt bort bloggproffs och Wordpress mot blogger, eller blogspot. Snyggare är min åsikt, snabbare och enklare måste vara ett faktum.

Igår var jag på fest, jag beslutade att det var en glasögonfest eftersom mina linser börjar ta slut och jag ej köpt nya. Förresten vill man ju inte dyka upp på bibblan imorgon och se ut som en bibliotekarie, gubevars! Men detta med mörka bågar på brillor fortsätter att ge folk häftiga associationer, nu är det Velma i Scooby Doo som gäller. Det var tydligen ämnat som en komplimang, och jag tar det som en sådan. Bara så att ni vet.

Jane Eyre ligger förresten och vilar lite under helgen, men Kjell Johanssons fantastiska "Huset vid Flon" är jag betydligt mer aktiv med. Den är klart det bästa jag läst på länge och jag kommer att behöva en rätt så diger hög med synonymer för "briljant" när jag ska skriva om den.

lördag 30 oktober 2010

Podcast inspelad, tantsnuskanalys efterlyst

Igår spelade vi in vår första podcast, jag och Kafka. Eller vi babblade mest på medan hennes eminente sambo gjorde sig besväret att spela in det hela. Efter tolv dagars jobb och några öl kan jag erkänna att jag kände mig allt annat än vältalig, men kul var det! Vi har ju visserligen inte haft för avsikt att vara sådär vidare värst uppstyltade, och det lyckades vi med. Ska bli grymt kul, och nervöst, att höra det hela när det blir klart.

För min del har det vuxit fram en idé om att inte bara diskutera böcker som är så bra som "Jane Eyre" ändå är. Vi hade nog den roligaste diskussionen igår rörande mastodontverket om Jean M Auels superkvinna Ayla och hennes, eh, superutrustade följeslagare Jondalar. Hur i hela världen har det påverkat alla oss flickor (vi var nog tyvärr den största läsargruppen) i trettonårsåldern som storögt följde Aylas väg från grottmänniskorna till uppfinnandet av tändstickor, nål och tråd, tämjandet av lejon och utvecklingen till sexgudinna? Skulle kunna vara något, det är jag övertygad om.

onsdag 27 oktober 2010

Det är lugnt


Idag fick jag reda på något fantastiskt. Det är inte meningen att jag ska läsa hela Jane Eyre till första podcasten, och det är inte tänkt att vara en ny bok varje gång. Total lättnad, nu ligger man plötsligt före i planeringen.


Något mindre trevligt var det då en bibliotekarie tittade på mig idag och sa: 'får jag vara lite elak?' och det missunnar jag ju ingen så han fick fortsätta, 'när du satt på dig glasögonen ser du precis ut som en bibliotekarie. Och håret i tofs också.' Alltså, säga vad man vill om bibliotekarier, men se precis ut som den tänkta versionen vill jag inte. Linserna måste användas oftare!

tisdag 26 oktober 2010

Boköverflöd

Man skulle kunna tro att det här med att spendera hela dagarna på ett bibliotek borde leda till långa och inspirerade blogginlägg. Så är inte fallet för mig i alla fall. Jag har ju redan beklagat mig över stressen med jobb, skola, praktik och så vidare (och nu gjorde jag det igen) så nu ska jag ta upp något annat eländigt. Om man dagarna i ända presenteras för tusentals (jag tar väl inte tusen i min hand, men man ser dem ju stå där och locka) potentiella läsupplevelser, som dessutom är gratis så blir det nästan kortslutning. Jag vill ha allt och inget. Ungefär som på bokmässan, too much! Så är det inte att bara besöka ett bibliotek, då kan man ju liksom strosa omkring utan att uträtta annat. Nu ska jag försöka göra någon nytta också, eller åtminstone lära mig något. Detta är givetvis obefogat gnälligt angående ett lyxproblem, men ändå.

Nu läser jag "Jane Eyre" inför min och Kafkas podcast (!) så det blir inte så mycket med något annat, men jag har bestämt mig för att låna hem lite serier som jag inte läst förr, det hinner man väl med ändå. Kanske. För övrigt kastade jag ned Sofi Oksanens "Stalins kossor" när jag köpte (ännu en) "Jane Eyre". Den verkar bra.

tisdag 19 oktober 2010

Jämmer och elände

Jag gör min praktik nu, på bibliotek, och det är verkligen jättekul. Det är så ofattbart mycket trevligare än skolan att jag är mer omotiverad att slå upp en studiebok än någonsin förr. Precis som väntat lär man sig nämligen ingenting nödvändigt i skolan. Detta gör dock inte att uppgifterna slutar trilla in, nej då! Jobba då? Jamen visst, på helgerna. Detta är alltså ett klagoinlägg med ett och endast ett syfte; nämligen att bortförklara mitt mycket skrala läsande. Jag har haft utmärkt sällskap av "Huset vid Flon" på pendeln, men tretton minuter enkel väg är ungefär tillräckligt för att jag ska hinna leta rätt på var jag var sist och därefter läsa några futtigt få sidor. Av rädsla för att glömma boken hemma vågar jag inte packa upp den på kvällen, så då måste jag läsa serier (måste är kanske en sanning med modifikation, men det är ungefär vad jag orkar) och nu är det någon som lagt in ett uppsatsskrivande mitt i allt. Mitt sällskap på pendeln kommer därför vara studielitteratur. Så fruktansvärt deprimerande att man vill grina. Mitt i allt detta ska jag dock läsa om Jane Eyre för min och Kafkas lilla läsecirkel, vilket ska bli hur nice som helst. Det blir liksom ett tvång, men ett bra sådant till skillnad från allt annat. Nu MÅSTE jag läsa något kul.

För övrigt gick det ganska bra med bokintroduktionen i söndags, vi enades om en snygg och lite tålig version av Nalle Puh som vi sedan gick igenom. Utan minsta antydan till sönderrivna sidor, jag tolkar det som ett gott tecken.

lördag 16 oktober 2010

Kulturfrämjande, katter och kakor

Jag har stora planer på att göra en viktig insats för kulturfrämjandet när jag får besök i helgen. Jag ser framför mig hur litteraturdiskussionerna startar redan ikväll över något varmt att dricka och något gott att förtära. Efter en stärkande frukost kommer vi i morgon att ta en promenad under de gnistrande höstlöven och prata om det stundande bokhandelsbesöket. Jag hoppas att vi sedan kommer att stå bland böckerna och glatt hojta till varandra när en gammal favorit eller kanske en ny förälskelse dyker upp. Efter en lång tid kommer vi glatt promenera hemåt i den klara, kyliga luften med våra fynd och slå oss ned i soffan för att läsa.

Jag ska vara barnvakt i helgen.

Hon är sexton månader och vill helst slita böckerna i tu och på sin höjd tugga i sig väl valda sidor. Jag kommer dock att ta det som ett personligt nederlag om hon inte blir boktokig och har därför börjat smida skarpsinniga planer på hur detta ska ske. Min plan består av att köpa böcker och läsa dem för ungen. Kan det krävas mer? Det enda jag nu behöver är tillräckligt bra, roliga och fina böcker. Det är dessa jag fantiserar om att vi ska hitta när vi rullar barnvagnen under höstlöven och anländer till bokaffären. Jag tror jag hoppar hela perioden med Max och hans pottor och bilar och skit, jag pallar inte med att läsa sådant med inlevelse. Jag tänkte köra rakt på med Pettsson och co, eller något annat snyggt, bra och roligt.

Jag kom på mig sjäkv med att småfnissa när jag bläddrade i "Konstapel Katt kräver kakor" av Carl Johan De Geer häromdagen. Bara titeln! Konstapel Katt patrullerar plikttroget gatorna i Stockholm och behöver ta en välförtjänt fika emellanåt, men när han kommer in på konditori Vetekatten en dag finns det inte en kaksmula kvar! Det bakas och bakas, men varendaste en av kakorna försvinner, vart tar de vägen? Konstapel Katt börjar nysta i mysteriet och snart hittas tassavtryck som kanske leder till gåtans lösning. Briljant, är mitt omdöme. Spännande, roligt och snyggt. Det måste ju fungera imorgon.

fredag 15 oktober 2010

I etern

När man minst anar det och är som mest inne i sin "hinna läsa tre sidor på pendeln-period" men ändå känner sig ganska nöjd med de serierutor och dagstidningar man hinner tugga i sig, då slår hon till; Kafka på jobbet. Då får man erbjudandet att föra dialog om ett av tidernas mest kända verk, nämligen Jane Eyre. Valet av bok står bokcirkeln i P1 för, tydligen är det som så att "Bokcirkeln i P1 - hjälper dig överleva genom november". Vad är det för svenska egentligen?  Anyways (jag kör hej vilt med svengelska, men ifrågasätter ändå gärna andras språk. Ah, sympatiskt), jag meddelar så gärna mina tankar kring träbocken Rochester, men Kafka nöjer sig inte med detta, hon ska spela in det hela och podcasta (kan eventuellt vara ett verb, ursäkta mig annars) samtalet.

Jag är en person som aldrig någonsin köpt att den där rösten som de påstår tillhör mig faktiskt gör det, jag menar också att jag egentligen är mycket mer intelligent än jag verkar och att jag dessutom är fyndig. Allt kommer nu ställas på sin spets och min självbild kommer att raseras. Det känns...Well, det känns ganska roligt om jag ska vara ärlig. Ska bara linda in mikrofonen i aluminiumfolie innan vi kör så jag kan påstå att jag egentligen har en behaglig och lite...eftertänksam röst. Ska även byta ut ölkonsumtionen mot rödvin i någon vecka innan för att komma i rätt stämning.

lördag 9 oktober 2010

Howl´s Moving Castle


Min praktik på bibliotek (wiiiiiiii!) har tröttat ut mig fullständigt och jag somnar så fort jag sneglar på en text när jag gått och lagt mig så jag har inte direkt varit den snabbaste snigeln när den gäller bladvändning. Howl´s Moving Castle är dock utläst för någon dag sedan och det var faktiskt direkt sorgligt när den tog slut. Den var en perfekt sängkamrat, lagom spännande och mysig.

Sophie växer upp som den äldsta av tre systrar i ett land där magi inte är helt ovanligt, även om inte var och varannan pysslar med det. Som den äldsta av tre är hon dömd att misslyckas med allt hon tar sig för och givetvis drabbas hon av en riktig taskmört till häxa som gör stackars Sophie till en nittio år gammal tant som omöjligt kan avslöja att hon är förtrollad. Den rätt så framåt och mycket praktiska Sophie beger sig ut på vandring och tvingar sig på den ökände trollkarlen Howl i hans magiska slott där hon tar sig friheten att börja städa hej vilt. Hon sluter ett avtal med eldsdemonen Calcifer (det är ett big no no att ingå avtal med demoner, lite Faust över det hela faktiskt) och får testa på spännande saker som att kliva omkring i sjumilaskor (min översättning...) där man med ett steg förflyttas sju mil, och givetvis alltid landar i koskit.

Boken är spännande, mysig och framförallt rolig. Jag småskrattar ständigt åt den ganska subtila humorn och jag älskar den Terry Pratchett-liknande miljön. Jag försökte nyligen se filmen av Hayao Miyazaki och den var givetvis snygg, riktigt snygg. Men jag kunde inte se klart för den höll sig så dåligt till boken att jag blev vansinnig. Att vara sådan säger säkert en hel del negativt om mig som person. Men ALLT VAR FEL! Hur som, initierade källor påstår att så länge man ser filmen före man läser boken är ingen skada skedd och man kan lugnt njuta av filmen. Och boken.

Bilderna är för övrigt från den snygga filmen.

måndag 4 oktober 2010

Flyktsoda ta mig i land sätt mig i brand

Jag hör till den typen av folk som alltid läst för min egen skull, därför har jag aldrig raddat upp böcker och författare  jag läst och förväntat mig någon slags tapperhetsmedalj för mängden sidor jag tar mig igenom. Det behövs ju liksom inte om man tycker att det är kul. Men nu har jag ju trots detta skaffat mig vad jag tänkt skulle vara en bokblogg, och då kan det ju vara fint om jag faktiskt skriver något om de böcker jag läser, det blir lite tomt annars. För ett tag sedan läste jag Marcus Birros "Flyktsoda".

Ah, språket, språket! Man måste ge Birro att han skriver fantastiskt, I love love love it! Det går inte så himla fort att ta sig igenom de 208 sidorna om alkoholisten Lukas och för mig är det delvis beroende på det poetiskt formulerade meningarna och alla liknelser och metaforer. Marcus Birro lyckas beskriva det mest vardagliga och deprimerande så sabla vackert, men med bibehållet elände. Den känslan hänger sig för övrigt kvar genom hela boken, man tycker synd om Lukas och skulle emellanåt bara vilja skälla ut och upp honom riktigt ordentligt, men man ler ändå på vissa ställen åt hur han tänker och hur rätt han emellanåt har i sin bild av världen.

Det är en ung alkoholists väg mot parkbänken som skildras och resan är fascinerande, obehaglig och givetvis ofantligt tragisk.

fredag 1 oktober 2010

Kapa klinker med uppväxt i Midsommarkransen?

Om man går ned i källaren för att hysteriskt gå igenom alla banankartonger i jakt på sin vinkelslip (hur kan en sådan försvinna?) kan det hända att man hittar massvis med böcker man inte läst och glömt bort att man äger. Jag tog med mig en upp på måfå; "Huset vid Flon" av Kjell Johansson. Uppväxten i Midsommarkransen under 40-50-talen är det tydligen som avhandlas, "Dickens, Dostojevskij, Strindberg, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson välkommen i gänget, Kjell Johansson!" så säger Eskilstuna-Kuriren om boken. Låter ju lovande. När jag är klar i det magiska slottet med demoner och liknande drar jag till Midsommarkransen. Omväxling förnöjer eller vad man brukar säga. Hittade för övrigt inte min vinkelslip.



 

tisdag 28 september 2010

Kära dagbok

Så var den alltså över, bok- och biblioteksmässan som skulle göra mig till en ny människa. Förväntningarna var, för att använda ett sansat uttryck, skyhöga. Jag och Kafka sladdade ut från Stockholm i en liten Toyota Yaris från Statoil (nej, inte samma sak som en schysst, solbränd amerikanare, jag vet det) och körde plattan i mattan direkt. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att om man är upptagen med att babbla om sina galet höga förväntningar medan man kör så kan man så lätt ta fel avfart. Detta kan leda till att man några minuter efter att man börjat blåsa ned mot Göteborg plötsligt är på väg tillbaka till Stockholm. Bara sådär. När man därefter vänt tillbaka över Södertäljebron är det dock bara att ösa på, full spätta. Vi gjorde ett hastigt stopp för att inhandla skivan "Lastbilsrock-36 dieseldoftande hits" men sedan öste vi på. Jag kan meddela att en i-phone faktiskt inte är något vidare till GPS och det är enbart en telefons och rusningstrafikens fel att det tog oss femtio (50!) minuter att komma till hotellet efter att vi anlände till den aktuella staden.

Well, bor man på Grand Hotel är det mesta ganska nice, så mycket kan jag säga. Tjusiga badrum, relaxavdelning och god frukost. Men undvik indiska restauranger i närheten som ej serverar alkohol, trots att man så uppenbart behövde den efter resan ned.

Mässan då? Myllret av människor som drar omkring som en hoper råttor i en kloak ger jag inte mycket för, det spelar ingen roll att det dragits av några tior på priset för böckerna, jag kan ändå inte handla när tusen pers trycker på från alla håll och man till och från misstänker att man ska förlora medvetandet av syrebrist. Men seminarierna, ah! Där fann jag hela meningen med mässan. Att slå sig ned i en sval sal och lyssna till intressanta människor berätta om intressanta saker, hur härligt som helst! John Ajvide Lindqvist spelade musik och verkade en aning förvirrad, Jonathan "Zapiro" Shapiro var både proffsig, rolig och aktuell och Martin Kellerman var, well han verkade lite besvärad. Men eftersom jag äger nitton (19!) Rocky-album tyckte jag ändå det var svinkul att se honom live. Jag fick även det senaste albumet signerat och ville gärna se lite cool ut under tiden. Det gjorde jag inte. Jag såg ut som nidbilden av en bibliotekarie och sa dessutom "va?" tre gånger på frågan vad jag hette. Kära nån.

För utom detta såg vi en massa andra bra seminarier, åt och drack gott och jag tog på en massa böcker. Kunde knappt handla något under stressen nere bland pöbeln men det är lugnt, jag går igång på att ta på böcker så jag är nöjd ändå.

lördag 25 september 2010

Notes to self

Notes to self:
Regnar det? Köp ett paraply, regnet kommer självklart inte att avta så länge du är utomhus.

Överväger du att ta taxi men beslutar dig för att gå? Ta taxi direkt, du kommer ändå att gå vilse i regnet och kapitulera och därefter, dyblöt, hoppa in i en.

Passerar du en bankomat utan kö? Tag givetvis ut pengar. På mässan kommer du att förstå att de ej tar kort och kön till bankomaten kommer att vara sinnessjuk.

Har du stått länge i en bankomatkö? Kliv ur den igen, det kommer visa sig att mässan trots allt tar kort.

tisdag 21 september 2010

Det kommer att bli legendariskt

Ungefär som med Woodstock kommer framtida generationer höra talas om den mytomspunna händelsen, med stora ögon kommer de fråga mig "Var du där?" Och med sina stora ögon ska de titta förväntansfullt på mig. Precis som man själv frågade alla över 40 om de var med 1969. Svaret var givetvis alltid "Eh. Näe. Jag var 14 och man åkte typ inte utomlands på 1960-talet. Definitivt inte över Atlanten. Dessutom var jag inte hippie."

Men så kommer inte jag att svara. Jag ska le lite drömskt, förlora blicken bortåt horisonten och sucka nostalgiskt. Ungdomarna kommer att dra efter andan och vänta på fortsättningen. "Jag var där, och det var helt maaagiskt" kommer jag att svara med ett uttryck av längtan efter svunna tider i mina ögon. Tillslut kommer jag att le lite överseende så att de förstår att you had to be there.

Jag talar givetvis om bok- och biblioteksmässan som det bär av till om tre dagar. Det kommer att bli legendariskt!

måndag 20 september 2010

Kan man strutsa Sverigedemokraterna?

Jag har läst ”Intet” av Janne Teller idag efter ett tips från Kafka på jobbet. En klass med fjortonåringar blir minst sagt upprörda då en elev en dag slutar skolan, klättrar upp i ett träd och bestämt hävdar att ”Ingenting har någon betydelse, det har jag vetat länge. Så det är ingen idé att göra något, det har jag just kommit på.” Vuxenvärlden är snabb med att städa undan efter pojken i fråga och vill helst inte prata mer om saken. Klasskamraterna börjar sakta med säkert inse att det mycket väl kan vara rätt och riktigt detta att ingenting betyder något och när känslan av förtvivlan kryper sig på bestämmer de sig för att på hög börja samla bevis för motsatsen. Till högen ska allt sådant som de av någon anledning håller kärt, allt sådant som således måste ha betydelse. För det har det väl?

Janne Teller skriver kort och rappt och rakt om en stor existentiell fråga; Varför? Jag tror att publiken hon skriver för är helt rätt, själv är jag kanske för gammal. För var man inte ungefär fjorton när man en gång kom på att givetvis spelar inget någon roll? Min livstid är mindre än en piss i havet och egentligen kan man ju lika gärna trycka på fast forward. Fast man kan ju lika gärna dröja sig kvar också, tänker man snart.

Nu var inte detta den ultimata läsningen samma morgon som ett rasistiskt parti tagit sig in i Sveriges riksdag. För jag vet inte vad jag ska göra, kan jag blunda och säga att det ändå inte spelar någon roll i det långa loppet? Det vore skönt.

söndag 19 september 2010

Uppsägningen

”Uppsägningen”, så där i bestämd form singularis låter det lite som något av Kafka. Det är det inte. Däremot är det en personlig favorit hos mig, den existerar i flera olika varianter beroende på vilket humör jag känner mig på. Vissa perioder är den faktiskt helt bortglömd, men plötsligt gör den sig påmind en söndag när man minst anar det.

Jag spenderar alldeles för mycket av min tid med trista studier och därefter med ännu tristare arbete i kassan på ICA, det hela riskerar att leda till att jag blir en sur och bitter person i förtid. För det mesta sitter man mest där och ler och tar betalt för kotletter, toapapper och annat folk kan tänkas vilja ha, men ibland händer det något som gör att man liksom sätter leendet i halsen och istället innerligt önskar att ens ögon av någon anledning kanske gör en till viljes och börjar lysa eldrött och när man öppnar munnen så ska det spruta eld. Helst av allt vill jag ackompanjeras av en riktigt mörk och ondskefull röst. Kanske en sådan där som demoner brukar ha i filmer med lite lägre budget. Taskig ekonomi är egentligen inte något som krävs för at rösten ska få vara med i film, men anyhow. I väntan på övernaturliga krafter nöjer jag mig med en version av ”Uppsägningen”, kanske den där man talar om för den medelålders mannen som läst fel på priset och nu dessutom skäller ut mig för detta att han kan dra åt helvetet. Jag tror faktiskt att jag reser mig upp mitt i dispyten och går därifrån, kön kan ringla på bäst den vill. Japp, han får gärna tala med min chef, kanske kan han nämna för densamma då att jag sagt upp mig? ”Uppsägningen” blir nog ingen djup roman, men den kan kanske bli något som kort novell?

Något sånt här tänker jag mig att jag kanske skulle kunna se ut? Om någon är dum? Funkar det?



onsdag 15 september 2010

"Martha" av Doris Lessing





Martha Quest växer upp i engelska Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) på 1920-talet. Hennes föräldrar har lämnat England för att utan framgång göra sig en förmögenhet som farmare i Afrika. Martha spenderar sin tid på den ensligt belägna egendomen med att läsa böcker som hon lånat av två judiska pojkar i närheten av hemmet. Följden av läsandet blir att Martha får en politisk medvetenhet och ilskan mot föräldrarna och övriga vuxnas sätt att se på sig själva som överlägsna andra kulturer, religioner och dess människor växer. Avskyn mot ett liv som någons fru med en hoper ungar utan någon intellektuell stimulans håller på att äta upp henne. Dispyterna med den snobbiga och oförstående modern är många och tillslut flyttar Martha in till en närbelägen stad där ständiga fester med unga tjänstemän och flickorna som ska bli deras fruar avlöser varandra.

På några veckor hinner Martha ha ett par mindre allvarliga kärleksaffärer med män som vill hävda sin äganderätt till henne, allt medan andra världskrigets utbrott närmar sig i rasande hastighet. När boken närmar sig sitt slut gifter sig Martha och funderar samtidigt på varför hon alltid gör tvärtemot vad hon egentligen vill.

Lessing skriver på ett mycket träffsäkert sätt och skildrar tidens totala rastänkande nästan som i förbifarten. Ett sätt att skriva på som gör att orden hamnar mitt i prick och man får en obehaglig inblick i hur naturlig rasismen var.  Martha opponerar sig, åtminstone i tanken, mot förtrycket men även hos henne ligger fokus på fester, män och den eviga känslan av att något fattas.

Mina förväntningar på första delen av fem i Doris Lessings delvis självbiografiska serie om Martha Quest var skyhöga, jag trodde nästan att jag skulle förändras som person av att läsa dessa böcker. Det är givetvis dömt att gå åt skogen, man får helt enkelt inte ha så höga förväntningar. Jag uppskattar att boken skildrar en miljö som jag trots allt vet så lite om och jag älskar Lessings sätt att skriva. Men, jag vill egentligen inte lägga in ett men och har funderat på boken ett tag för att se om jag inte kommer att ändra mig, men det verkar jag inte göra. Det jag saknar med boken är drivet att läsa vidare, för att se vad som komma skall. Jag skiter liksom lite i Martha när jag inte har boken uppslagen och så brukar det sällan vara för mig om jag tycker att en bok är riktigt, riktigt bra. Vad som kanske egentligen inte borde höra till om en bok är bra eller inte är huruvida man gillar huvudpersonen. För mig är det dock ganska ofta en trevlig känsla och jag både gillar och ogillar Martha. Jag gillar att hon är beläst, smart och har viktiga åsikter. Jag ogillar att hon är en grinig surpuppa som ändå allt som oftast gör som hon blir tillsagd av männen hon träffar. Jag ogillar att hon låter dem klanka på henne, göra om henne och jag avskyr att hon slutar äta för att passa in i skönhetsidealet. Samtidigt vet jag att riktiga människor sällan lyckas hålla stenhårt på sina principer och att Lessing trots allt försöker ge en reell bild av en kvinna som man kommer att få följa ända fram till 2000-talet. Fan. Boken är uppenbarligen bra och jag lär ju läsa fortsättningen. Snart. Har lite annat där emellan.

måndag 13 september 2010

Världens bästa Linda



Jag sa att jag ville läsa fler ungdomsböcker, förslagsvis bra sådana. Hur glad blir man inte när bästa Linda tar det så pass ordagrant att hon väljer ut en bok, och postar den till mig?! Det är fantasy, det finns häxor och huvudpersonen bär mitt namn. Jag kan inte vänta med att kasta Martha Quests rätt trista liv under sängen och istället sätta i mig den här! "Howl´s Moving Castle" av Diana Wynne Jones. Så mycket trevligare i brevlådan än räkningar och annat junk som envisas med att hitta mig.

lördag 11 september 2010

Well, thank you.

Bästa bokbloggen Kafka på jobbet har gett mig någon form av bloggutmärkelse, en beautiful blog award, närmare bestämt. Det kan vara ett fall av gympalektionspsykologi som ligger bakom (vilket det redan har talats om i det här sammanhanget); typ Kafka ska välja lag i Killerball (vad fan är up med aktiviteten "dödsboll" på initiativ av påtittande vuxna i sammanhanget mellanstadieelever tvångsleker i grupp btw?) och risken föreligger att jag kletar tuggummi i håret på henne och knuffar in henne i skåpen på lunchen om inte jag får vara med i samma lag som Gunnar (Ardelius). Summan av kardemumman är i alla fall att jag ska nominera sju andra bloggare och får berätta sju saker om mig själv. Eftersom jag är väldigt ny på det här med bokbloggar (skulle aldrig ha fattat att de fanns om det inte vore för att Kafka började författa sin och den visade sig vara jävligt rolig att läsa, oavsett om det står om böcker eller inte) så vore det en lögn att påstå att jag har koll, eller ens lyckats skaffa några favoriter. Den enda andra bloggen jag följer är en väns modeblogg och den kan jag ändå inte nominera här för den har lösenord och grejer. Modebloggsläsare är nämligen mycket elakare än vad bokbloggsläsare är. Jag väljer att inte föra det resonemanget vidare. Jag kanske kan nominera vidare när jag har fått lite koll.

Ah, äntligen till inläggets egentliga syfte! Jag ska berätta om mig själv. Jag vet att mina eminenta läsare till största delen känner mig minst lika bra som jag själv, men anyways.

  • Jag är fruktansvärt förvirrad och glömsk. Jag reser mig t.ex. ofta upp för att hämta något och lyckas hålla kursen in i rätt rum, men väl där blir jag stående och dumstirrar rakt ut innan jag ger upp och går tillbaka och sätter mig igen med outrättat ärende. En vän är på allvar riktigt orolig för hur detta ska bli med åldern.

  • Jag tycker att stora akvariefiskar är riktigt vidriga och får rysningar när en sån där belgian blue-manipulerad guldfisk glider omkring med halva kroppen ovanför ytan. Hu! En anledning att undvika fjärilshuset i Hagaparken.

  • Jag har ett passionerat förhållande vid sidan av. Till min svartrollade Volvo 240 från 1982. Vi är av en fin årgång båda två.

  • Jag har simhud mellan två tår på högerfoten och väntar därför med spänning på översvämningen när jag och Kevin Costner ska börja rula.

  • Mina katter heter Buffy och Willow. Japp, efter karaktärerna i "Buffy the Vampire Slayer". Jag är alltså riktigt nördig, men tycker ändå att det är lite pinsamt att boka tid hos veterinären under de här namnen.

  • Jag har en ganska stor verktygspark som jag är mäkta stolt över och har totalrenoverat min lägenhet själv. Det får man för övrigt ganska dålig rygg av.

  • Om jag hade lite mer tid, och kurage, skulle jag skriva tantsnuskböcker och sippra på drinkar i schysst morgonrock hela dagarna. Fick dessutom det karriärsrådet av en svenskalärare på gymnasiet vilket är lite anmärkningsvärt.


Tja, läser man igenom de här punkterna så kommer man troligen till insikten att jag är rätt töntig, vilket är korrekt.

fredag 10 september 2010

Tre tunna

Jag sprang på vad som kallas för Tematrio hos Lyrans Noblesser. Eftersom det verkar trevligt att lista böcker på tema så vill ju jag också vara med. Jag har av någon anledning ofta fastnat för ganska otympliga saker när det gäller böcker. Sådär så man får lite problem med slagsida om man av någon anledning måste bära med sig härligheten. Lite grann är det nog för att om man hittar något bra så vet man att man kan götta sig i det ganska länge. Nog om detta! Även jag har läst bra och tunna böcker.

"Kom närmare" av Sara Gran.
Krypande, äcklig stämning när Amanda och hennes sambo flyttar till ny bostad. Amanda får känslan av att någon eller något försöker ta över hennes kropp.
Jag hade noll förväntningar på denna, men den är riktigt läskig. Rekommenderas!
 

"Rebecca" av Daphne Du Maurier.
Jag läste klassikern från 1938 i något slags skolformat från Penguin, så det är möjligt att originalet är normaltjockt. Inledningen "Last night I dreamt I went to Manderley again" är bekant för många och sätter liksom stämningen rätt redan från början. Berättas i jag-form av en ung flicka som träffar en rik man på semester. De gifter sig och hon flyttar till hans berömda hem. Där får huvudpersonen det svårt när hon ska ersätta mannens förra fru, den perfekta Rebecca som dött i en olycka.  Klassiskt mysterie och det är spännande när mer och mer uppdagas om Rebecca. Klart läsvärd!



"Den som inte tar bort luddet ska dö" av David Batra. Knappast skönlitteratur (skön litteratur dock. Näe, vilket lågvattenmärke det där var) men sjukt underhållande. Jag skrattade så jag höll på att dö. Min sambo vaknade av mina hysteriska attacker och när jag skulle läsa upp det roliga för honom kunde jag inte ens prata. Jag bara ylade. Det finns fan folk till allt och några av dem finns i denna sammanställning av arga lappar som delats ut av än den ena, än den andra psykopaten.

Ovanligt att jag kommer på böcker som jag verkligen vill rekommendera till alla, men det gäller faktiskt dessa tre.

torsdag 9 september 2010

Jag undrar...

När jag hade läst ut Hartnetts "Fjäril" så kände jag att jag vill prata lite med någon om boken i fråga. Bara kolla hur någon annan uppfattat den och så. Detta gjorde att jag läste en recension i DN om sagda bok. Jag håller med recensenten om att det är obehagligt att läsa om stackars Plum, men "en sympatiresa tur och retur till helvetet"? Avslutningsvis konstateras att boken inte  inger unga hopp och det funderas över vad Hartnett egentligen vill ska följa med den unga läsaren när boken är slut.

Va? Jag är inte riktigt med. Visst är det misär att vara Plum, men hon utvecklas ju och gör slut med grannen och inser att hon får leva med att hon stulit från "vännerna" som nu inte vill vara med henne. Jag förstod det som att hon kommer resa sig och tänka "stor förlust", och rycka på axlarna till slut. Jag tyckte så synd om huvudpersonen och jag älskade boken, men ärligt talat hade jag klumpen i magen för att jag var rädd att något ännu värre skulle hända. Recensenten är man och jag kvinna, är jag bara mer avtrubbad i hur elaka tonårstjejer kan vara? Eller?

Rocky har en dejt med mitt eländiga humör

Ibland vill man (iaf jag) helst av allt fly fältet, kanske till paradisdrinkarnas land där man får fantastiskt goda kokosdrinkar serverade i ananasar (svårt ord att inte trycka fel på märkte jag. Intelligensen måste verkligen flöda denna torsdag) och man får ligga i skuggan och filosofera och känna sig allmänt cool och smart, utan att någon jävel kommer och tar ifrån en den illusionen. Idag är en sådan dag. Mina pluggböcker är en hög på exakt 21,5 cm skittrist text, jag kan verkligen inte lösa uppgiften jag måste lösa och så vidare. Knappast en livskris, men jag känner i alla fall för att dra till det där stället med drinkarna. Man kanske kan säga att lusten att åstadkomma något är obefintlig. När jag känner mig trött och eländig,moloken eller obehaglig till mods kan jag inte längre läsa en bok. Om den inte är svinkul, och sådana har jag sällan fått tag i. Istället läser Jag "Rocky" av Martin Kellerman.

Jag har 18 seriealbum med den cyniske hunden hemma och så fort jag inte orkar läsa en bok när jag ska sova eller kanske sola så läser jag några strippar. Det är ofta jävligt roligt, träffande, avkopplande och jag inbillar mig att jag känner karaktärerna. Jag kan för övrigt de flesta punch linesen (bra svengelska) utantill och kommer ibland på mig själv med att vilja kommentera en situation med "ja, det är precis som när..." för att strax komma på att det inte var mig det hände, det var en tecknad hund. Ungefär som när Rocky konstaterar att det inte är så himla fränt att berätta andras lumparminnen. Ja, ni ser hur illa det är.

En likbil längs min ryggrad

Jag har precis avslutat "Fjäril" av den australiensiska författarinnan Sonya Hartnett. En ungdomsbok som på mitt bibliotek även står att finna på vuxenavdelningen.

Ariella "Plum" Coyle är tretton år, missnöjd med sig själv, sitt utseende och vännerna som umgås med henne för att kunna hävda sig själva på hennes bekostnad. Dagarna i skolan är en kamp och hon kämpar för att behålla den delen av sig själv som är hennes hemma-jag. Den hon är med de snälla men i hennes tycke gamla och hopplösa föräldrarna och med de två högt älskade bröderna. När hon får kontakt med den vackra men ensamma hemmafrun i huset bredvid inleder Plum vad hon hoppas ska bli resan till ett nytt jag; resan som gör att man som läsare får en klump i magen över vad destinationen kan tänkas vara.

Hartnett beskriver känslor, saker och företeelser på ett sätt som gör att det är njutbart att läsa hennes text, hon behärskar verkligen språket och hon lyckas använda det till att bygga upp en smärtsamt reell bild av den ensamma Plum som så gärna vill platsa bland vännerna utan att riktigt lyckas. Vännerna som trampar på den för tillfället svagaste personen i gruppen och där ingen tvekar att vara grym för att själv slippa utstå förnedring och lidande, och nåde den som tror att den är något! När grannfrun tar kontakt med Plum blir jag först lättad, äntligen någon som bidrar med perspektiv på hur trettonåriga flickor behandlar varandra och hur de tänker.  När hon sedan råder Plum att slänga sina lunchlådor för att bli smalare  känner jag att jag vill storma in i handlingen och skrika "Man måste ÄTA, och skit i dina jävla idioter till kompsiar och ALLT blir bättre när du blir äldre". För man kommer ju ihåg hur det var att vara fjorton och åtminstone stundvis tro att allt hängde på att bli omtyckt och att alla andra hade det bättre och att man var ful och eländig. Fy fan. Historien rullar dock vidare utan detta uppvaknande och läsarens obehag stegras medan det osunda förhållandet till grannen utvecklas och Plums efterlängtade 14-årsfest närmar sig.

För utom känslan av att vara riktigt glad att jag är lika gammal som två 14-åringar så tar jag med mig ett antal metaforer ur boken och känslan av att vilja diskutera den med någon som läst den. Något som händer mig mycket sällan. Några citat? Vad sägs om: "[han lever ett stilla liv], en trädgårdssnigels ärliga tillvaro" , "Paketet är litet, kullrigt som en brottslings kranium" eller "...deras tystnad rullar längs Plums ryggrad som en likbil"? Och lite som om en likbil sakta rullar på min ryggrad känns det att läsa om tonåringen Plums eländiga tillvaro och hoppas på att hon får bli en fjäril till slut.

måndag 6 september 2010

Att älska som en porrstjärna

Jag hör tyvärr inte till den lyckliga skara som har alla sina böcker uppställda i en bokhylla efter någon trevlig och mer eller mindre logisk ordning. Jag har varit en sådan, men efter ett antal flyttar har mina raringar hamnat i olika kartonger i olika källare. Avsaknaden av bokhylla har gjort att alla böcker jag köpt sedan senaste flytten ligger i olika skåp, lådor, under sängen och på sängbordet och så vidare. Detta gör att man när man minst anar det råkar springa på en glömd favorit, som idag när jag längst ned i sängbordets ena låda hittade Jenna Jamesons självbiografi, "Att älska som en porrstjärna". En riktigt tjock bok som jag kommer att läsa igen.

Boken är skriven tillsammans med journalisten Neil Strauss och handlingen tar avstamp under den unga Jenna Massolis uppväxt i Las Vegas. Det är en uppväxt med vaga bilder av en död mor och med en oförstående far och blivande knarkare till bror. Jenna ser sitt framtida liv utstakat framför sig och med en längtan efter något annat söker hon sig till helt fel män. Hon har ett driv efter pengar, efter att lyckas och hon är minst sagt skrupelfri när hon som tonårig strippa vill bli den som drar in mest dricks på att, som hon ser det, utnyttja männen som utgör publiken. Hon röner stor framgång och blir tillslut en av världens mest berömda porrstjärnor. Men det är ingen lätt resa dit och den kostar henne så när som livet.

Det är givetvis en barndom som på ett nästan klichéartat vis gör att Jenna väljer de vägar hon gör, och trots att hon bestämt hävdar att hon inte är ett offer är det svårt att inte se henne som ett sådant. Men hon är samtidigt stark, intelligent och driven. För mig var det otroligt fascinerande att följa hennes liv i miljöer som jag aldrig skulle kunna föreställa mig och i situationer så bisarra att det vore omöjligt att hitta på dem. Jenna är i trettioårsåldern idag, men har upplevt mer än de flesta gör någonsin. Tack och lov.

Boken är svår att lägga ifrån sig och delvis så sorglig att jag hade svårt att se texten. Neil Strauss kan sitt författande och formulerar vissa meningar så att man nästan tappar andan. Det är skildringen av en vedervärdig bransch och om hur vägen dit kan löpa. Vissa har menat att den förhärligar porrindustrin och moralpaniken kring Jameson har varit total. Jag kan för mitt liv inte begripa hur den skulle kunna vara förhärligande när min avsky är större än någonsin efter att ha läst boken. Däremot är det otroligt intressant att se porrinudstrin ur ögonen på någon som inte skäms för vad hon gjort och dessutom inte anser sig vara ett offer. För mig står det dock klart att det är just vad hon är och att det finns åtskilliga andra som borde skämmas något fruktansvärt.Att älska som en porrstjärna

lördag 4 september 2010

Bokstaven K med ungdomlig touch

Jag efterlyste, något desperat, tips på ungdomsböcker nyligen och bekände i samma veva att jag har ett uselt minne. Jag tar enligt Os underhållande Bokfrågornas ABC till hjälp när jag försöker friska upp detsamma,  och väljer därför att enkom svara med barn- och ungdomsböcker. Veckans bokstav är K.

Självklart måste det bli K som i kärlek idag. Berätta om ett kärlekspar i litteraturen som du tycker om.

"Romeo och Julia" är kanske inte en uttalad ungdomsbok, men kan såklart läsas av unga människor. Det kan man väl i och för sig säga om alla böcker, hur många unga håller sig till "rekommenderade" ungdomsböcker? Den behöver nog ingen närmare presentation, hur som helst.

Krig är inte lika muntert, men jag vill ändå att du berättar om en bok som på något sätt handlar om krig.

Märkligt Flyg ollonborre, flygatt jag ska ha massor av stora favoriter på just detta otäcka tema. Men krigsskildringar är ofta gripande och spännande så det är väl förhoppningsvis förklaringen. "Flyg ollonborre, flyg" av Christine Nöstlinger är fantastisk. Jag läste den som liten men har läst om den som vuxen. Den skildrar andra världskrigets Wien med omnejd ur nioåriga Christels ögon. Familjen flyttar ut från staden till ett hus på landet, där träffar man på ett stort antal speciella människor och Christel blir något oväntat god vän med de ryska soldaternas kock. Farmor och farfar är kvar i den sönderbombade huvudstaden och oron för dessa två blandas med äventyrslusta, matbrist och vad som verkar vara mammas något för varma känslor för en rysk soldat. Boken är delvis självbiografisk och känns så autentisk att man även som vuxen har otroligt svårt att lägga den ifrån sig. Hemskheterna skildras som sagt ur ett barns ögon och är därför delvis censurerade av att huvudpersonen inte riktigt förstår vad som pågår, men samtidigt blir många händelser så krasst beskrivna att det känns ännu mer. Huvudpersonen är dessutom en stark karaktär med ett eget och enligt mig underbart sätt att tänka och agera.

"Den gyllene stjärnan" av Lois Lowry är en mycket spännande berättelse om en flicka i Köpenhamn som tillsammans med sin familj ska hjälpa sina judiska vänner att fly till Sverige i en gammal fiskebåt. Vänskapen mellan huvudpersonen Annemarie och hennes bästa vän är fint skildrad. I och med tyskarnas intågande i staden blir de två flickornas tidigare så lika liv plötsligt helt olika. Jag minns särskilt alla möten med tyska soldater där spänningen är näst intill outhärdlig och även avslöjandet om vad som egentligen hände Annemaries döda storasyster. Den här läste jag om flera gånger som liten och jag tänker fortfarande på den ibland. Googlade den nyss och upptäcker att det nästan inte står något att läsa om den, trots att den finns på massor av bibliotek. Märkligt.

Berätta om en bok där korrespondens via mail, brev, sms eller något annat spelar en stor roll.

Vad sägs om "Sofies värld"  av Jostein Gaarder i denna kategori? Ett klart måste, om det nu finns sådana, och detta påminner mig om att jag bör läsa den igen. Handlar om Sofie som en dag får ett mystiskt brev som visar sig vara början på en filosofikurs.

Vem är din favoritförfattare av kåserier och/eller krönikor?

Kan man svara Staffan Wictorin för att man smålog som nioåring åt hans ganska lustiga beskrivningar av samboliv och faderskap i mormors Hemmets veckotidningar? Som alltså riktar sig till betydligt äldre läsare, typ samma personer som förväntas lösa korsorden, sticka koftorna och baka pajerna.

Detta friskade upp mitt minne någorlunda och fick mig att googla runt och stöta på en hel del gamla favoriter som glömts bort. Trevligt!

fredag 3 september 2010

Nervös nörd söker hjälp

Om några veckor ska jag göra min praktik på ett ungdomsbibliotek. Det här är något jag verkligen ser fram emot eftersom jag helst skulle vilja jobba på ett sådant när jag i vår blir klar med min utbildning. När jag dagdrömmer om den här praktiken händer det dock att jag blir skitnervös, för jag börjar inse att det kanske inte riktigt håller att presentera "Tordyveln flyger i skymningen", "Mor är ingen häxa" eller kanske, kanske? Jag får härdsmälta i min lilla hjärna bara av tanken på  att det står en tuff unge och tuggar tuggummi och stirrar på stackars nördiga mig som i panik försöker hitta på något trevligt att läsa. Jag tänker mig en av de coola ungarna i typ "Ebba och Didrik" och jag själv har lite lätt pösiga, mörkbeige nylonstrumpbyxor och en kjol som slutar på halva vaden.

För inte så himla många år sedan läste jag en kurs som hette "Barn- och ungdomslitteratur", ett passande val av mig kan man tycka. Kursen var skitbra, tyvärr är mitt minne skitdåligt. Jag kommer knappt ihåg en enda bok, eller jag kommer ihåg handlingar men inte titlar eller författare. Så för att känna mig lite mer med i svängen surfade jag in på detta biblioteks hemsida med avsikten att lugna min annalkande panik. (Det hjälper icke att intala sig att man kommer använda linser, eller kanske köpa nya tuffa glasögon.) Alltså, det har hjälpt föga. Antingen är det jag som inte kan navigera rätt på sidan eller så skrivs det en hel del som verkar rätt mjäkigt. Jag vill dock inte riktigt tro på det senare, för ingen bok är lika bra som en bra bok var när man var ung och sådana har knappast slutat dyka upp. Formuleringen på den meningen bidrar för övrigt till uppbyggandet av en trettioårskris, det märkte jag nu.

Kafka på jobbet skrev nyligen om Mikael Niemis "Skjut apelsinen", som jag tycker verkar utomordentligt bra och hon hade även den goda smaken att besöka någon slags ungdomsboksfrukost som genererade i ett antal boktips. Jag ska helt klart kolla upp dessa, men jag vill ha fler!

Finnes: tönt på jakt efter schyssta, moderna ungdomsböcker att köpa kidsens gillande med.

Sökes: Hjälp!

onsdag 1 september 2010

Häxringarna

När jag nu har jag läst klart "Häxringarna" av Kerstin Ekman är det mig ett sant nöje att kunna konstatera att det finns fler böcker i serien, tre stycken närmare bestämt.

I boken får vi möta ett antal olika karaktärer ur olika samhällsklasser i det lilla stationssamhället. Det är Valfrid som blir engagerad i socialismen, grosshandlare Lindh, den sjuklige lokföraraspiranten F.A., det fattiga knektparet Sara-Sabina och Johannes och många fler. Men framförallt får vi följa Tora, som växer upp med sin mormor och morfar i utkanten av det lilla samhället. Tora hoppas på ett bättre liv än det hon haft i det lilla soldattorpet och när hon får anställning inne i samhället tror hon att allt ska ändras.

Berättelsen är i mitt tycke underbar, jag älskar att läsa om de vältecknade karaktärerna och en miljö som trots allt inte är så långt borta. Eländet och framför allt det osmakliga som jag beklagade mig över i ett tidigare inlägg tar inte upp mer onödig plats utan nämns i förbifarten när det fyller en funktion. Trots att man hela tiden känner att motgångarna ligger på lur är hoppet om utveckling och ett bättre liv inte allt för långt borta. Jag ser verkligen fram emot att läsa om hur karaktärerna utvecklas i takt med att samhället moderniseras. Att dra paralleller till "Mina drömmars stad"-sviten känns inte helt främmande.

måndag 30 augusti 2010

Välskrivet av Kostova

Det är väl ingen överdrift att påstå att vampyrer är på tapeten these days, faktum är att det känns The Historiansom att en jävligt påträngande och psykedelisk väggbeklädnad med ett mönster av långtandade ljusskygga saker lindat sig kring det mesta. Jag fetdissar rakt av, lite drygt sådär, "men guuuu va töntigt, asså va ser han hos henne , hon e ju 150 år yngre. Så jävla larvigt". Men faktum är att jag egentligen är lite som någon som har blivit dumpad. Man har fått höra att den stora kärleken hittat en ny, det är inte VI längre. DU och JAG finns inte. Ja, ni förstår. När en period har gått och man träffar någon som är så förbannat lycklig med den som gjorde slut på förhållandet, då måste man liksom vara lite dryg. Typ "Been there, done that. Inte för mig tack." Ja, ungefär så är det med mig och vampyrlitteraturen. Vi hade något lite speciellt, för en sju-åtta år sedan. Men det visade sig att min stora kärlek flörtat hej vilt med i princip alla under tiden. Gamla favoriter görs det plötsligt dåliga tv-serier på och var och varannan vet numera precis hur min vampyr fungerar. Jag har nu så smått börjat komma över det krossade förhållandet, och närma mig kärleken igen. För inte så länge sedan läste jag nämligen "The Historian" av Elizabeth Kostova.

Boken väver samman legenden om Vlad Tepes, den mytomspunna Dracula  med en historia kring en flicka som en dag hittar en gammal bok med hans bild på framsidan. När hon frågar sin far om boken börjar han berätta om hur boken kommit i hans ägo och om den man som en gång varit hans lärare, professor Rossi. Det visar sig att professorn försvann spårlöst på 1930-talet, fyrtio år tidigare och att flickans pappa sökt över Europa efter honom.

Boken fokuserar på  tiden kring 1950 då flickans pappa och en kvinnlig klasskamrat, tillika professorns okända dotter, söker efter ledtrådar i Istanbul, Budapest och Rumänien. Samtidigt som de förföljs av en lömsk bibliotekarie och eventuellt även Mr Pointy Teeth himself.

Boken är välskriven och fylld med intressanta historiska detaljer, vackra beskrivningar och härliga miljöer. Det är en klassisk vampyrhistoria, där vampyren utgör något ondskefullt och fullkomligt livsfarligt som du definitivt inte vill fantisera om när sänglampan släckts.

"The Historian" har jämförts med Dan Browns "Da Vincikoden" och gav av samma anledning den debuterande författarinnan riktigt mycket betalt då rättigheterna såldes, förlaget trodde att man var en ny Da Vinci-kod på spåren. Jag som läste halva Browns bok kan väl tycka att det är ett väl lågt betyg för Kostovas bok som känns så otroligt mycket mer välskriven. Jag hade möjligen kunnat önska mig ännu fler besök i vackra bibliotek och fler mytomspunna ledtrådar, men för de allra flesta kanske det räcker med vad som redan finns. Man behöver definitivt inte vara ett fan av vampyrlitteratur som den idag ofta ser ut för att uppskatta dessa 704 sidors innehåll, men däremot föreligger en viss risk för att man börjar spana efter fler böcker liknande denna.