Jag har tagit upp en nygammal ovana; att vara dålig. Jag skriver visserligen duktigt på min uppsats, men eftersom det är så krävande och dödligt trist räcker inte lågmälda underhållningsformer som läsning för att hålla min depression stången. Jag möter den istället med tv, film och godis. Jag vill nu bara tipsa lite snabbt om några nyupptäckta glädjeämnen.
Glee. Tv-serien om ett antal nördar och några coola ungar som hamnar i samma "show-choir" (finns det någon svensk motsvarighet?). Musiken är väl helt okej, men vad som är fantastiskt är alla galet överdrivna karaktärer. Den äckligt självgoda Rachel, psykopaten Terri och den ondskefulla gympaläraren Sue Sylvester. Min kärlek till Sue växer för varje avsnitt, och jag tror att den nu nått högsta höjden efter att ha sett ett aningen Madonnainspirerat avsnitt där hon framför "Vogue". Lysande. Jag älskar hur hon alltid är iförd träningsoverall, varför är gympalärare alltid det fast de bara blåser i en visselpipa medan de torterar barnen?
South Park (nygammal upptäckt får man väl kalla det). En klar favorit är givetvis alltid "Ginger Kids" (rödhårig som jag är) där Cartman tror att han drabbats av sjukdomen rödhårighet. Symptom är vit hud som tål solen dåligt och avskyvärda fräknar. Lite som vampyrer! Cartman lyckas dock samla de rödhåriga mot övriga invånare och blir tillslut inte helt olik en viss nazistledare...Skrattar så jag dör varje gång. En annan favorit är "Insheeption", parodi på Inception. Jag tyckte inte filmen var toppen, men inte heller så usel som min sambo tyckte. Den fick dock ett klart högre underhållningsvärde som parodi i South Park, "It happened in the dream within the dream withIN THE DREAM!".
Magnum. Den gamla klassikern går på dagtid och det borde jag givetvis inte veta, med tanke på min uppsats och så... Hur som helst måste jag avslöja min kärlek till en mustaschprydd good guy som ränner omkring med uppknäppt hawaiiskjorta och hårig bringa.
