Var är du, Lotta?

Ibland känner jag för att läsa något som skänker mig en skön, avslappnad och lite munter känsla. Det bästa vore om det gick att plocka fram en sådan här bok mitt i den värsta stressen eller när helst någon form av orosmoln närmar sig. Typ "Uppsatsventilering på måndag? Jag som suger på sådant och dessutom är upptagen hela helgen"...magkatarren börjar göra sig påmind. Eller "jag har pluggat i mer än fem år och är snart trettio. Kanske borde jag byta yrke?" Ångesten gör att magkatarren eskalerar och man vill börja gråta. DÅ sliter man upp sin feelgoodbok och efter någon sida har man börjat vissla små trudelutter.

Nu fungerar det inte såhär, utan man måste vara vid rätt gott mod vid själva läsandet av boken som ska framkalla den muntra känslan. Jag har för avsikt att vara fett avslappnad nästa måndag. Det ska vara fint väder, jag ska sola, dricka saft och läsa en sådan här bok. Jag har haft siktet inställt på mina gamla Lotta-böcker av Merri Vik i flera månader. Jag plockar fram de här böckerna med jämna mellanrum (sist var kanske 6 år sedan) och bara njuter av att allt är så sabla trevligt och lite småroligt. Det cyklas ute på landet, plockas svamp, man dricker saft i syrénbersån, åker på små utflykter, går i vad som förefaller vara en trevlig skola och emellanåt ställer man till det för sig. Men det ordnar sig ändå alltid till det bästa och kanske belönas man med lite tårta och en "slant" för att man ändå har rett ut ett litet brott eller så.

I Lottas värld kallas the bad guys för "banditer", man säger mamma, istället för du, till sin mamma, att tvätta håret är ett projekt som företages ibland och att sy i knappar i kläder tycks utgöra en av livets stora vedermödor. Det för mig liksom mot gamla svartvita matinéer. Alla flickor pratar med höga, klara röster som nästan spräcker högtalarna i tvn. "Det kunde konduktörskan knappast aaaana, eller hur Herr Andersson?" "Nej, preciiiiiis fröken Larsson", smattrar mannen på och så fnissas det lite.

Jag vet att jag antagligen lider av något syndrom, men det är så förbaskat mysigt. Ja, bortsett från det här med att säga mamma istället för du, det är ju bara jobbigt. Nu drabbades jag för någon dag sedan av insikten att jag inte vet var jag har mina Lotta-böcker. Jag har funderat frenetiskt, men de kan ligga i vilken kartong i vilken källare som helst. Jag kollade biblioteket och alltså, och det här är ju rätt pinsamt med tanke på mitt förra inlägg om det fantastiska utbudet på bibblan, de finns inte där! Böckerna om Lotta, Marie-Sofie Månsson, finns inte på bibblan! Jag är desperat så jag beslutade mig för att köpa ett par, tror ni de finns att köpa? Nä! Just det. De jag har är tryckta på 60-talet, och de sista förefaller vara tryckta kring 1991. Hur upprörande är inte detta? Det är ju för fan en kulturskatt som försvinner. Ska jag behöva kuska upp till norrland och leta i mormors källarförråd för att se om de finns där? För sådana här guldklimpar springer man inte på i något antikvariat these days. Suck.

Mitt hopp står nu till en kär vän. Vi kände oss lite som Lotta och Gigi förr. Många konstiga utflykter och mycket matsäck och en jävla massa sittande i träd spekulerandes över livet bidrog till det. Ikväll tror jag vi ska ut på krogen och dricka öl, men innan dess måste jag be henne leta upp några gamla idylliska böcker om Lotta och saftdrickande i bersån.

Kapitalistsvinet i mig har fått konkurrens

En gång i tiden, antagligen innan man började jobba och barnbidraget tvunget skulle räcka till havrebollar, date-parfym och en och annan FRIDA-tidning, lånade jag böcker på biblioteket. Jag brukade gå där och dreggla och lasta på mig av allt jag hittade, lite som man tänker sig en sån där supertjock amerikan i tighta shorts inne på Wall Mart´s chipsavdelning. Sedan släpade jag hem härligheten och plöjde järnet. Bokhyllan bestod av secondhandfynd (ja, en småsliten samling av Grottbjörnens folk-eposet och hundra olika Sidney Sheldon ansågs vara just fynd) och födelsedagspresenter.

Men någonstans kring att jag började jobba slutade jag låna böcker från bibblan. Kapitalistsvinet i mig väcktes och det blev jag hjärta att äga. Böcker i alla fall. Jag liksom rättade till magen som spände innanför mina chinos (är det så beiga gubbyxor a´la kontorssnubbe kallas? kostymbyxor?), log ett självgott leende och skrockade drygt medan jag handlade hem det jag önskade. Det där har fortsatt och när så nätshopping slog sina klor i mig fanns det ingen hejd. Håhåhå, klickaklickaklick på Adlibris. Är det familjen Bonnier som äger Adlibris? Håhå, så mycket bättre, jag älskar att sponsra golfklubbor och lyxyachter.

Nu har dock allt förändrats. Lagom till jag började jobba på bibblan kom jag på hur finfin idén med inrättningen faktiskt är. Man får låna. Böcker. Gratis. Utbudet är enormt! Går man där och stirrar på hyllorna får man så galet mycket läsinsipration att det liksom nästan slår över. Det finns så jävla mycket att man får total beslutsångest. (Vilket man inte kan säga om till exempel Akademibokhandeln. Även om jag får köpmani av deras kontorsmateriel). Och eftersom jag är gammal och skröplig nu orkar jag inte släpa hem så enorma bokhögar som jag gjorde i tonåren, vilket givetvis leder till ännu mer ångest. Men angenäm är den.

Något som slår både bibliotekslån och klickande på internet är när man får böcker. Det finns bara en person som ger mig böcker. Det är Linda. I förra veckan kom hon hem till mig för att avnjuta lite tv-serier och äta indiskt, och vad hade hon med sig om inte en bok. "Här, så att du kan göra något kul när du är klar med uppsatsen. Jag vet att de tappat i kvalitet, men lite kul är det ju i alla fall". Och så fick jag en ny Charlaine Harris. Wunderbar! Jag har ältat även det här förr, men jag hade en affär med dessa böcker för tio år sedan, och nu är det liksom lite förstört för att alla andra jävlar håller på och läser mina böcker och dessutom vältrar sig i en skitdålig tv-serie som totalförstört böckerna. Men men. Det ska ignoreras vid läsningen av denna, mycket snygga, bok.

Zombies på pendeln

Under slutspurten i skolan har jag i hemlighet läst annan litteratur än sån som handlar om att analysera potentiella, fiktiva fejkproblem med hjälp av mesta möjliga ordbajsande. Chockerande, jag vet. Jag har dessutom jobbat heltid på bibblan, så nu vet jag att ALLT jag lärt mig i skolan är onödigt. Känns fint.

Jag har alltså suttit på pendeltåget och tittat över axeln, misstänkt att någon ondsint och akademiskt överintresserad informationsvetare suttit bakom mig och sett att jag roat mig med kulturellt lågstående saker som zombiesar. Men, jag har utfört mitt obegåvade läsande så snillrikt att jag tror att jag kanske är säker. Jag har nämligen laddat ned "Hanteringen av odöda" till mobilen. Det ser typ ut som att jag kollar schemat eller skriver sms till kursare när jag i själva verket avverkar sida efter sida av John Ajvide Lindqvists briljanta historia om hur de döda i Stockholm vaknar till liv.

Poängen med mitt dravel var egentligen att tala om att det är helt okej att läsa böcker i mobilen. Det är bra om man är senil som jag och alltid lägger ifrån sig boken och sen snopet får börja leta kasserade Metros bland irriterade medpassagerare. Mobilen har man alltid med sig, ju. (Senast idag glömde jag den i badhuset, där en vänlig själ lämnade in den till receptionen. Men det hör inte hit.) Det föreligger dock risk för rynkor i förtid om man avstår från att förstora texten, vilket jag gör. Living on the edge!

Elände i Sydafrika

Det är någonting med böcker som behandlar elände, tillslut får man liksom nog. Eller är det avtrubbad man blir? Jag har vänt några sidor varje kväll i "En torr vit årstid" ett bra tag nu. Det är spännande, lite fartigt och ganska intressant. Men, ett stort aber måste läggas in här, och det är att man nog måste läsa boken lite snabbare, hålla samma tempo som huvudpersonen när han drar runt på Johannesburgs gator. Inte ligga och klippa med ögonlocken och somna med boken i pannan varje kväll. Eller så är det bara eländet och det faktum att det verkar så hopplöst alltihop.
Huvudpersonen Ben är en vit, medelklassman i Sydafrika under apartheidtiden. När den svarte vaktmästaren på skolan där Ben arbetar börjar undersöka vad som hänt med hans försvunna son Jonathan blir även Ben engagerad. Korruption, orättvisa och extremt etablerad rasism visar sig inte helt oväntat både ligga bakom försvinnandet och försvåra undersökningen.
Ben lever i en skyddad miljö i sin tegelvilla med innertak. Med innertak? funderar ni nu. Japp, innertak saknas nämligen i de plåtskjul där de svarta människor som förekommer i boken bor, och det påpekas både en och två gånger. Därför känner jag att det är av största vikt att ta upp det här. De personer han försöker hjälpa bor i Soweto, som inte är den roligaste stadsdelen, och har det ungefär lika fett som Karl Oskar och Kristina när vi först träffade dem. Hur som, Ben börjar bråka med myndigheterna och drar en massa uppmärksamhet till sina förehavanden när han snokar runt efter bevis på att Jonathan blivit mördad i ett fängelse. Ja, ni förstår vartåt det barkar. Sånt kommer man inte undan med bara sådär.

Boken är i alla fall bra, det är den. Den känns trovärdig och välskriven även om Brink inte kan låta bli att kasta in en liten kärlekshistoria mellan Ben och en snygg och mycket yngre tjej. Men jag gillar sånt, så jag gnäller inte om det. Däremot blev det lite för deprimerande med allt elände så nu när jag lämnat det bakom mig vill jag frossa i något roligare. Därför började jag läsa en bok om hur de döda vaknar och börjar stinka omkring på gatorna i Stockholm. Lagom klatschigt.