Jag har för några dagar sedan läst ut "Huset vid Flon" av Kjell Johansson och hade väl hoppats kunna skriva ett hyllande inlägg i samma sekund som jag kastade ifrån mig boken. Men ju närmre slutet jag kom desto mer anade jag en gammal välbekant känsla, nämligen den att boken är så förbannat jävla skitbra att jag inte kommer kunna säga ett ord om den. Det liksom låser sig för mig och jag vill bara rycka på axlarna och mumla "tja, den är väl okej". Om någon sedan ändå gör anspråk på att läsa boken i fråga föreligger risken att jag kommer väsa "it´s mine, my precioussssss" medan jag frenetiskt stryker över pärmarna och stirrar mig hysteriskt omkring. VILL-INTE-DELA-MED-MIG!
Såhär några dagar senare när jag en gnagande misstanke om att det finns andra som också har ett förhållande med min bok... Känslorna håller hur som helst på att svalna åtminstone något så jag kan kanske dra igenom handlingen lite snabbt, om nu någon efter detta bekännande mot förmodan skulle våga läsa något jag är frälst i.
Det är 40-50-tal i ett fattigt Midsommarkransen utanför Stockholm och familjen Johansson strävar efter att bli som alla andra, samtidigt som man föraktar just dessa människor som bara är vanliga för att de har någon ovanlig att kontrastera mot. Vi får bland andra möta en mamma vars största passion är läsning, en intelligent syster som ser och förstår sådant som den unge huvudpersonen inte riktigt uppfattar, en argsint morfar och en karismatisk pappa. Berättelsen är framför allt en uppgörelse med den luftslottsbyggande, alkoholiserade fadern vars humör ständigt pendlar mellan glada fantasier och bittra utbrott.
Mina egna känslor går mellan att vilja ge pappan (och alla andra) en klapp på huvudet och säga att det ordnar sig, till att vilja banka hans huvud i marken. Jag älskar miljöerna, människorna och det faktum att man levde då det började märkas att utvecklingen gick framåt och det vankades bättre tider. Historien är baserad på författarens egna upplevelser, men berättaren är inte alltid trovärdig och man förstår så småningom att mycket lämnas öppet för tolkning, vilket är en av de saker som gör boken så fantastisk.
Så! Vilken lättnad, till slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar