Välskrivet av Kostova

Det är väl ingen överdrift att påstå att vampyrer är på tapeten these days, faktum är att det känns som att en jävligt påträngande och psykedelisk väggbeklädnad med ett mönster av långtandade ljusskygga saker lindat sig kring det mesta. Jag fetdissar rakt av, lite drygt sådär, "men guuuu va töntigt, asså va ser han hos henne , hon e ju 150 år yngre. Så jävla larvigt". Men faktum är att jag egentligen är lite som någon som har blivit dumpad. Man har fått höra att den stora kärleken hittat en ny, det är inte VI längre. DU och JAG finns inte. Ja, ni förstår. När en period har gått och man träffar någon som är så förbannat lycklig med den som gjorde slut på förhållandet, då måste man liksom vara lite dryg. Typ "Been there, done that. Inte för mig tack." Ja, ungefär så är det med mig och vampyrlitteraturen. Vi hade något lite speciellt, för en sju-åtta år sedan. Men det visade sig att min stora kärlek flörtat hej vilt med i princip alla under tiden. Gamla favoriter görs det plötsligt dåliga tv-serier på och var och varannan vet numera precis hur min vampyr fungerar. Jag har nu så smått börjat komma över det krossade förhållandet, och närma mig kärleken igen. För inte så länge sedan läste jag nämligen "The Historian" av Elizabeth Kostova.

Boken väver samman legenden om Vlad Tepes, den mytomspunna Dracula  med en historia kring en flicka som en dag hittar en gammal bok med hans bild på framsidan. När hon frågar sin far om boken börjar han berätta om hur boken kommit i hans ägo och om den man som en gång varit hans lärare, professor Rossi. Det visar sig att professorn försvann spårlöst på 1930-talet, fyrtio år tidigare och att flickans pappa sökt över Europa efter honom.

Boken fokuserar på  tiden kring 1950 då flickans pappa och en kvinnlig klasskamrat, tillika professorns okända dotter, söker efter ledtrådar i Istanbul, Budapest och Rumänien. Samtidigt som de förföljs av en lömsk bibliotekarie och eventuellt även Mr Pointy Teeth himself.

Boken är välskriven och fylld med intressanta historiska detaljer, vackra beskrivningar och härliga miljöer. Det är en klassisk vampyrhistoria, där vampyren utgör något ondskefullt och fullkomligt livsfarligt som du definitivt inte vill fantisera om när sänglampan släckts.

"The Historian" har jämförts med Dan Browns "Da Vincikoden" och gav av samma anledning den debuterande författarinnan riktigt mycket betalt då rättigheterna såldes, förlaget trodde att man var en ny Da Vinci-kod på spåren. Jag som läste halva Browns bok kan väl tycka att det är ett väl lågt betyg för Kostovas bok som känns så otroligt mycket mer välskriven. Jag hade möjligen kunnat önska mig ännu fler besök i vackra bibliotek och fler mytomspunna ledtrådar, men för de allra flesta kanske det räcker med vad som redan finns. Man behöver definitivt inte vara ett fan av vampyrlitteratur som den idag ofta ser ut för att uppskatta dessa 704 sidors innehåll, men däremot föreligger en viss risk för att man börjar spana efter fler böcker liknande denna.

Är brakskitar nödvändiga?

Jag har länge velat läsa Kerstin Ekmans romansvit "Kvinnorna och staden" som handlar om ett antal kvinnoöden och framväxten av Katrineholm. "Häxringarna" kallas den första boken och utspelas under slutet av 1800-talet. Armod och mänsklig strävan, framför allt kvinnors, står i centrum och språket är tjockt av dialektala uttryck och allmänt grovt.

Ekmans roman höll på att knuffas ned på min prioriteringslista återigen, då jag fingrade (musade, låter det bra om det faktiskt var e-handel man ägnade sig åt?) på Doris Lessings "Martha" istället. Det visade sig att den utgått ur sortimentet hos Adlibris. Förkastligt, by the way. Nu har jag dock fått hem "Häxringarna" och jag tycker om den. Ekman skriver på ett sätt som gör att jag genast vill läsa vidare, även om jag måste erkänna att inledande kapitel gjorde mig en aning...eh, besvärad. Här hetsas, mer eller mindre och kanske kan jag tycka att hon var väldigt snar att hugga, en kvinna till att med tänderna hugga tag i ett läderstycke som hon ska få behålla om hon hänger sig kvar medan en man gör allt vad han kan för att slita loss det. Jag tror att ett citat är på sin plats; "Det kom ljud ur gumman. Det lät som om hon morrade av ilska och ansträngning. Han ryckte hårt flera gånger under dansen och kärringen följde med, men tappade taget gjorde hon inte. Hon släppte väder eftersom hon sprang dubbelvikt och för varje brakskit skrek Löskeboynglingen: salut!" Kvinnans små barn står vid sirapstunnan och gråter av skam, och det var nära att jag följde deras exempel. Vilken scen som målas upp, människan sliter tag i en bit läder med tänderna och sedan påbörjas en dragkamp inför flertalet åskådare, ackompanjerad av ett hejdlöst fjärtande! Måste skildrare av fattig-Sverige vara så snara att ta till ord som kan härledas till kroppsöppningar, odörer av samma ursprung och allmänt äckel? Jag är givetvis medveten om att dessa företeelser inte ansågs lika förfärliga förr, och att de onekligen hjälper till att bygga upp en stämning av fattigdom, brist på utbildning och en enorm distans till livet vi lever idag. Men ändå! Finns det skildringar av Sverige förr som anses lyckade utan dessa beskrivningar?

Tja, eftersom jag ska vara på jobbet halv sex imorgon och således tillbringa min lördagkväll med stillsamma sysselsättningar så ska jag ta reda på hur det går för den stackars dottern vid sirapstunnan. Om man redan i trettonårsåldern börjar slava för brödfödan misstänker jag att man kanske snart glömmer episoden med "brakskitarna", men jag måste ändå dra på smilbanden åt att jag skämdes för att min mamma var så dålig på brännboll när det vankades klassträff. Och då var jag själv definitivt en användare av det platta träet.

Penguin Classics vackra böcker

[caption id="attachment_23" align="alignright" width="209" caption="Wuthering Heights"][/caption]

Illustratören och modetecknaren Ruben Toledo har gjort ett antal omslag för Penguin Classics Deluxeutgåvor, däribland ett till Emily Brontës "Wuthering Heights", eller "Svindlande höjder".

Jag går ofta runt och spanar på böcker, jag kan smyga omkring på ett bibliotek eller i en bokaffär och bara ta lite på de små rara sakerna. Eller små och små, de får hellre vara stora och rejäla så man vet att de inte tar slut i första taget och det skulle vara något bra man sprungit på. Trots detta perversa beteende bestående av små lustfyllda utrop och lidelesfullt strykande över pärmar och ryggar brukar jag alltid låta ekonomen i mig ta kommandot över pervot, således köper jag alltid den billigare versionen av en bok. Jag är trots allt ute efter innehållet. Men när jag i somras sprang på "Wuthering heights" i ett antal olika utgåvor kunde jag inte släppa taget om just Toledos design, pervot tog över och jag gick till kassan och betalde minst dubbelt så mycket som jag egentligen hade behövt. Jag tröstar mig med att jag faktiskt har velat läsa den länge, bara inte riktigt kommit till skott.

Bokstaven H

Jag sprang på en rolig lek  hos enligtO, och ska se om jag kan komma på alla tiders huvudperson, hjälte, hjältinna och historiska roman. Jag har egentligen aldrig gillat att lista favoriter hit och dit, dels eftersom jag har ett minne som en guldfisk och alltid får panik när jag anar en titel i bakhuvudet men inte kan få fram den och dels för att jag innerst inne tycker att det är omöjligt. Det beror så mycket på genre, humör för tillfället, humör då man läste boken och så vidare i oändlighet. Men några lyckades jag trots detta komma fram till. I morgon kommer jag givetvis att tycka annorlunda och irritera mig ofantligt på att jag inte kom på ditten eller datten.

Huvudperson- Helt klart den svåraste frågan, jag har en tendens att ogilla böcker där jag ogillar huvudpersonen och älskar jag en bok älskar jag oftast huvudpersonen också. Men någon som jag gillat genom alla tusentalssidor jag plöjt igenom med henne är Claire i Diana Gabaldons Outlanderserie. Hon är påhittig, orädd och rolig. Jane Eyre är en annan vars pragmatiska inställning tilltalar mig.

Hjälte- Harry Potter. Mer uttalad hjälte än såhär blir det väl inte. Jag gillar serien mer än vad jag gillar själva huvudpersonen, men räddar man världen så gör man.

Hjältinna- Kanske en tidig, inte alltför uttjatad Sookie Stackhouse. Men jag känner att det måste finnas något annat att svara på den här frågan... Fan vilket trist svar, jag kanske återkommer.

Historisk roman- Hua, vad ska jag välja? "Mina drömmars stad" kanske? Eller "Utvandrarna" eller "Glasfåglarna"? " I kurtisanens sällskap"? Det finns så många att jag riskerar att bryta ihop av förtvivlan om jag måste välja. Och vad löjligt av mig, självklart är "Utvandrarna" bättre än "I kurtisanens sällskap", den är fortfarande efter närmare 15 år en av mina allra största läsupplevelser, men en bok kan ju vara bra utan att vara lika utomordentligt bra som Mobergs serie. Det är liksom inte riktigt rättvist att göra jämförelsen. "Mina drömmars stad", där varje ny bok gjorde att hjärtat slog extra slag av glädje när man väl fick tag i den är den jag kommer ihåg bäst av serierna fast jag läste dem ungefär samtidigt.  Av denna ganska onödiga harang drar jag helt sonika slutsatsen att mitt svar måste vara oavgjort mellan "Mina drömmars stad" och "Utvandrarna". Puh.

Äta hjärna?

Jag är inte typen som har svårt för aggressiva, blodiga, stönande, hjärnmumsande varelser överlag. Snarare tvärtom; jag tycker de sätter guldkant på en vardag bestående av att betala räkningar, jobba och andra lika upphetsande sysslor. Det är liksom lite mer drag i det hela om risken finns att grannen stapplar ut i trapphuset med delar av huden bortsliten och vrålande förföljer dig till bilen i hopp om att få smaka på din hjärna. (Hittills har det i alla fall inte hänt mig, men jag har bott i förhållandevis lugna kvarter).

Detta gjorde att jag klappade händerna för mig själv i ren upphetsning när jag slog mig ned med Stolthet och fördom och zombier igår kväll. Jag vet inte, besvikelsen kanske beror på för höga förväntningar, men den är i alla fall påtaglig. Jag inser humorn i att mitt i ett blodigt krig mot zombies ligger mamma Bennets största problem i hur hon ska få åtminstone någon av sina ninjatränade döttrar bortgift med en man av rang, och visst är det kul när meningar som "Det är en allmänt erkänd sanning att en zombie som åtnjutit hjärna kommer att vilja ha mer hjärna" dyker upp, men det är det ju alltid. Jag tror att problemet för mig är språket, det lyfter liksom inte och känns inte naturligt. Kanske ligger bekymret i att den i verket nytillkomne författaren faktiskt inte är hemma med språket kring sekelskiftet 17-1800 och det därför låter som när en högstadieelev tar sig vatten över huvudet inför en uppsatsskrivning? Eller beror det månne på översättningen? Jag vet inte, och vill egentligen inte slösa mer lästid på en bok som jag dömt ut efter bara sextio sidor. (Jag klarade inte mer). Men jag ska ge det ett tag till, och det positiva med hela detta elände är att jag blivit sugen på att läsa originalet igen, då kanske jag kan uttala mig om det är Grahame-Smith som inte passar mig, eller om det faktiskt är Austen.

And so it begins

Efter en insikt rörande mitt blivande yrke har jag efter moget övervägande bestämt mig för att även läsa sådant som inte riktigt faller mig på läppen vid första anblicken. Det kan ju aldrig vara fel att låta mina älskade historiska romaner få vila för att istället damma av några gamla klassiker, ungdomsböcker eller helt enkelt något som är aktuellt för tillfället. Så har jag iallafall intalat mig att det ligger till, jag hyser misstankar om att jag har fel och att jag snart kommer att bli en sådan som smygläser en Gabaldon gömd bakom en Hemingway.

Det är i vilket fall mångfalden jag är ute efter, så jag inleder med en favorit från min sida; skräck. Närmare bestämt zombies. Men märk väl, denna kombineras med en gammal klassiker som jag nästan glömt bort, nämligen Stolhet och fördom. Seth Grahame-Smith har tagit Austens klassiska  roman och kryddat den med zombier och förärat huvudkaraktärerna med lite mer kick-assegenskaper än de  har i originalet. Boken tog sig på en vecka in på tredjeplatsen på New York Times bestsellerlista och hör till genren paranormal romance.

Nu var det inte detta som fick mig att med ett saligt leende plocka åt mig boken inne på SF-bokhandeln, det var framsidan. Man vill ju inte gå för hårt ut med sina ambitioner redan från början.

Hej världen!

Välkommen till Bloggproffs.se. Det här är ditt första inlägg, du kan ta bort det, editera det eller skapa ett nytt inlägg. Logga in i kontrollpanelen på följande adress Logga in med dina användaruppgifter som har mailats till dig (mailet borde komma direkt vid registrering, gör det inte det kolla först i skäppostfilter innan ni kontaktar supporten)