måndag 24 januari 2011

Leka radio

Nu är det bestämt, jag och Åsa ska läsa Murakamis "Fågeln som vrider upp världen" tillsammans med Bokcirkeln i P1. När vi läste Jane Eyre lyckades vi alltid, trots de bästa intentioner, fnissa en hel del och göra oss lustiga över allehanda företeelser i den något gammalmodiga boken. Men sabla trevligt hade vi! Jag var lite förgrymmad på Åsa efter att hon föreslog nya inspelningar trots min vedervärdiga uppsats och en massa jobb, för jag visste att jag skulle misslyckas med att tacka nej. Jag menar, vem vill inte leka radio? Men det ska faktiskt bli riktigt kul att se hur tonen på samtalen blir den här gången, med en helt annan typ av bok. Och jag kan behöva läsa något under tvång, för det blir inte många sidor per kväll för tillfället.


onsdag 19 januari 2011

Kungliga biblioteket och pruttkuddar

Vet inte om någon bryr sig, men jag läser inte just nu. Det enda jag gör är jobbar och skriver uppsats. Det är svintrist. Jag har suttit tillsammans med en klasskamrat på Kungliga biblioteket i några dagar. Det är ett tjusigt bibliotek och för att ta sig in och ut måste man lägga allt man äger och har i en genomskinlig påse och passera en vakt. Allt för att man inte ska sno någonting ("Bibliotekstjuven", jag vet. Ska se den snart.) Jag har absolut inte stulit  någonting och ändå känner jag mig tvingad att le hysteriskt mot vakten varje gång jag passerar. Undrar hur det känns att flyga till USA om man inte kan passera för någon som eventuellt klär sig i vit spetsig luva på afterworken? I alla fall. Har ni suttit i deras stora studiesal någon gång? Det är ganska dödstyst och flitens låga brinner hos alla runt omkring. Det knappras på tangentbord och miniräknare och vänds bokblad efter bokblad medan ångesten växer: "Är det bara jag som fantiserar om sommar, semester, uteserveringar och har jävligt svårt att skriva en vettig masteruppsats?" Om man råkar tappa en penna på golvet så får man garanterat en ovänskaplig blick av en aspirerande akademiker allvarlig uppsyn. Jag avskyr buskishumor och den typ av obegåvad äckelhumor som till exempel "Raw" står för, men jag funderar på att köpa en pruttkudde. Den här pruttkudden ska jag sedan klämma till rejält när det är som allra tystast inne i studiesalen på Kungliga biblioteket.

söndag 9 januari 2011

En möbel att författa i

Jag inbillar mig titt som tätt att saker, kanske framför allt kläder, ska göra mig till en ny och fantastisk person. Jag har för tillfället en gul handväska som jag funderat på alldeles för många gånger och som troligen skulle göra att våren blir soligare, fåglarna kvittrar högre och människor runt mig på gatan skulle brista ut i spontan sång och dans medan jag lyckligt travar nya äventyr till mötes. Jag har haft fel om sådant här förr och någonstans gnager en misstanke om att väskan kanske inte kommer att kunna uppfylla mina drömmar. Sådana negativa tankar gäller dock inte denna bombastiska stol som jag plötsligt stod framför på min kvällspromenad. Jag har tidigare hintat om att jag skulle kunna prestera underverk vid ett riktigt maffigt skrivbord, här är stolen som jag vill sitta i. Det finns liksom ingen hejd på skapandet om man sitter i ett sådant här magnifikt exemplar av en möbel. Min nuvarande skrivbordsstol känns blott som en förvuxen pall i jämförelse, och den har jag ändå kuskat över hela stan för att köpa, när denna stolarnas stol har funnits i ett antikvariat bara några hundra meter hemifrån. Jag inser att jag börjar påminna om Lovecraft när jag ältar och ältar om stolens förträfflighet utan att förklara vad fan det är som är så fantastiskt, därför infogar jag en bild. Den gör på intet vis stolen rättvisa, och någon dåre har ställt en tomte (?!!) i den, men ni kanske anar dess perfektion ändå? Om jag satt i den där skulle jag inte göra något fånigt blogginlägg, jag skulle författa hårresande spökhistorier och dramatiska fantasyromaner. Jag skulle säkerligen få problem med lever och lungor också eftersom jag tror att stolen kräver alkohol och rökning, men det får man nästan ta tror jag.

Turistguide möter Arkiv X

Vill bara tala om att jag läst ut den lilla novellen kallad "Viskningar i mörkret". Det jag kommer att ta med mig från upplevelsen är en önskan att besöka Vermont. Och kanske känslan av att det inte är så tokigt att kräftor kokas levande, de verkar ha planer på att kidnappa människor och frakta runt dem till djävulska, ohyggliga, onämnbara och fasansfulla platser i yttre rymden.

Men Vermont verkar trevligt. Lovecraft har valt att förlägga historien om hur en ensam man på en enslig gård håller på att avslöja att stora, onda kräftor från yttre rymden befinner sig på vår planet på vad som förefaller vara en fantastisk plats med djupa skogar, höga berg och porlande bäckar. Faktum är att jag redan kollat upp Vermont i turistsyfte och jag är förtjust. Lite ledsamt är det att jag hade hoppats på att bli sådär mörkrädd så man hoppar till när man ser sin egen spegelbild i fönstret, och det blev jag inte. Det var bara smått obehagligt, men spänningen stegrade sig när man börjar misstänka att kräftorna trots allt kanske är snälla och inte förtjänar att kokas levande. Lite mysig Arkiv X-känsla kan man sammanfatta det hela med, och jag kunde nästan ignorera missbruket av adjektiv när jag kommit in i berättelsen.

tisdag 4 januari 2011

Kräftornas hämnd?

Jag kommer alldeles säkert att nu göra ett inlägg baserat på förhastade slutsatser, men eftersom jag säger det så här i början har jag väl förekommit mig själv? Eller? Det är i alla fall så att jag efter bara ett ynkligt antal sidor av "Viskningar i mörkret" i går på tunnelbanan känner att jag måste få diskutera boken.

Vad är up med herr Lovecraft och alla förbannade adjektiv? Han staplar dem på rad som om han slagit upp ordet "otäck" i en synonymordbok och sedermera bestämt sig för att använda alla synonymer i en mening. Varelserna är förfärliga, ohyggliga, monstruösa, vedervärdiga och avskyvärda. Personligen hoppas jag att han snart kommer till skott, Lovecraft, och snarare beskriver varför de är så förbaskat läbbiga än bara talar om att de är det. Sedan är det det här med dessa ohyggliga tingestar, man har fått deras utseende beskrivet för sig och jag ser stora, bevingade eh... kräftor framför mig. Jag vet att det här var banbrytande på sin tid och jag kan liksom inte komma här 80 år senare och gnälla efter att ha matats med skräck sedan barnsben, och förresten är kräftor ganska läskiga. Det är de ju. Men jag kan inte låta bli att läsa den här högtravande texten med en högtravande röst i huvudet och dessutom spela upp musik som hade passat i "Psycho". Samtidigt som monstren ser ut som de ibland gör på fåniga kräftskiveservetter. Ni vet med kalashatt och en partytuta i högsta hugg. Måste-skärpa-mig.

lördag 1 januari 2011

Ett nytt år och en självhjälpsbok?

Ah, ett nytt år är här! Jag är inte mycket för julen, men det är något med att lämna ett gammalt och förbrukat år bakom sig och få ett helt fräscht framför sig. Det började med att min fina bil tappade en bit av sitt avgassystem men jag väljer att inte tolka in för mycket i det. Istället ska jag boka in mig på en gör-det-själv-hall i morgon och laga det själv. Japp. Det är så mitt 2011 ska se ut. I precis samma anda firade jag in det nya året; redigt som bara den. Jag brukar inte avge nyårslöften, men i år höjde jag helt klart feststämningen när jag beslutade mig för drämma till med ett spännande löfte om att under 2011 vara mer strukturerad. Vissa ska sluta röka, ta vara på fritiden, börja träna och andra oseriösa saker. Själv ska jag köpa en ny kalender och spalta upp dagarnas aktiviteter på ett noggrannt sätt. Antal timmar pluggande, tränande, jobbande, läsande och öldrickande ska fan i mig skrivas ned minutiöst, och anledningen är faktiskt att öka känslan av kontroll och minska stressen. Kring årsskiftet 2011-2012 kommer därefter min självhjälpsbok komma ut och jag kommer att tjäna storkovan på att berätta om hur min filofax hjälpt mig att bli en bättre, klokare, snällare, gladare, läckrare kvinna.

Återkommer med en rapport om hur jag lyckas i gör-det-själv-hallen imorgon. Och sedan måste jag köpa en kalender också...