It's so fucking boring!

Jo, jag lever. Och läser, har bara ingen lust att skriva om det. Fram till nu i alla fall. Alltså, jag läser "Spill" av Sigrid Combuchen (utan tyskt y, för jag är inte tillräckligt snitsig med mobilen)och den är så jävla... Trist! Den har alla förutsättningar; intressant epok, trovärdiga karaktärer och en inblick i en typ av liv som känns nära men ändå så långt borta.
Felet? Jag vet faktiskt inte, den är bara trist och ointressant. Och författaren i historien är så jäkla osympatisk. Men högst trovärdig, hon påminner om mig själv i mångt och mycket, det här lömska tyckandet om allt och alla. Men finns ingen smula självironi eller bara någon enda reflektion över den egna personens eventuella brister?

Tror jag byter bok nu faktiskt. Tyvärr, vill så gärna älska den här.

Biografi när det är som bäst

New York och dess bohemer skildras ur den lite egna och drogfria unga Pattis ögon i "Just Kids", och jag blir så engagerad att jag avbryter läsningen med att googla fakta om författaren med jämna mellanrum. Varför läser jag inte fler välskrivna biografier? Det måste bli ändring på den saken.

Jag är avundsjuk på Patti Smith. Hennes liv i New York under 70-talet är som klippt och skuret för en lyckad självbiografi. Den ena begåvningen efter den andra passerar revy i en ändlös ström av kreativitet, knarkdimma och kärlek. Jimi Hendrix, Janis Joplin, Andy Warhol... det tycks inte finnas någon som Patti inte hängde med under dessa år, men det är inte namedropandet som är det viktiga i historien. Det som framför allt får mig att älska boken är Smiths kärleks/vänskapsrelation med Robert Mapplethorpe och hur fascinerande vacker den är genom alla år. Det är också den historien som är det centrala när Smith berättar om sitt liv, när hon släpper namn på stora ikoner gör hon det på ett sätt som gör att det passar in perfekt för att göra stämningen till vad den är i boken- magisk.

Stilla dagar i Mixing Part

Jag impulsköpte "Stilla dagar i Mixing Part" av Erlend Loe när jag skulle på semester till Lettland i början av sommaren. När jag insåg att den kostat 74 spänn bestämde jag mig för att lämna tillbaka eländet och kanske läsa någon av alla böcker som redan ligger och skräpar här hemma. Nu blev det inte så utan jag plockade istället till mig boken för någon dag sedan när jag var för lat för att hämta något annat.

Man måste ge Erlend Loe att han anstränger sig till det yttersta för att vara rolig när den tysklandsälskande Nina och den teaterälskande och tyskhatande Telemann far till Garmisch-Partenkirchen med sina tre barn. Jag småfnissar faktiskt flera gånger, för visst är det väl alltid kul när översättningsprogram tillåts härja fritt? Och till och med ortsnamn blir översatta. Garmisch-Partenkirchen blir liksom Mixing Part Churches, det är ju skitkul.

Boken består till största delen av dialog, och visst är han duktig på det där med dialog, Erlend. Bland det roligaste tycker jag är när Telemann ständigt envisas med att prata om nazismen och är övertygad om att de semestrar i ett nazibälte, medan Nina skaffar en nära relation med den tyska värdfamiljen och blir mer och mer irriterad på sin make. Telemann är för övrigt bokens huvudperson och är besatt av teater och Nigella Lawson. Kommer ni ihåg henne? En brittisk matlagningsbabe som figurerade flitigt i matprogram i tv för en sisådär tio år sedan. Telemann har en allt annat än sund relation till denna Nigella och drömmer om att rädda henne från den åldrade maken och gör så småningom ett försök att göra verklighet av sina fantasier. Det är lite skrämmande med en trebarnsfar på semester som skriver beundrarbrev besparade från all verklighetsförankring, då fnissade jag inte. Det var fan i mig obehagligt.

Som sagt, ibland fnissar jag åt dialogen och ibland skrattar jag högt. Det är dock beklämmande att se hur Telemann närmar sig en kris som urartar till vad som enligt mig måste betraktas som ett fullständigt sammanbrott. Men det är inte det faktum att han hittas av sin familj, avsvimmad på toan med brallorna nere och sperma på fruns eltansdborste som gör mig mest nedstämd. Det är dialogen mellan honom och frugan. På något vis känns den så autentisk och det gör mig obehaglig till mods. Kan det bli så här? Att man för två olika liv tillsammans, utan att egentligen bry sig om vad den andra säger eller gör? Det är klart att det kan, inser jag sedan, det är säkert det som föregår många skilsmässor och som borde föranleda ännu fler separationer. Fy fan. Måste lyssna bättre när sambon pratar om trav. Måste kräva mer intresse för min strumpsticknings svårigheter.

Världens väldighet

Jag läste ut Colum McCanns fantastiska "Let the Great World Spin" för ett tag sedan och när jag precis hade lagt ned den satt jag med ett fånigt flin på läpparna och bara tänkte på hur bra en bra bok faktiskt kan vara. Ah... det var som att tända en cigg efter ni-vet-vad och ligga utsträckt i lite rufisgt hår i vita lakan och titta i taket medan man blåser ut röken. Ja, alltså jag röker inte och har aldrig gjort och jag brukar undvika vita sängkläder eftersom mina katter sover i sängen och då syns det så förbannat tydligt hur hårigt det blir. Men det ser så coolt  ut när det någon gång händer på film. Och så var det var när jag slog igen "Let the Great World Spin". Bara så ni vet.

1974 gick Philippe Petit på lina mellan de då nybyggda tvillingtornen i New York, en händelse som knyter samman de olika historier och öden som vi möter i boken. Jag tappar fullständigt andan då jag läser beskrivningen av vandringen där uppe, och det är ungefär den känslan jag har genom hela historien. Jag är djupt imponerad av hur McCann kan beskriva ett så stort antal olika människor på ett sätt som gör att jag tror att han bokstavligen är alla dessa personer. Hur kan det annars bli så förbaskat bra? Det är den originelle, irländske munken Corrigan (hur snyggt är inte det namnet förresten? Det är ett efternamn i boken, men vore jag engelsktalande skulle jag gladeligen ge det till ett eventuellt barn i förnamn), den prostituerade Tillie, överklasskvinnan Claire som förlorat sin son i kriget, och en hel hög andra fantastiskt välskrivna karaktärer vars liv vävs ihop under historiens gång.

Läs den! Vill jag uppmana, trots att jag sällan uppmanar folk att läsa sådant jag valt när de säkerligen vet bäst själva vad de vill läsa. Och förresten, fundera lite på snyggt kontra fult gällande det engelska omslaget och det svenska på de här två varianter jag sett av boken.

Tjärven (eller Hur många drunknade finns det i havet egentligen?)

John Ajvide Lindqvist, eller JAL som jag såg att han kallades häromdagen (undrar om det blir lika etablerat som JLo plötsligt blev en gång i tiden?) har nu totat ihop en historia om en klassåterträff som underligt nog sker på midsommarafton och där det, vilket nästan är mindre märkligt än den valda tidpunkten, tyvärr dyker upp illasinnade zombies. Så långt är allt väl, jag älskar zombiefilmer och såg med skräckblandad förtjusning fram emot att få ta del av en bok i genren. Platsen är dessutom en enslig och karg ö med en stor fyr, vilket är bland det mest deprimerande och otäcka jag vet miljömässigt. Har ni varit på Fårö? Fy sjutton! Inte långt där efter kommer förresten vackra lövskogar, där vet man med största säkerhet att lik finns gömda och att övernaturliga fenomen ständigt förekommer. Hu!

Nu vill jag utfärda en SPOILERALERT, vill man inte veta vem eller vilka som överlever och vad som händer så ska man sluta läsa här.

Alltså, en klassåterträff tar plats på en ö i skärgården, deltagarna är i fyrtioårsåldern och är ganska få till antalet då träffen är förlagd till midsommarafton. Funderingarna går kring hur man var och vad man blev och det hela ackompanjeras av en gammal bergsprängare med musik från skoltiden. Bryan Adams och Modern Talking utgör största delen av soundtracket och det är uppenbart att JAL anser att det är mäkta representativt för generationen. Samtalsämne nummer ett för denna klassåterträff är mobiltelefonen Iphone som är synnerligen populär i sällskapet och här är det väl meningen att läsaren ska känns igen sig, själv blir jag bara vansinnigt irriterad på den här typen av tidsmarkörer. Varför inte kasta in lite Idoltittande också, det är väl så Svensson känner igen sig, och det måste man ju alltid göra när man läser?

Iallafall, sällskapet hinner precis fräsa ut till ön och dra igång grillen när, håll i er nu, ett gäng ålänningar dyker upp och snor alla mobiltelefoner och den häftiga båten! Det bästa är att jag tror att dessa skurkar ser ut ungefär som medlemmarna i Leningrad Cowboys kombinerat med ZZ Top och beter sig som kriminella balter i en Beckfilm. De konverserar, skrattar, hotar och skjuter på sällskapet som chockas av att dessa otäckingar kommer från Åland. Denna ickekriminella fristad! Efter ett antal semestrar på ön är jag dock övertygad om att Åland rymmer en hel del Leningrad Cowboysare, iförda träningsoverall och stora armmuskler så jag sväljer det hela med hull och hår.

Ålänningarna sticker iallafall ganska snabbt, det är givetvis uppenbart att de enbart dyker upp för att sällskapet ska bli båt- och mobillösa, och gänget blir kvar. En stackare har blivit skjuten i handen, men man väljer att göra det bästa av situationen, grilla! Efter ett tag blir det dock läskigt. Mycket läskigare än skurkar i träningsoveraller kan det väl inte bli, tänker ni nu. Men det kan det. Det börjar nämligen dyka upp svampiga, långsamma personer ur havet. Och de verkar hungriga på hjärna. (Alltså, jag ville såga den här boken, men när jag skriver den här sammanfattningen börjar jag komma på andra tankar. Det är uppenbarligen lysande.) De hungriga är drunknade människor och jag ställer mig frågan hur många som plurrat riktigt illa i trakten av Tjärven, egentligen? En hel del, det kan jag köpa, men det tycks ha gått någon slags drunkningspeidemi för att få till den här uppslutningen.

Den gamla skolklassen består av en hoper rätt vanliga människor, och två psykfall. Båda tjejer. Den ena är tjock, ful och introvert samt har bara följt med ut till ön för att uppleva någon slags Pappan och havet-grej. Hon sitter ofta och vaggar fram och tillbaka, innan något läskigt har hänt alltså, det är det som är märkligt. När folk har gått och blivit uppätna förvandlas hon till någon slags Rambo och det är lätt att se framför sig en kulstöterska som snörat en bandana kring huvudet, när hon ränner runt på klipporna. Med sig har hon det andra psykfallet, en überkristen tös som vigt livet åt att hjälpa andra och som känner stor avsky inför tanken att någon någonsin ska peta på henne. Jag misstänker att hon ska föreställa fett frigid. Det är inte så mycket detta som gör att man tycker hon är knepig, det här med att hjälpa andra är ju till exempel finfint, det är när en zombie äter en bit av hennes skalp och hon tycker att gänget ska hjälpa denne uppenbart sjuka människa som jag lessnar på henne. Men, men. Hon och Rambo kutar i alla fall runt på ön ensamma mot slutet och så fort den kyska tösen drabbas av panik och ställer sig med händerna för öronen kör Rambo in en hand och klämmer henne på muffen för att få fart på henne igen. Det är ett slut värdig den bästa splatterfilm när de sprättar upp zombies till höger och vänster med en båtmotor medan de gör reträtt ned mot en gammal skruttig eka. Rambo har för övrigt självklart tvångshånglat den frigida tjejen mitt i villervallan. Rambo sliter loss båtmotorn som har bränt fast i hennes arm för att koppla fast den i båten och jag förväntade mig nästan att hon skulle hälla besnin på såret och tutta på, men hon verkar senarelägga den klassikern. Här gör plötsligt prydot en attack och sprutar innehållet i en brandsläckare på Rambo som ramlar ned i vattnet som är fyllt till bristningsgränsen med uppvaknade drunknade...
Well, it ain´t over yet! Jag tänker inte avslöja exakt allt, för under den här sammanfattningen har jag ändrat mig. Läs "Tjärven" så att vi kan diskutera den snarast!

Det är uppenbart att boken är kul om man gillar usla zombiefilmer, och JAL lyckas bra med att vara krypande läskig även denna gång, men man förväntar sig ändå något annat av någon som skrivit "Hanteringen av odöda". Kanske lite djupare personporträtt istället för att i rasande fart försöka beskriva en hel hoper karaktärer. Det känns väldigt Stephen King-inspirerat, men då bör man inte glömma att den senare ofta brer ut sig på en sisådär tusen sidor och givetvis kan utveckla det hela lite mer. Det är helt enkelt en rolig idé, det är äckligt och underhållande, men inte lika bra som jag väntat mig.

Det är alltid lite tråkigt att bli besviken. Jag är för tillfället på solsemester, tyvärr har vädret bara tillåtit stekande i solstol en enda dag. Då blir man lite besviken, men inte alls lika besviken som man blir om man läser "Tjärven" efter att ha läst "Hanteringen av odöda". John Ajvide Lindqvists skärgårdszombiedrama känns som ett hastverk, och ja, för att vara övertydlig, som ett lastverk.

Det blir förresten inte mindre tydligt om man klämmer in zombieslafset mellan "Let The Great World Spin" och "Just Kids", mäkta bra grejer. Jag återkommer till alla tre när jag kommer hem.

Det är lugnt, jag tar det här...

Tillhörde även du den grupp av trettonåringar som storögt läste om Jean M Auels stenålderskaraktärer och med förstulna blickar över axeln försäkrade dig om att ingen såg exakt hur snuskigt innehållet var? Är du i samma ålder som jag så innebär det att del två och tre redan hade utkommit och snabbt kunde införskaffas utan att du behövde vänta på mer drama i äkta Harlequinstil, men som trots detta fanns i var och varannan svensks bokhylla.

Har du sedan dess ibland funderat på Aylas uppfinningsrikedom, hennes tama lejon och Jondalars jätteballe? Men känner du kanske att "näe, jag kan fan inte bli sedd med den senaste boken i handen. Jag kan inte offra min dyrbara lästid och min hälsosamma bild av sexuellt umgänge och relationer. Igen."?
Det är lugnt, jag tar det här.

Ett inlägg om ett läslöfte alltså? Så...beige, tänker du nu. Men jag känner ändå att det är av största vikt att jag berättar för dig, kära läsare, att du kan ta det lugnt. Andas ut och koppla av med något bättre. För jag tar den här med Ayla och Jondalar. Och jag kommer att berätta för dig exakt hur Ayla får insikt i hur tyngdlagen fungerar, precis vilka organtransplantationer hon utför och (om du klarar av det), i vilka hål hon och Jondalar gör det den här gången.

Anledningen till att jag tagit detta stora och tunga beslut är att jag på jobbet häromdagen packade upp den senaste och sista boken i serien, "De målade grottornas land", och läste på baksidan. Jag började skratta högt. Det händer faktiskt sällan, särskilt när det rör sig om en text skriven utan minsta försök att vara rolig. Hör här:

Ayla försöker finna en balans mellan sina uppgifter som nybliven mamma till Jonayla och sin utbildning till andlig ledare och helare. Tillsammans med Jondalar och Zelandoni ger sig Ayla ut på en lång resa för att besöka andra grottor inom Zelandonii. Längs vägen möter de många faror som de övervinner tack vare Jondalars spjutslunga och Aylas speciella förmåga att kommunicera med sina hästar och sin tama varg. När Ayla till sist blir kallad för att bli en riktig Zelandoni kräver Stora Modern ett omänskligt stort offer av Ayla, ett pris hon måste betala för att få Kunskapens Gåva.

Priceless! Jag hade förträngt den tama vargen och uppfinningen "spjutslungan", och det tycks ju fortsätta i samma anda. Ayla rusar runt i läderkläder och gnäggar som en häst medan allsköns komplikationer hopar sig. Som sagt, jag tar den här. Jag säger inte när, men jag kommer att göra det.

Filosofi, gamla strumpor och Övergivna platser

Jag fascineras till och från av något så självklart som hur tingen stannar på plats om ingen yttre kraft flyttar på dem. Om jag förlägger en bok till exempel, och sedan hittar den flera veckor senare ovanpå ett skåp, så kommer jag på mig själv med att vara lite förundrad över att den ligger kvar där. Den skulle kunna ligga kvar där i flera år, ja hur länge som helst, om ingen flyttade på den eller huset rasade. Duh! skulle minsta femåring utbrista över min ofattbara dumhet. Givetvis är det så. Jag är inte helt obevandrad i fysikens lagar, jag vet att det krävs krafter hit och dit för att flytta på saker, men ändå. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något speciellt med det där, att små saker är så beständiga i vad som känns som en obeständig värld. Det här gäller inte sådant som jag med flit placerar ut, jag skulle bli högst irriterad och något orolig om blomkrukan i fönstret plötsligt bestämt sig för att avvika. Det gäller snarare sånt som bara lagts på plats utan någon tanke, sånt som man trott varit försvunnet men som envetet hänger sig fast på den underliga plats där de hamnat.

 

Ja, ni fattar ju att om jag kan stå och filosofera över det faktum att en äcklig strumpa ligger kvar mellan madrasserna i sängen sedan i vintras kan jag bli stående hur länge som helst och betrakta ett gammalt brev som kilat in sig i en springa mellan golvlisten och väggen i mitt gamla flickrum. Och att till exempel se bilder från samhällen i närheten av Tjernobyl, där hela hushåll, klassrum och en hel stad står blickstilla sedan 1986 gör mig i det närmaste stum. Just Tjernobyl gör nog de flesta stumma, men jag antar att ni förstår vad jag far efter när jag försöker beskriva min fascination för saker som står kvar där de lämnades. Länge.

Det var just detta som fick mig att häromdan rycka åt mig ett exemplar av "Övergivna platser två" av Jan Jörnmark. Att det var en uppföljare noterade jag först sedan jag redan satt på tunnelbanan, annars hade jag nog letat reda på ettan.  Jörnmark fotograferar övergivna platser och tecknar en bild av ett bortglömt Sverige med hjälp av teknikutveckling och ekonomihistoria. Det är tjusiga bilder, men jag är ändå ack så besviken. Jag vet inte vad jag hade väntat mig egentligen, det är ju knappast Pompeji som fotograferats, och för någon som kan stå och stirra på en bortglömd strumpa så borde det väl duga? Men det är för mig ganska ointressanta bilder som inte förmedlar någon känsla av att det har funnits liv här en gång. Kanske är det att så många fotografier är från gamla arbetsplatser i miljöer som är obekanta för mig som gör att jag mest rycker på axlarna. 

Visst finns det guldkorn även för mig, en bild på ett gammalt skrivbord avslöjar också en handskriven lapp med vad som ser ut att vara uppmaningar till för länge sedan försvunna människor, på en annan ligger ett par kvarglömda solglasögon på ett nattygsbord. Tänk, där ligger de bara sedan flera år tillbaka rätt upp och ned utan att ta sig för något annat. Trots att de uppenbarligen skulle suttit på en näsrot i en solig park. Undrar vems näsrot? Det kanske kan vara det faktum att mycket av texten handlar om ekonomisk utveckling, och kanske hade jag inte väntat mig det och därför blev jag lite besviken? Ville jag ha mer nostalgi i klartext? Jag vet faktiskt inte alls, det är ju tydligt, men visst har den varit mysig att bläddra i, "Övergivna platser två". Jag har om inte annat blivit sugen på att leta rätt på en bok som jag påminner mig om att jag sett för ett bra tag sedan. Det är ögonblicksbilder från torg, gator och andra offentliga platser i Sverige under hela 1900-talet. Det är lika fascinerande att något som fanns en gång obevekligen är borta, som att något ligger kvar i evigheter utan anledning.

Åh att titta på fotografier av någon som knallade över gatan i Rågsved 1974, iklädd dåtidens mode och passerandes en lyktstolpe och en parkbänk, förevigade på fotot men försvunna ändå! Åtminstone personen, lyktstolpen och bänken kan för all del stå kvar där de ställdes, de är ju inte så märkvärdigt eftersom de var ämnade att stå där.Tvärtom mot min strumpa som låg kvar ändå liksom.

Hanteringen av odöda

Det är några veckor sedan jag läste ut "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist, och jag har självfallet tänkt skriva några rader om densamma. Det blir liksom så att man bör göra det om man läser så sabla lite som jag tycks göra nu för tiden. Tyvärr har jag stora problem med att skriva om sådant som jag verkligen, verkligen gillar. Ingenting jag skriver gör ändå boken rättvisa, det blir en trist sammanfattning av innehållet och kanske något ännu tråkigare när jag med futtiga ord ska beskriva känslan i boken. Det är enklare med något som bara är bra, eller ännu hellre dåligt. Där kan man kanske mest slänga ihop något lite snabbt utan att fasa för att göra historien och författaren stor orättvisa. Så jag väljer att flagga redan här för mitt tillkortakommande i fallet med detta inlägg. Antagligen i fler inlägg, men det väljer jag modigt att ignorera.

Så. "Hanteringen av odöda" var ren och skär njutning att läsa. Jag hade hoppats på att bli skräckslagen, vilket jag också blev vid vissa tillfällen. Jag var tvungen att hålla en fot på min sovande sambos ben medan jag plöjde sidor nattetid. (Någon kanske undrar vad som är up med denna fot på ett ben? Ja, helst hade jag ju velat kravla mig jävligt nära men det blir så obekvämt varmt. Lite kroppskontakt känns dock åtminstone lite betryggande.) Men det var inte bara en äckligt krypande stämning med suggestiva inslag, det var även fina skildringar av sorg, saknad och den absurdt tomma känslan med någon som faktiskt återvänder från de döda, utan att vara sig själv. Och jag tackar faktiskt för de ganska passiva zombiesarna som inte löpte amok längs gatorna på jakt efter tarmar.

Det var det, mer kan jag inte klämma ur mig. Jag avstår fånig sammanfattning av innehållet och att kommentera bokens små, små svagheter. Det blir liksom inget bra.

Jag tjatar på...

Alltså jag vet självfallet om att det är totalt oförsvarligt att jag gör ännu ett inlägg om flickböcker från 60-talet. Samma böcker igen, dessutom. Jag ägnar Ester Rignér-Lundgrens Lotta mer plats än Murakami och hans vaginafixerade japan, trots att den förrförre nosat på Nobelpriset. Det kan inte hjälpas. Jag måste bekänna en sak.
Jag är en sån som snor saker, jag är inte kleptoman tack och lov, men jag stjäl ändå högst personliga grejer och gör dem till mina egna. Till exempel tar jag utan problem sällskapets dialekt. Inte så att jag kör skånska om någon börjar gröta med det i närheten, men göteborska eller norrländska kan jag plötsligt svänga mig med utan att jag fattar själv vad som hänt. Dessutom är jag expert på att sno skratt. Om jag umgås mycket med någon som har ett lite eget, trevligt skratt så bara tar jag det. Rakt av. Gräsligt beteende egentligen. Nu är det så att det här även kan gälla om jag är särskilt förtjust i något jag läser, jag börjar uttrycka mig som i böckerna, vilket är närmast förödande om man är nio och läser Kulla-Gulla.  Det är också pinsamt om man närmar sig de trettio och läser om den käcka och romantiska Lotta som fröjdas på 60-talet. Jag har fått behärska mig så in i bomben (!) för att inte skriva ett inlägg med lånad röst just precis nu. Och det jag ville var bara att berätta att jag spenderat en herrans massa timmar på balkongen, läsandes om Lotta som nu befinner sig på landet och håller loppis, att jag var tvungen att skicka iväg sambon för att köpa sockerkaka som jag ska käka till min saft. Sockerkaka och saft, den som tror att jag intar det titt som tätt misstar sig definitivt.
Jag är förresten lite besviken på mina grannar. Lotta har någon trevlig tant som ger bort rabarber och någon annan som trugar på trevliga ungdomar kanelbullar. De trevliga ungdomarna utgörs av rekorderliga grabbar som man bara råkar slå sig i lag med. Alltså man kanske cyklar en trevlig tur tillsammans. Inget annat. Jag har förvisso en tant, men hon är storrökare och har en otäck hund. I trädgården mitt emot min balkong sitter det i och för sig ett gäng med kavata grabbar, men de tycks bli fullare och fullare. Ingen i Lotta-böckerna dricker Corona med bar överkropp, så jag ska inte ropa över dem för att bjuda på lite jordgubbar och sockerkaka. Även om det verkar sabla trevligt att ha sådär finfin kontakt med grannarna.

Total harmoni i bersån

Skolan är klar. Livet har återvänt. Tack, Illusionernas blogg för att du påminde mig om den eminenta sidan Bokbörsen. Nu är det jag och Lotta några timmar framöver. Total lättnad och lycka.

Var är du, Lotta?

Ibland känner jag för att läsa något som skänker mig en skön, avslappnad och lite munter känsla. Det bästa vore om det gick att plocka fram en sådan här bok mitt i den värsta stressen eller när helst någon form av orosmoln närmar sig. Typ "Uppsatsventilering på måndag? Jag som suger på sådant och dessutom är upptagen hela helgen"...magkatarren börjar göra sig påmind. Eller "jag har pluggat i mer än fem år och är snart trettio. Kanske borde jag byta yrke?" Ångesten gör att magkatarren eskalerar och man vill börja gråta. DÅ sliter man upp sin feelgoodbok och efter någon sida har man börjat vissla små trudelutter.

Nu fungerar det inte såhär, utan man måste vara vid rätt gott mod vid själva läsandet av boken som ska framkalla den muntra känslan. Jag har för avsikt att vara fett avslappnad nästa måndag. Det ska vara fint väder, jag ska sola, dricka saft och läsa en sådan här bok. Jag har haft siktet inställt på mina gamla Lotta-böcker av Merri Vik i flera månader. Jag plockar fram de här böckerna med jämna mellanrum (sist var kanske 6 år sedan) och bara njuter av att allt är så sabla trevligt och lite småroligt. Det cyklas ute på landet, plockas svamp, man dricker saft i syrénbersån, åker på små utflykter, går i vad som förefaller vara en trevlig skola och emellanåt ställer man till det för sig. Men det ordnar sig ändå alltid till det bästa och kanske belönas man med lite tårta och en "slant" för att man ändå har rett ut ett litet brott eller så.

I Lottas värld kallas the bad guys för "banditer", man säger mamma, istället för du, till sin mamma, att tvätta håret är ett projekt som företages ibland och att sy i knappar i kläder tycks utgöra en av livets stora vedermödor. Det för mig liksom mot gamla svartvita matinéer. Alla flickor pratar med höga, klara röster som nästan spräcker högtalarna i tvn. "Det kunde konduktörskan knappast aaaana, eller hur Herr Andersson?" "Nej, preciiiiiis fröken Larsson", smattrar mannen på och så fnissas det lite.

Jag vet att jag antagligen lider av något syndrom, men det är så förbaskat mysigt. Ja, bortsett från det här med att säga mamma istället för du, det är ju bara jobbigt. Nu drabbades jag för någon dag sedan av insikten att jag inte vet var jag har mina Lotta-böcker. Jag har funderat frenetiskt, men de kan ligga i vilken kartong i vilken källare som helst. Jag kollade biblioteket och alltså, och det här är ju rätt pinsamt med tanke på mitt förra inlägg om det fantastiska utbudet på bibblan, de finns inte där! Böckerna om Lotta, Marie-Sofie Månsson, finns inte på bibblan! Jag är desperat så jag beslutade mig för att köpa ett par, tror ni de finns att köpa? Nä! Just det. De jag har är tryckta på 60-talet, och de sista förefaller vara tryckta kring 1991. Hur upprörande är inte detta? Det är ju för fan en kulturskatt som försvinner. Ska jag behöva kuska upp till norrland och leta i mormors källarförråd för att se om de finns där? För sådana här guldklimpar springer man inte på i något antikvariat these days. Suck.

Mitt hopp står nu till en kär vän. Vi kände oss lite som Lotta och Gigi förr. Många konstiga utflykter och mycket matsäck och en jävla massa sittande i träd spekulerandes över livet bidrog till det. Ikväll tror jag vi ska ut på krogen och dricka öl, men innan dess måste jag be henne leta upp några gamla idylliska böcker om Lotta och saftdrickande i bersån.

Kapitalistsvinet i mig har fått konkurrens

En gång i tiden, antagligen innan man började jobba och barnbidraget tvunget skulle räcka till havrebollar, date-parfym och en och annan FRIDA-tidning, lånade jag böcker på biblioteket. Jag brukade gå där och dreggla och lasta på mig av allt jag hittade, lite som man tänker sig en sån där supertjock amerikan i tighta shorts inne på Wall Mart´s chipsavdelning. Sedan släpade jag hem härligheten och plöjde järnet. Bokhyllan bestod av secondhandfynd (ja, en småsliten samling av Grottbjörnens folk-eposet och hundra olika Sidney Sheldon ansågs vara just fynd) och födelsedagspresenter.

Men någonstans kring att jag började jobba slutade jag låna böcker från bibblan. Kapitalistsvinet i mig väcktes och det blev jag hjärta att äga. Böcker i alla fall. Jag liksom rättade till magen som spände innanför mina chinos (är det så beiga gubbyxor a´la kontorssnubbe kallas? kostymbyxor?), log ett självgott leende och skrockade drygt medan jag handlade hem det jag önskade. Det där har fortsatt och när så nätshopping slog sina klor i mig fanns det ingen hejd. Håhåhå, klickaklickaklick på Adlibris. Är det familjen Bonnier som äger Adlibris? Håhå, så mycket bättre, jag älskar att sponsra golfklubbor och lyxyachter.

Nu har dock allt förändrats. Lagom till jag började jobba på bibblan kom jag på hur finfin idén med inrättningen faktiskt är. Man får låna. Böcker. Gratis. Utbudet är enormt! Går man där och stirrar på hyllorna får man så galet mycket läsinsipration att det liksom nästan slår över. Det finns så jävla mycket att man får total beslutsångest. (Vilket man inte kan säga om till exempel Akademibokhandeln. Även om jag får köpmani av deras kontorsmateriel). Och eftersom jag är gammal och skröplig nu orkar jag inte släpa hem så enorma bokhögar som jag gjorde i tonåren, vilket givetvis leder till ännu mer ångest. Men angenäm är den.

Något som slår både bibliotekslån och klickande på internet är när man får böcker. Det finns bara en person som ger mig böcker. Det är Linda. I förra veckan kom hon hem till mig för att avnjuta lite tv-serier och äta indiskt, och vad hade hon med sig om inte en bok. "Här, så att du kan göra något kul när du är klar med uppsatsen. Jag vet att de tappat i kvalitet, men lite kul är det ju i alla fall". Och så fick jag en ny Charlaine Harris. Wunderbar! Jag har ältat även det här förr, men jag hade en affär med dessa böcker för tio år sedan, och nu är det liksom lite förstört för att alla andra jävlar håller på och läser mina böcker och dessutom vältrar sig i en skitdålig tv-serie som totalförstört böckerna. Men men. Det ska ignoreras vid läsningen av denna, mycket snygga, bok.

Zombies på pendeln

Under slutspurten i skolan har jag i hemlighet läst annan litteratur än sån som handlar om att analysera potentiella, fiktiva fejkproblem med hjälp av mesta möjliga ordbajsande. Chockerande, jag vet. Jag har dessutom jobbat heltid på bibblan, så nu vet jag att ALLT jag lärt mig i skolan är onödigt. Känns fint.

Jag har alltså suttit på pendeltåget och tittat över axeln, misstänkt att någon ondsint och akademiskt överintresserad informationsvetare suttit bakom mig och sett att jag roat mig med kulturellt lågstående saker som zombiesar. Men, jag har utfört mitt obegåvade läsande så snillrikt att jag tror att jag kanske är säker. Jag har nämligen laddat ned "Hanteringen av odöda" till mobilen. Det ser typ ut som att jag kollar schemat eller skriver sms till kursare när jag i själva verket avverkar sida efter sida av John Ajvide Lindqvists briljanta historia om hur de döda i Stockholm vaknar till liv.

Poängen med mitt dravel var egentligen att tala om att det är helt okej att läsa böcker i mobilen. Det är bra om man är senil som jag och alltid lägger ifrån sig boken och sen snopet får börja leta kasserade Metros bland irriterade medpassagerare. Mobilen har man alltid med sig, ju. (Senast idag glömde jag den i badhuset, där en vänlig själ lämnade in den till receptionen. Men det hör inte hit.) Det föreligger dock risk för rynkor i förtid om man avstår från att förstora texten, vilket jag gör. Living on the edge!

Elände i Sydafrika

Det är någonting med böcker som behandlar elände, tillslut får man liksom nog. Eller är det avtrubbad man blir? Jag har vänt några sidor varje kväll i "En torr vit årstid" ett bra tag nu. Det är spännande, lite fartigt och ganska intressant. Men, ett stort aber måste läggas in här, och det är att man nog måste läsa boken lite snabbare, hålla samma tempo som huvudpersonen när han drar runt på Johannesburgs gator. Inte ligga och klippa med ögonlocken och somna med boken i pannan varje kväll. Eller så är det bara eländet och det faktum att det verkar så hopplöst alltihop.
Huvudpersonen Ben är en vit, medelklassman i Sydafrika under apartheidtiden. När den svarte vaktmästaren på skolan där Ben arbetar börjar undersöka vad som hänt med hans försvunna son Jonathan blir även Ben engagerad. Korruption, orättvisa och extremt etablerad rasism visar sig inte helt oväntat både ligga bakom försvinnandet och försvåra undersökningen.
Ben lever i en skyddad miljö i sin tegelvilla med innertak. Med innertak? funderar ni nu. Japp, innertak saknas nämligen i de plåtskjul där de svarta människor som förekommer i boken bor, och det påpekas både en och två gånger. Därför känner jag att det är av största vikt att ta upp det här. De personer han försöker hjälpa bor i Soweto, som inte är den roligaste stadsdelen, och har det ungefär lika fett som Karl Oskar och Kristina när vi först träffade dem. Hur som, Ben börjar bråka med myndigheterna och drar en massa uppmärksamhet till sina förehavanden när han snokar runt efter bevis på att Jonathan blivit mördad i ett fängelse. Ja, ni förstår vartåt det barkar. Sånt kommer man inte undan med bara sådär.

Boken är i alla fall bra, det är den. Den känns trovärdig och välskriven även om Brink inte kan låta bli att kasta in en liten kärlekshistoria mellan Ben och en snygg och mycket yngre tjej. Men jag gillar sånt, så jag gnäller inte om det. Däremot blev det lite för deprimerande med allt elände så nu när jag lämnat det bakom mig vill jag frossa i något roligare. Därför började jag läsa en bok om hur de döda vaknar och börjar stinka omkring på gatorna i Stockholm. Lagom klatschigt.

Har någon sett min klänning?

Det är givetvis lite förmätet av mig att göra ett inlägg trots att jag fortfarande läser samma bok som vanligt och inte ens kan göra ett fejkat inlägg motiverat med att jag har köpt något nytt eller ens lånat något nytt. Inte heller har jag tagit en bild på min bokhylla eller medverkat i någon spännande lista där jag räknar upp böcker jag borde/inte borde/vill eller inte vill läsa. Däremot flyr jag i tankarna den vedervärdiga sista perioden i skolan och fantiserar om sommar och sol. Kanske lite ledighet? Uteserveringar, öl, korsord, bad, böcker, tidningar, skärgård, kluckande vatten, bryggor, mojitos, jordgubbar, kokosdoftande solkräm... Ah.
Allt detta måste utföras i den perfekta klänningen. Den perfekta klänningen är gräsgrön med vita prickar, har skärp i midjan och sitter liksom...perfekt. Inte tight och inte slappt och saknar troligen ärmar.

Säg till om ni ser den!

Sug efter jordgubbar och klänningar måste väl utgöra anledning att göra ett litet inlägg?

Boktips och aggressioner

Jag är en ganska harmonisk människa, kanske aningen cynisk och emellanåt lite pessimistisk men ändå rätt så nöjd och belåten. (Inga overstatements här, fick in många varianter av "ganska" i den där meningen.) Jag hetsar sällan upp mig om något blir fel eller om jag råkar slå ut ett glas mjölk eller dammsugaren plötsligt inte fungerar. Men det finns en del saker som gör mig rasande. Till exempel så kissar jag alltid precis innan jag går utomhus, jag liksom kissar i förberedande syfte för att slippa springa omkring och vara obekväm. Trots detta har det aldrig hänt att återvänder till porten hemma utan att plötsligt bli djävulskt kissnödig. Jag får alltid rusa uppför trapporna i panik, stå och fumla frenetiskt i väskan efter nycklarna och sedan rusa in med skorna på.
     En annan sak som irriterar mig något fruktansvärt är när man handlat massa mat och ställer ned kassen på passagerarsätet och innehållet alltid rasar ut hur man än packat påsjäveln! Varför inte ställa kassan i bakluckan? Ibland blir det bara inte så! Eller, det värsta tänkbara scenariot. Man rusar uppför trapporna i jakt på toan, för att kunna leta rätt på nycklarna måste man ställa ned matkassen som då välter och spiller ut en del av innehållet. Jag blir vansinnig bara av att tänka på det.

Det jag egentligen ville med det här inlägget var att tala om att boken jag läser "En torr vit årstid" är jävligt bra. Det är med en konstant orosklump i magen jag vänder sidorna och läser vidare om hur svarta sydafrikaner utsätts för systematiska övergrepp av det vidriga sydafrikanska rättssystemet under 1970-talet. André Brink skriver på ett sätt som engagerar från första meningen och jag både längtar efter och bävar inför kvällens läsning.

När jag läser om villkoren människor har levt, och fortfarande lever under i stora delar av världen, med gravt korrupta regeringar, förtryck och våld tänker jag att jag inte ska gnälla på småsaker. Men lik förbannat blir jag vansinnig av att det inte går att att komma hem utan att vara kissnödig.

Boken som är jävligt långtråkig

Ni vet hur trist det är när någon berättar vad natten kokat ihop i drömväg? Typ "Först var jag på Ica och köpte grus och potatis, sedan var jag plötsligt på ett tåg fullt med älgar och en stråkkvartett, sen..." Jag hör till typerna som ofta terroriserar omgivningen med mina drömmar. I natt så drömde jag till exempel att jag badade i härligt varmt vatten på en plats som i vanliga fall är en hästhage, medan en fantastisk röd sol speglade sig i vattnet. Jag konstaterade då att det inte kunde vara en dröm eftersom man ofta hör att drömmar är svartvita. Därefter dök min mamma upp och startade en båtmotor som låg på land, vilket stressade mig något oerhört då jag insåg att det var högst troligt att propellern skulle gå sönder och vi inte lyckades få stopp på den. Tack och lov dök Babben Larsson upp och stängde av motorn. (Nix, jag ifrågasatte huruvida badandet var en dröm men Babben, mamma och motorn passerade dock som verklighet)

Det här var ganska ointressant för er som inte var med om det hela antar jag? Ungefär så är det att läsa "Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami. Om du trots det har för avsikt att plöja igenom den och inte vill veta hur det går, stop here! Spoiler alert! Om jag ska dra handlingen i en kortvariant så lyder det så här:
Toru Okada är i 30-årsåldern och har sagt upp sig från sitt jobb för han vet inte vad han vill pyssla med. Hans fru, Kumiko, tycker att det är okej tills vidare. De båda har ingen kontakt med hennes familj för de är otrevliga. Särskilt hennes bror Noboru Wataya. Trots det har paret döpt sin katt efter brorsan och nu har katten försvunnit. Kumiko kontaktar ett medium i galonhatt, Malta, för att hitta katten och försvinner därefter spårlöst. Allt pekar på identitetskris och otrohetsaffär.
Toru fortsätter sitt liv och hoppas på att Kumiko ska komma tillbaka. Under tiden umgås han med en 16-årig tjej och ligger med mediumet Maltas syster, Kreta, i drömmar och i verklighet.
Varvat med nutidshistorien löper en historia som utspelar sig i andra världskriget, där en person bland annat blir lämnad att dö i en brunn. Den här personen söker sedan upp Toru och berättar om sitt liv, varpå Toru känner sig nödgad att krypa ned i en brunn och fundera.

Så långt allt väl. Faktiskt. Man undrar fortfarande vad som hänt med Kumiko, det är spännande och tänkvärt nere i brunnen och de surrealistiska bitarna känns intressanta. Sedan händer det någonting. Eller massor, eller ingenting? Det spårar ur fullständigt, Toru smyger in i ett hus där han blir överfallen, han får tag i ett basebollträ och slår personen som först befann sig i huset sönder och samman. Han får ett märke på kinden och stiftar bekantskap med Muskot och hennes son Kanel. Muskot lämnar över sin "magiska gåva" till Toru, vars märke är likadant som det hennes far hade, han hör för övrigt ihop med andra världskrigshistorien. Under hela den här tiden har Kumikos elaka brorsa filat på sin roll som politiker och skaffat sig mer och mer makt. Det är för övrigt så att han har koll på var Kumiko är, men han vägrar tala om det och vill istället att Toru ska gå med på skilsmässa. Som läsare misstänker jag att den elaka brorsan utnyttjat stackars Kumiko och att hon hålls fången någonstans.

Alltså, jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Jag har antagligen missat någon högst väsentlig del, men jag tror att jag fått med det basala.  Nu till min kritik.

Förutom att huvudpersonen är fullständigt handlingsförlamad och författaren jävligt fascinerad av vaginor (vilket ju faktiskt inte behöver spela någon roll, tror jag) så snuvas man på en upplösning! Grej efter grej stoppas in i handlingen; en trubadur som Toru slår sönder och samman, en liten pojke som ser två mystiska män gräva upp vad jag tror är Torus katt och Kreta får en bebis som antagligen är Torus. För att nämna några exempel. Men vad fan hände med allt detta?! Och vad var kopplingen mellan handlingsförlamade Toru och allt som hände under andra världskriget? Och vad är det egentligen Noboru Wataya tar av sina systrar och var finns Kumiko, på riktigt?

Jag hade kunnat köpa alltihop om det bara suttit ihop lite mer tydligt. Nu behöver jag kolla vad någon tolkningsexpert säger om vad fan som hände, egentligen. Jag är för övrigt övertygad om att enbart David Lynch kommer undan med sådant här, egentligen.

Titta, han läser!

Jag flaggade för att jag hade material till ett nytt, spännande inlägg och det kan ju faktiskt ha föranlett någon att tro att jag kanske har läst en bok. Eller så. Det har jag inte, men någon annan gör det och det är värt ett eget inlägg, i min blogg. Det rör sig om min sambo, en människa som på fullaste allvar aldrig petar på en bok. Jo, han kanske kan småpeta på en om det rör sig om travsport, men ni förstår ju att det inte räknas. Jag har i alla fall flera gånger uttryckt önskningar om att han faktiskt borde testa på att vända några sidor i något annat någon gång. Inte för att jag är ute efter att ha djuplodande litteraturdiskussioner, det klarar jag mig utmärkt utan, men för att jag vägrar tro att han inte skulle älska att läsa en bok han tycker är bra. Hur skulle man inte kunna älska det?

Som blivande bibliotekarie har jag givetvis försökt mig på att lista ut vad som skulle kunna fånga honom och jag har varit otäckt fördomsfull. Kanske en deckare? Eller en självbiografi av någon hårdkokt person? Va? Ingenting har hjälpt. Till jag föreslog fantastiska "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg, som utespelar sig i sambons födelsestad, Västerås. Han nappade, och han gillar skarpt! Jag tror till och med att han sa "hon skriver ju underbart". Fatta att detta förtjänar ett eget inlägg!

Åt helvete med Murakami, får man säga så?

It´s been a while är väl kanske en underdrift, det har varit ett jävla tag faktiskt. Varför? Säg det, men först och främst vill jag skylla på min uppsats och all tid den tar. Blir den ett mästerverk då? Med tanke på all tid jag lagt ned? Näe, det blir den inte. Är jag klar och därför kan jag börja med mina fantastiska, välformulerade blogginlägg igen? Näe, men däremot har jag stuvat undan vinterstövlarna och svidat om till gympadojjor vilket leder till galet mycket mer energi.

Vad har jag läst då? Ja, det är också lite det som varit problemet, jag har liksom bara vänt några sidor per kväll av "Fågeln som vrider upp världen", that´s it. Men nu har två saker hänt som gör att jag gärna vill se mina egna ord på pränt igen, det ena är alltså våren och det andra sparar jag till ett eget inlägg, det flödar ju inte direkt med material här.

Murakamis tegelsten då? Alltså det började bra, jag var lite besviken på språket bara, det är väldigt rakt på sak utan någon känsla alls egentligen. Men lite suggestivt var det ändå och han är bra på att beskriva, Murakami. Hur som helst, den ena underliga händelsen efter den andra inträffar, men det överlägset mest intressanta är några berättelser om andra världeskriget i berättelsen om Toru, som huvudpersonen heter. Varje gång vi återvänder till huvudberättelsen suckar jag lite inombords, "jaha, tillbaka till århundradets tråkmåns, Toru Okada". Allt kretsar kring denna galet handlingsförlamade man i trettioårsåldern som inte tycks åstadkomma någonting. Jag började bli riktigt uppretad på hur han skyller allt som händer på andra och nu dessutom slutat sitt jobb för att leva på sin fru, när det plötsligt började talas om maneter och jag fick upp hoppet igen. Är jag passionerat intresserad av maneter och så fort det handlar om slemmiga varelser med tentakler är jag nöjd? Näe, inte direkt, men jag har testat mig på det här med att tolka. I vanliga fall läser jag en bok och ser enbart det mest tydliga, det som sägs rakt ut, jag kommer aldrig på tanken att misstänka att en dag på stranden kan stå för en miserabel barndom, eller så. (Ni hör ju, jag kan inte ens hitta på ett exempel som verkar vettigt) Men det här är ju en bok som man förstått att man ska tolka sönder och samman och då Toru började mala på om att maneter kanske verkar som om de viljelöst följer med havets strömmar, men att så är inte alls fallet utan de har en egen vilja och förresten älskar hans fru maneter, så det så! så började jag misstänka att man skulle fatta att Toru var som en manet och nu jävlar skulle vi få se att han inte bara flyter omkring som en klump gelé. Stor besvikelse, inte ett skit gör han, Toru. Han behöver faktiskt bli beroende av en ny kvinna som tar kommandot för att han ens ska köpa ett par nya skor, trots att hans gamla fallit i bitar. Om boken varit trehundra sidor så hade allt fungerat bra, men det är den inte, den är på 741 sidor och jag har ungefär hundra sidor kvar av "Fågeln som vrider upp världen", jag kan inte vänta på att få slå ihop skiten och kasta in den längst in i bokhyllan.

Förresten ljög jag i ett tidigare inlägg. Jag har inte läst boken ihop med Kafka på jobbet som jag skulle. Jävla uppsatsen förstörde allt!

Jag är dålig, men tittar åtminstone på bra tv.

Jag har tagit upp en nygammal ovana; att vara dålig. Jag skriver visserligen duktigt på min uppsats, men eftersom det är så krävande och dödligt trist räcker inte lågmälda underhållningsformer som läsning för att hålla min depression stången. Jag möter den istället med tv, film och godis. Jag vill nu bara tipsa lite snabbt om några nyupptäckta glädjeämnen.

Glee. Tv-serien om ett antal nördar och några coola ungar som hamnar i samma "show-choir" (finns det någon svensk motsvarighet?). Musiken är väl helt okej, men vad som är fantastiskt är alla galet överdrivna karaktärer. Den äckligt självgoda Rachel, psykopaten Terri och den ondskefulla gympaläraren Sue Sylvester. Min kärlek till Sue växer för varje avsnitt, och jag tror att den nu nått högsta höjden efter att ha sett ett aningen Madonnainspirerat avsnitt där hon framför "Vogue". Lysande. Jag älskar hur hon alltid är iförd träningsoverall, varför är gympalärare alltid det fast de bara blåser i en visselpipa medan de torterar barnen?

South Park (nygammal upptäckt får man väl kalla det). En klar favorit är givetvis alltid "Ginger Kids" (rödhårig som jag är) där Cartman tror att han drabbats av sjukdomen rödhårighet. Symptom är vit hud som tål solen dåligt och avskyvärda fräknar. Lite som vampyrer! Cartman lyckas dock samla de rödhåriga mot övriga invånare och blir tillslut inte helt olik en viss nazistledare...Skrattar så jag dör varje gång. En annan favorit är "Insheeption", parodi på Inception. Jag tyckte inte filmen var toppen, men inte heller så usel som min sambo tyckte. Den fick dock ett klart högre underhållningsvärde som parodi i South Park, "It happened in the dream within the dream withIN THE DREAM!".

Magnum. Den gamla klassikern går på dagtid och det borde jag givetvis inte veta, med tanke på min uppsats och så... Hur som helst måste jag avslöja min kärlek till en mustaschprydd good guy som ränner omkring med uppknäppt hawaiiskjorta och hårig bringa.

Leka radio

Nu är det bestämt, jag och Åsa ska läsa Murakamis "Fågeln som vrider upp världen" tillsammans med Bokcirkeln i P1. När vi läste Jane Eyre lyckades vi alltid, trots de bästa intentioner, fnissa en hel del och göra oss lustiga över allehanda företeelser i den något gammalmodiga boken. Men sabla trevligt hade vi! Jag var lite förgrymmad på Åsa efter att hon föreslog nya inspelningar trots min vedervärdiga uppsats och en massa jobb, för jag visste att jag skulle misslyckas med att tacka nej. Jag menar, vem vill inte leka radio? Men det ska faktiskt bli riktigt kul att se hur tonen på samtalen blir den här gången, med en helt annan typ av bok. Och jag kan behöva läsa något under tvång, för det blir inte många sidor per kväll för tillfället.

Kungliga biblioteket och pruttkuddar

Vet inte om någon bryr sig, men jag läser inte just nu. Det enda jag gör är jobbar och skriver uppsats. Det är svintrist. Jag har suttit tillsammans med en klasskamrat på Kungliga biblioteket i några dagar. Det är ett tjusigt bibliotek och för att ta sig in och ut måste man lägga allt man äger och har i en genomskinlig påse och passera en vakt. Allt för att man inte ska sno någonting ("Bibliotekstjuven", jag vet. Ska se den snart.) Jag har absolut inte stulit  någonting och ändå känner jag mig tvingad att le hysteriskt mot vakten varje gång jag passerar. Undrar hur det känns att flyga till USA om man inte kan passera för någon som eventuellt klär sig i vit spetsig luva på afterworken? I alla fall. Har ni suttit i deras stora studiesal någon gång? Det är ganska dödstyst och flitens låga brinner hos alla runt omkring. Det knappras på tangentbord och miniräknare och vänds bokblad efter bokblad medan ångesten växer: "Är det bara jag som fantiserar om sommar, semester, uteserveringar och har jävligt svårt att skriva en vettig masteruppsats?" Om man råkar tappa en penna på golvet så får man garanterat en ovänskaplig blick av en aspirerande akademiker allvarlig uppsyn. Jag avskyr buskishumor och den typ av obegåvad äckelhumor som till exempel "Raw" står för, men jag funderar på att köpa en pruttkudde. Den här pruttkudden ska jag sedan klämma till rejält när det är som allra tystast inne i studiesalen på Kungliga biblioteket.

En möbel att författa i

Jag inbillar mig titt som tätt att saker, kanske framför allt kläder, ska göra mig till en ny och fantastisk person. Jag har för tillfället en gul handväska som jag funderat på alldeles för många gånger och som troligen skulle göra att våren blir soligare, fåglarna kvittrar högre och människor runt mig på gatan skulle brista ut i spontan sång och dans medan jag lyckligt travar nya äventyr till mötes. Jag har haft fel om sådant här förr och någonstans gnager en misstanke om att väskan kanske inte kommer att kunna uppfylla mina drömmar. Sådana negativa tankar gäller dock inte denna bombastiska stol som jag plötsligt stod framför på min kvällspromenad. Jag har tidigare hintat om att jag skulle kunna prestera underverk vid ett riktigt maffigt skrivbord, här är stolen som jag vill sitta i. Det finns liksom ingen hejd på skapandet om man sitter i ett sådant här magnifikt exemplar av en möbel. Min nuvarande skrivbordsstol känns blott som en förvuxen pall i jämförelse, och den har jag ändå kuskat över hela stan för att köpa, när denna stolarnas stol har funnits i ett antikvariat bara några hundra meter hemifrån. Jag inser att jag börjar påminna om Lovecraft när jag ältar och ältar om stolens förträfflighet utan att förklara vad fan det är som är så fantastiskt, därför infogar jag en bild. Den gör på intet vis stolen rättvisa, och någon dåre har ställt en tomte (?!!) i den, men ni kanske anar dess perfektion ändå? Om jag satt i den där skulle jag inte göra något fånigt blogginlägg, jag skulle författa hårresande spökhistorier och dramatiska fantasyromaner. Jag skulle säkerligen få problem med lever och lungor också eftersom jag tror att stolen kräver alkohol och rökning, men det får man nästan ta tror jag.

Turistguide möter Arkiv X

Vill bara tala om att jag läst ut den lilla novellen kallad "Viskningar i mörkret". Det jag kommer att ta med mig från upplevelsen är en önskan att besöka Vermont. Och kanske känslan av att det inte är så tokigt att kräftor kokas levande, de verkar ha planer på att kidnappa människor och frakta runt dem till djävulska, ohyggliga, onämnbara och fasansfulla platser i yttre rymden.

Men Vermont verkar trevligt. Lovecraft har valt att förlägga historien om hur en ensam man på en enslig gård håller på att avslöja att stora, onda kräftor från yttre rymden befinner sig på vår planet på vad som förefaller vara en fantastisk plats med djupa skogar, höga berg och porlande bäckar. Faktum är att jag redan kollat upp Vermont i turistsyfte och jag är förtjust. Lite ledsamt är det att jag hade hoppats på att bli sådär mörkrädd så man hoppar till när man ser sin egen spegelbild i fönstret, och det blev jag inte. Det var bara smått obehagligt, men spänningen stegrade sig när man börjar misstänka att kräftorna trots allt kanske är snälla och inte förtjänar att kokas levande. Lite mysig Arkiv X-känsla kan man sammanfatta det hela med, och jag kunde nästan ignorera missbruket av adjektiv när jag kommit in i berättelsen.

Kräftornas hämnd?

Jag kommer alldeles säkert att nu göra ett inlägg baserat på förhastade slutsatser, men eftersom jag säger det så här i början har jag väl förekommit mig själv? Eller? Det är i alla fall så att jag efter bara ett ynkligt antal sidor av "Viskningar i mörkret" i går på tunnelbanan känner att jag måste få diskutera boken.

Vad är up med herr Lovecraft och alla förbannade adjektiv? Han staplar dem på rad som om han slagit upp ordet "otäck" i en synonymordbok och sedermera bestämt sig för att använda alla synonymer i en mening. Varelserna är förfärliga, ohyggliga, monstruösa, vedervärdiga och avskyvärda. Personligen hoppas jag att han snart kommer till skott, Lovecraft, och snarare beskriver varför de är så förbaskat läbbiga än bara talar om att de är det. Sedan är det det här med dessa ohyggliga tingestar, man har fått deras utseende beskrivet för sig och jag ser stora, bevingade eh... kräftor framför mig. Jag vet att det här var banbrytande på sin tid och jag kan liksom inte komma här 80 år senare och gnälla efter att ha matats med skräck sedan barnsben, och förresten är kräftor ganska läskiga. Det är de ju. Men jag kan inte låta bli att läsa den här högtravande texten med en högtravande röst i huvudet och dessutom spela upp musik som hade passat i "Psycho". Samtidigt som monstren ser ut som de ibland gör på fåniga kräftskiveservetter. Ni vet med kalashatt och en partytuta i högsta hugg. Måste-skärpa-mig.

Ett nytt år och en självhjälpsbok?

Ah, ett nytt år är här! Jag är inte mycket för julen, men det är något med att lämna ett gammalt och förbrukat år bakom sig och få ett helt fräscht framför sig. Det började med att min fina bil tappade en bit av sitt avgassystem men jag väljer att inte tolka in för mycket i det. Istället ska jag boka in mig på en gör-det-själv-hall i morgon och laga det själv. Japp. Det är så mitt 2011 ska se ut. I precis samma anda firade jag in det nya året; redigt som bara den. Jag brukar inte avge nyårslöften, men i år höjde jag helt klart feststämningen när jag beslutade mig för drämma till med ett spännande löfte om att under 2011 vara mer strukturerad. Vissa ska sluta röka, ta vara på fritiden, börja träna och andra oseriösa saker. Själv ska jag köpa en ny kalender och spalta upp dagarnas aktiviteter på ett noggrannt sätt. Antal timmar pluggande, tränande, jobbande, läsande och öldrickande ska fan i mig skrivas ned minutiöst, och anledningen är faktiskt att öka känslan av kontroll och minska stressen. Kring årsskiftet 2011-2012 kommer därefter min självhjälpsbok komma ut och jag kommer att tjäna storkovan på att berätta om hur min filofax hjälpt mig att bli en bättre, klokare, snällare, gladare, läckrare kvinna.

Återkommer med en rapport om hur jag lyckas i gör-det-själv-hallen imorgon. Och sedan måste jag köpa en kalender också...