En svulstig bok?

Nu är sista podcasten inspelad och vi kan faktiskt ha lyckats avhålla oss från att mala Mr Rochester sönder och samman den här gången. Det känns ganska bra att lämna Jane och Mr Rochester åt sitt öde. Frågan är vad sjutton man ska läsa nu? Det brukar inte vara ett problem det här med att hitta bra böcker och det är det inte nu heller, saken är bara den att jag inte är säker på att jag vill ha en BRA bok i den vanliga bemärkelsen. Det är massvis med snö utanför, det är första advent och jag har bestämt mig för att ta lite ledigt från den vedervärdiga skolan snart. Jag tycker att detta kallar på en mastodontbok som man kan gå helt upp i samtidigt som man tankar i sig varm choklad och lussebullar. När jag i taxin igår kväll försökte förklara för Åsa att jag känner för en riktigt svulstig bok föreslog taxichauffören "Odysséen", vilket gör att jag inser att svulstig kanske är fel ord. Men jag vill ha en fet bok, karismatiska karaktärer, drama, spänning och gärna något som gör att den inte verkar handla om en medresenär i kommunaltrafiken. Fantasy, skräck eller en historisk roman tar ofta garanterat kål på känslan av att det är Pettersson två trappor ned det handlar om. Det ligger en Diana Gabaldon i min sängbordslåda..."An Echo in the Bone". Jag vet, jag VET, så säg inget.

Bilden av Jane Eyre och Mr Rochester

Det lider mot sitt slut gällande "Jane Eyre", den sista podcasten ska spelas in på lördag och sen är det tack och adjöss till Jane och Mr Rochester. Om jag och Åsa dyker upp och diskuterar någon annan bok sönder och samman får vi helt enkelt se, men det lutar kanske lite åt det i alla fall.

Hela anledningen till det här inlägget är egentligen att jag ska få klistra in en bild på BBCs version av paret i fråga. Visserligen tycker jag att Jane ser ganska söt ut och jag är inte säker på att Rochester har polisongerna jag kräver, men ändå. Det är nog såhär jag ska se de båda turturduvorna framför mig hädanefter. Skitsura. Han med lite lätt vansinne i blicken. Hur i hela friden vågar lilla Adéle någonsin komma fram och störa?

We´re at it again

We´re at it again, jag och Åsa. Ja, på Jane Eyre och Mr Rochester alltså. Vi fortsätter att följa bokcirkeln i P1s upplägg. Vi uppehåller oss, som vanligt, en hel del kring Mr Rochester och kring mysteriet med de suspekta skratten och annat obehagligt som sker.

Var tvungen att ändra mitt inlägg efter att Illusionernas blogg så vänligt konstaterat att jag just spoilat en hel del för den som ligger efter i läsningen. Kära någon vad orutinerat av mig! Förlåt!

Lyssna gärna!

Jane Eyre, del 3

Bokinköp på biblioteket?

Alla verkar ha en åsikt om hur ett bibliotek ska se ut och var där ska finnas och inte finnas. Fråga vem som helst och den personen vet garanterat hur det ultimata biblioteket ska se ut, även om man inte satt sin fot på ett sedan högstadiet. Det ploppar upp nya typer av bibliotek lite varstans, i tunnelbanan till exempel, och jag är på. Biblioteken behöver jobba lite på sin image och locka folk, om inte annat kunde väl ännu bättre besökssiffror blidka politikerna till att snöra upp penningpungen kanske?

Men nu är det det här med inköp av böckerna. Visst ser man framför sig hur en mysig liten bibliotekarie i randig tröja och glasögon sitter vid sitt skrivbord och hummar kocentrerat medan han eller hon väljer ut de perfekta böckerna för just sitt bibliotek och dess låntagare? Kanske sörplar förstrött från en kaffemugg med ett mumintroll på under tiden? Well, så är det inte längre. Inte i Stockholm i alla fall. Här har en stor del av inköpen lämnats ut på entreprenad och det har blivit fullständig panik på vissa håll. Tror stadsbibliotekarien att det är ett vinstdrivande företag hon driver, kan man jämställa mjölk och böcker? Det är ganska enkelt att ta parti för att bibliotekens bestånd ska styras av dem som känner dess låntagare och för att biblioteken ska vara en plats som skiljer sig från bokhandlarnas urval. Men det är också lätt att inse att böcker är billigare idag, människor köper ofta det man vill läsa istället för att låna och även om ett bibliotek inte behöver gå med vinst behöver det besökare. Väl? Jag kan se poängen med att man låter de självklara inköpen skötas av någon utomstående så att bibliotekarierna får mer tid till besökarna och deras frågor (om det verkligen blir tid till det är kanske en annan fråga) och vi blivande bibliotekarier är ju trots allt utbildade i informationssökning, inte nödvändigtvis i litteraturvetenskap.

Jag tycker ju det låter sabla trist att joba på bibliotek utan att få köpa in böcker, men ni andra som bara besöker biblioteket och skiter i vad bibliotekarien i den randiga tröjan gör när han eller hon inte hjälper er, vad tycker ni om det hela? Hur ska böckerna till biblioteket väljas ut?

Del två ute nu!

Nu har Åsa och jag pratat vidare om Jane Eyre och kanske framför allt om föremålet för hennes varma känslor, Mr Rochester. Vi har väl möjligen lite ljummare känslor för densamme, men tydligt är ändå att han fångat vårt intresse. Del två i vår bokcirkel är alltså färdig och ta mig tusan om inte självaste P1 har lagt ut bild på oss och allt.

För övrigt känns det här som veckan då jag misslyckas med alla mina föresatser. Först la jag ned "Jane Eyre" på grund av hög arbetsbelastning i övrigt, därefter struntade jag i "Romträsket" till förmån för "Mort" som jag nu måste göra en paus i för att se hur sjutton det går för stackars Jane Eyre till på söndag då del tre ska spelas in. Någon slags rundgång skönjes, hoppas bara inte att jag helt oförhappandes sitter och tuggar "Romträsket" på söndag kväll för att fortsätta springa i cirklar.

Lyssna gärna!
Jane Eyre, del 2

Dödens lärjunge

Skolan har dragit igång igen och inte många saker får mig att tappa läslusten, ja nästan livslusten, lika totalt som detta outsägligt trista program jag går. Jag har övervägt att blanda färgglada drinkar i kokosnötter och kanske trycka ned tomtebloss och en och annan neonfärgad drinkpinne i det hela för att göra det lite roligare på dagarna. Tyvärr tar jag bilen till jobbet på kvällen så jag kan inte ha i något annat än saft och idén tappar lite effektivitet utan starkare innehåll.

Det är fullständigt omöjligt att motivera sig till att läsa "Romträsket" så länge novembermörkret är allt överskuggande och skolan matar ut nya uppgifter, så jag har plockat ned "Mort" av Terry Pratchett från hyllan. Jag älskade Pratchett när jag var yngre och då särskilt böckerna där de tre häxorna Mormor Vädervax, Nanna Ogg och Vivecka figurerade. Döden, komplett med svart kåpa, lie och arbetsleda har alltid varit en underhållande bifigur. I "Mort" får huvudpersonen knappast vila i frid då Liemannen hälsat på. Han blir istället erbjuden ett jobb som Dödens lärjunge. Jag tycker det låter lovande.

Bara 240 sidor kvar

Om en bok efter en viss tid, olika länge gäller för olika böcker har jag märkt, inte har lyckats göra mig det minsta intresserad av handlingen eller huvudpersonen och dessutom har ett språk värdigt en naiv femtonåring så brukar jag sluta läsa den. Inte mer med det, tänker jag och förpassar boken in under sängen där den kan bli liggandes ett tag.

Det är exakt vad jag vill göra med "Romträsket". Hittills har den osympatiske journalist-slyngeln varit så patetisk att han vid blotta åsynen av en snygg tjej manglat upp en gammal farbror mot väggen för att få stolen bredvid sin egen ledig åt den snygga tjejen och skrikit på en stackars taxichaufför. Det är massvis av dialog som känns helt hopplöst otrovärdig och banal. Hela tonen i boken påminner om en ungdomsbok från 40-talet skriven av en "söderkis" helt utan något av charmen dessa brukar ha.

Jag har gjort något för mig ganska ovanligt, jag har kontrollerat tjocklek på boken och storlek på bokstäver och kommit fram till att fortsätta ett tag till, det borde gå fort. Jag vill också tillägga att översättningen kan ha gjort sitt till för att förstöra boken. Det börjar inget vidare med "The Rum Diary" som blev "Romträsket", vilket väl knappast är översättarens fel i och för sig, sedan blir jag misstänksam när utrop som "den pantskallen!" förekommer på ställen som känns...fel. Men vem vet, den kanske lyfter på någon av de kommande 240 sidorna.

Uppdrag uppsats

Idag hade jag föresatt mig att inleda det monstruösa och antagligen omöjliga projektet "masteruppsats". Klockan ringde 08.00 sharp! Men jag var redan vaken och i full färd med att läsa "Jane Eyre" inför i kväll och hade redan planerat inför en uppfriskande promenad. Sedan hände något märkligt. Det visade sig att det var av största vikt att städa köket, men det kändes ändå bra, klockan var ju bara halv nio. Sedan hände det som inte fick hända; jag slog på datorn. Jag har nu kollat på Hemnet, ska jag köpa nytt boende? Nej. Kollade H&M, borde jag köpa nya kläder? Nej. Facebook, har jag någon intressant vän som jag inte har någon annan kontakt med? Nej. Och nu har jag synkat min iphone med itunes inför min promenad. Ska jag ut och gå? Knappast, det horisontalviner snöblandat regn utanför. Slutligen sitter jag nu här och skriver ett helt omotiverat inlägg istället för att göra som alla andra i min klass och med ett stort leende kasta mig över nya spännande utmaningar i informationsvetenskapens underbara värld. Nej, nu ska jag ta mig i kragen, märkte precis att hela hemmet påkallar dammsugning genast.

Lek med litterära titlar

Imorgon ska jag och Åsa fotas eftersom vi är så himla seriösa med vår podcasting. Åsa hög på smärtstillande och jag, high on life? Istället för att börja fundera på rätt kläder för högintellektuell look (mörka bågar på brillorna och jävligt rött läppstift och arg eller möjligen nollställd blick) och förfasas över min obligatoriska "jag tror att jag är en gnagare så jag visar enbart framtänderna-min" känner jag mig inspirerad att berätta om en liten lek som roat mig mången gång.

Efter att idag ha fått ta del av ett antal, öh, spännande titlar kom jag att tänka på en lek som jag och en kompis uppfann när det begav sig. I efterhand har jag stött på den på andra ställen, men jag hävdar att vi är de egentliga uppfinnarna av Bajsleken. Vem vill inte stå som ansvarig för något så högkulturellt? Har du en bokhylla, en filmsamling eller bara kan tänka dig att plocka några titlar ur minnet? En vän att leka med? Då är du redo att leka bajsleken! I mitt flickrum hade jag en bokhylla som var överfylld av titlar som lämpade sig väl för ändamålet.

Grottbjörnens bajs, eller Bajsets folk
Skuggorna i bajset, eller Bajset i skogen
Bajs i paradiset
Den som bajsar om natten

Tja, att få titlarna uppradade så här är inte lika kul som att upptäcka en ny fantastisk bajstitel på egen hand. Det kan också vara så att man är behjälpt av att vara salongsberusad eller mycket trött.

För att visa att jag besitter god smak väljer jag att inte piffa upp detta inlägg med en bild.

Indian Blues

Jag avskyr böcker vars enda uppgift är att få läsaren att må dåligt och lida med huvudkaraktären, sådär så att man ska sitta med öppen mun och bara gapa åt hur elakheter och hemskheter avlöser varandra på samma sätt som snålblåst och spöregn gör i november. Man tillåts aldrig att lite naivt hoppas att det kanske är fiktion, nej då! Det ska gärna märkas upp med en blaffig logga typ "Sann historia, tro´t eller ej!!!" Jag kommer ihåg när "Pojken som kallades Det" dök upp på alla möjliga bestsellerlistor, jag fattade ingenting då och jag fattar ingenting nu. Jag nöjer mig med nyheter och annat elände för att konstatera att det finns massa misär där ute. För mycket vältrande i det och obehagligt mycket detaljer- not for me! När det dyker upp böcker som berättar om bedrövligheter utan att göra det enkom för sakens skull är det dock en helt annan femma.

Sherman Alexies "Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian" är baserad på författarens egna upplevelser från livet i ett indianreservat. Smaka på ordet- "reservat". Man förstår direkt att det inte är någon solskenshistoria han har att förtälja, Sherman. Berättelsen handlar om Junior, en pojke som trots uppenbar humor och självdistans har en hel del emot sig. Han är indian i ett land som i århundraden har förtryckt just indianer, människorna i reservatet är fattiga, försupna och har tappat allt vad framtidstro heter och till råga på allt har Junior en hel hoper fysiska problem efter en hjärnskada han föddes med. Precis som man kan ana har han en hög med mobbare, både barn och vuxna, efter sig och inte blir det bättre när han börjar inse att han måste bort från reservatet för att få en framtid. Junior söker sig till en så kallad "vit" skola en bit bort, där han blir "indianen" medan han hemma blir någon som svikit sin stam i ett försök att "bli vit". Innan det hela är klart ska Junior bli sitt basketlags stora stjärna, och gissa vilka de till slut krossar i finalmatchen? Javisst, de på alla plan redan besegrade indianerna.

Visst låter det som upplagt för ångest, misär och elände? Givetvis är det så, men Alexie berättar historien på ett så roligt och självklart sätt att jag flera gånger skrattar för mig själv. De serieteckningar som Junior ritar finns med och många är så träffande att de vilken dag som helst kan konkurrera ut Cronstam och Bromander som jag nyligen läst. Samtidigt är det så krassa beskrivningar av livet i reservatet och villkoren för fattiga människor utan sociala skyddsnät att jag aldrig kommer att glömma den här boken.

Alldeles, alldeles underbar...

Jag har för några dagar sedan läst ut "Huset vid Flon" av Kjell Johansson och hade väl hoppats kunna skriva ett hyllande inlägg i samma sekund som jag kastade ifrån mig boken. Men ju närmre slutet jag kom desto mer anade jag en gammal välbekant känsla, nämligen den att boken är så förbannat jävla skitbra att jag inte kommer kunna säga ett ord om den. Det liksom låser sig för mig och jag vill bara rycka på axlarna och mumla "tja, den är väl okej". Om någon sedan ändå gör anspråk på att läsa boken i fråga föreligger risken att jag kommer väsa "it´s mine, my precioussssss" medan jag frenetiskt stryker över pärmarna och stirrar mig hysteriskt omkring. VILL-INTE-DELA-MED-MIG!

Såhär några dagar senare när jag en gnagande misstanke om att det finns andra som också har ett förhållande med min bok... Känslorna håller hur som helst på att svalna åtminstone något så jag kan kanske dra igenom handlingen lite snabbt, om nu någon efter detta bekännande mot förmodan skulle våga läsa något jag är frälst i.

Det är 40-50-tal i ett fattigt Midsommarkransen utanför Stockholm och familjen Johansson strävar efter att bli som alla andra, samtidigt som man föraktar just dessa människor som bara är vanliga för att de har någon ovanlig att kontrastera mot. Vi får bland andra möta en mamma vars största passion är läsning, en intelligent syster som ser och förstår sådant som den unge huvudpersonen inte riktigt uppfattar, en argsint morfar och en karismatisk pappa. Berättelsen är framför allt en uppgörelse med den luftslottsbyggande, alkoholiserade fadern vars humör ständigt pendlar mellan glada fantasier och bittra utbrott.

Mina egna känslor går mellan att vilja ge pappan (och alla andra) en klapp på huvudet och säga att det ordnar sig, till att vilja banka hans huvud i marken. Jag älskar miljöerna, människorna och det faktum att man levde då det började märkas att utvecklingen gick framåt och det vankades bättre tider. Historien är baserad på författarens egna upplevelser, men berättaren är inte alltid trovärdig och man förstår så småningom att mycket lämnas öppet för tolkning, vilket är en av de saker som gör boken så fantastisk.

Så! Vilken lättnad, till slut!

Present från bibblan

Fem veckor har gått och det känns faktiskt riktigt trist att det är slut med praktiken nu eftersom skolan är, milt uttryckt, vedervärdigt tråkig. Men kolla vad man får från biblioteket när man är klar med sin praktik! Massa böcker, och bullar fick jag förresten också.

On the radio

Tiden är kommen. För vår podcast alltså. Åsa och jag diskuterar "Jane Eyre", för P1 har bestämt att det är boken som är boken i höstens bokcirkel.

Lyssna gärna!
Jane Eyre del 1

Det är utsidan som räknas

När jag här om dagen packade på en stackars femtonåring, som gjort misstaget att be om boktips, allehanda fantastiska verk passade hon på att tala om för mig att hon alltid tittar på framsidan först. Är den ful så bemödar hon sig inte om att läsa på baksidan. Jag gav henne min all time favourite bland ungdomsböcker, "Jag är djävulen" av Sonya Hartnett, och talade mig varm för den. En bok med ohyggligt trist framsida, men med ett helt annat innehåll. Hon nickade gillande när jag berättade om handlingen där den ganska esamma unga tjejen tröttnar på tillvaron med sin kille och istället blir indragen i grannpojkens märkliga lekar. Allt medan läsaren sitter som på nålar eftersom man så tydligt ser vartåt det barkar hän.

Mitt offer hade tillslut en diger hög med böcker i famnen, en del var mina tips, andra var fortsättningar på sådant hon läst förr. När jag efter ett tag övergick till att hjälpa en annan person såg jag hur femtonåringen höll "Jag är djävulen" på en armslängs avstånd och betraktade dess trista yttre för att sedan ställa ifrån sig den på hyllan innan hon gick därifrån. Tillsammans med de snygga böckerna.

Jämmer och elände, tänkte jag. Är utsidan verkligen allt?

Sedan sitter jag här för mig själv och ska välja en ny bok att läsa, av två som jag hastigt plockade till mig från en boksnurra utan att tänka så mycket mer på varför jag föll för just dessa två. Jag har "The Rum Diary" och "Händelser vid Green Oaks galleria" framför mig. Jag börjar med Thompsons alkoholdoftande. Den är snygg så det förslår. Förresten ser jag att den svenska titeln är "Romträsket". Det tänker jag inte låtsas om. The Rum Diary är coolare och snyggare.

Snygg?                                                                                     Ful?

Less is more. Or?

Det var bokmässan som fångade mig. Jag plockade upp böcker på sina hyllor och passade på att ögna baksidor, i Henrik Bromanders novellsamling i serieform handlar den inledande berättelsen om en ensam, medelålders bibliotekarie som åker till bokmässan i Göteborg. Imponerad av den så väldigt lyckade kultureliten faller hon pladask när en berusad och burdus men ack så berömd författare ber om sällskap till hotellrummet. Väl där konstaterar åtminstone läsaren att en rejäl smäll på käften hade passat nämnde författare allra bäst.

Bromander berättar på ett självklart sätt om medelålders kvinnor som tydligen beter sig som sjuttonåriga flickor totalt utan självkänsla, med en ofattbar förmåga att släta över och snygga till vedervärdiga handlingar utförda av någon de hoppas erhålla den saknade självkänslan ifrån. På ett mycket säkert sätt berättar han också ett antal andra historier om människor som i någon period av livet är vilse och lite utanför. Det är trovärdigt, har hög igenkänningsfaktor och gör att man känner sig som en gammal disktrasa när man lägger ifrån sig albumet; blöt, illaluktande och urvriden. Det är simpelt, berättelserna skulle kunna vara uppdiktade på någon timme, och det saknas ett klassiskt slut. Vi får en inblick i en "typisk" persons liv, ocensurerat och ofint, och jag vet att livet är på just detta vis och alltid och oundvikligen slutar med döden. Japp, vi skall döden dö och fram till dess tenderar det att skita sig flera gånger på vägen. Disktraseblues kan för all del vara eftersträvansvärt, men för mig saknas någon ingrediens i dessa noveller. Om en berättelse saknar ett vackert språk vill jag ha poäng och mening. Eller åtminstone ett riktigt slut på eländet.

Vanligtråkigpersonsångestbeskrivspåettsympatisktsättsomväckermittmedlidandeochjaghoppaspåetttrevligtslutmenvetattdetbaraärattglömma.
We have seen it before. Men jag måste ge Henrik Bromander att han fått mig att känna att min plats är som urvriden och dinglandes på vattenkranen i köket.