Och nu då? Förslag?

Jag vet att jag gjorde en big deal av att jag äntligen skulle låta syndiga böjelser för otäckt tjocka böcker med passionerade romanser och äventyr som utspelar sig i en svunnen tid få fritt spelrum. Saken är den att det inte var så kul som jag hoppades. Har Gabaldon tappat stinget eller har min smak uvecklats sedan jag var nitton? Vad vet jag. Jag hoppas i alla fall att hon rycker upp sig om några sidor eller att min smak förändras tillbaka. Jag menar har man läst sex stycken 1300 sidors böcker kan man väl inte lägga ned den sjunde och gå vidare, det vore väl inte sunt?

Saken är i alla fall den att jag behöver läsa en annan bok samtidigt och jag har några här hemma att välja på.

"En torr vit årstid" av André Brink. Den ser jävligt trist ut men verkar spännande. När jag och Åsa var på bokmässan var det en fråga i ett sådant där lite fånigt bokquizz som vi inte kunde, det rätta alternativet var just nämnda Brinkbok. Några minuter senare fick jag välja en gratis bok bland massa hyllor med begagnade böcker och blicken föll slumpmässigt på "En torr vit årstid", varför jag såklart valde den.

"Viskningar i mörkret" av H.P Lovecraft. För att jag aldrig läst en Lovecraft och jag gärna vill. Tilltalas av att de rekommenderar att man är femton för att läsa den. Det brukar egentligen inte säga någonting, men jag har kvar känslan man hade som elvaåring; det här måste vara såååå himla läskigt.

"Hjärtdjur" av Herta Müller. Jag köpte den för att den kostade typ 30 kronor och, ja ni vet. Nobelpriset och sådant larv. Den är ganska tunn åtminstone.

Behöver vi ens diskutera vilken som ser roligast ut?

Att läsa som en snigel, och så Döden

Jag vet inte vad som är felet med mig, men jag läser fan i mig inte så mycket som jag borde. Det blir bara några sidor på kvällen innan lampan släcks. Igår somnade jag med boken i ansiktet och låg så ett bra tag faktiskt. Boken skuggade liksom lampan så jag sussade på i godan ro. Andra bokbloggare tycks ha boken framför ögonen hela dagarna medan de lagar mat, jobbar, matar sina barn, duschar och går på toa. Har de varit i kontakt med Oppfinnarjocke (ja, han stavar av någon outgrundlig anledning så) som har sålt på dem en sån där byggjobbarhjälm med två armar som håller boken framför snoken på dem? Jag fattar ingenting. Nu har jag i alla fall läst ut "Mort". Ska jag säga några ord om den? Tja, jag är ju tvungen annars blir det aldrig några inlägg här.

Den är rätt kul, Mort blir dödens lärjunge och ska således skörda själarna medan Döden istället försöker sig på lite ledighet och gör efterforskningar i vad mänskligheten egentligen pysslar med när de har kul. Alltså super sig dyng och dansar. Mort ställer till det för sig och förändrar tillfälligt hela historien då han i rollen som Döden avstyr ett lönnmord på en prinsessa som han är lite småkär i. Allt verkar frid och fröjd (typ) till han upptäcker att man inte kan förändra historien mer än för en kort tid. Historien kommer sakta men säkert smygande tillbaka och då kommer allt vara som om ingenting har hänt. Prinsessan kommer att dö, med andra ord. Och precis som Super Mario har Mort en grej för prinsessor så han måste avstyra detta till varje pris.

Som sagt, den är rätt kul. Man skrattar ibland och Pratchett använder sig av ganska lättköpta skämt som anspelar på mänsklighetens många märkliga företag, och givetvis det absurda i att Döden (ja, den klassiska med kåpa, lie och dödskalle) uppskattar indisk mat, är snäll mot kattungar och känner sig uttråkad och ensam.

En liten julegris

Jag är hos släkten i Norrland i några dagar, min vistelse går ut på att äta och slöa. Har jag lite tur fortsätter det att snöa vilket garanterat gör att den rälsbundna trafiken lägger sig ned och dör och jag omöjligen kan ta mig till jobbet på torsdag...

Läser jag något då? Ja, i vanliga fall brukar det gå åt många timmar till det när jag är här, men efter att jag beslutat mig för att blogga om de sidor jag vänder så är det något tvångsartat över läsningen så nu surfar jag runt på allt och inget istället. Jag ska göra en liten skolrelaterad grej men sedan måste jag nog komma igång med "An Echo in the Bone" som jag gjorde stort väsen av för någon vecka sedan.

Kolla förresten vad mormor köpt till mig... sedan har hon bakat som en tokig och lagat så mycket mat att jag känner mig som en boa som ligger och smälter en bison och funderar på om jag överdrivit en aning kanske. Ikväll är det nästa släktings tur att göda mig, troligen får jag vara glad om jag inte smörjs in i fett och hamnar mitt på bordet med ett äpple intryckt i munnen på fredag.

Lever jag?

Man kan undra varför man ska ha en bokblogg om man ändå aldrig hinner läsa (annat än kurslitteratur) och kanske kommer man fram till att det SKA man inte ha. Det är fel. Man kan även ha den till att klaga på att man aldrig hinner läsa. Jag gjorde ett tappert försök med "Mort" igår. Den tar sig faktiskt. Av förklarliga skäl är det förresten många som på sista dagen blir aningens besvikna när Döden har skickat sin tonårige lärjunge istället för att svepa in med sin schyssta svarta kåpa. Där har Pratchett lyckats vara lite underhållande faktiskt. Spela ett parti schack med en finnig och klumpig kille istället för med Döden är liksom inte spännande alls.Nu har Mort dessutom lagt sig i ödet och som vikarierande lieman förhindrat ett lönnmord istället för att snällt ta med sig själen när strupen var avslitsad. Han har rubbat cirklarna och nu kommer det nog börja barka åt skogen.

What they share is an appreciation for a good blade...

Det känns ungefär som om jag är ensam hemma, har köpt en riktigt fet påse med det godaste godiset, stängt av mobilen, hällt upp colan och lagt mig i soffan för att dra av hela filmtrilogin av "Sagan om ringen". Eller tänker svulla minst en säsong Buffy och sprida dumlepapper omkring mig bäst jag vill. Det har jag inte. Men jag lägger annan läsning åt sidan och plockar fram "An Echo in the Bone". Alltså, såhär står det på baksidan:
"Once a swordsman, once a printer, always a warrior". Det är mannen i det hela. Kvinnan är läkare, varför den avslutande raden säger: "What they share is an appreciation for a good blade. And their lives." Klart det är bra, klart jag måste stänga av mobilen!
(Klart de första böckerna var bättre, och klart att förlaget börjar sälja det som en jävligt fet Harlequin. Klart jag låtsas som om ingenting.)

Vardagsskildring med lite extra sås, tack.

"Händelser vid Green Oaks galleria" är helt klart det bästa jag läst på länge. Jag hävdar alltid bestämt att jag mer än gärna avstår vardagsskildringar, men nu tror jag att jag får revidera det påståendet lite. Jag gillar vardagsskildringar där det känns som att författaren till punkt och pricka lyckas med att beskriva ens egna tankar, känslor och till och med små lekar man ibland roar sig med, i hemlighet och som man inte trodde att någon utom man själv visste om. Men hon har koll på det mesta, Catherine O`Flynn.

Det är lite lätt kusligt att läsa om den lilla detektiven Kate som på eget bevåg patrullerar köpcentret, och tack vare baksidan på boken veta att hon kommer att försvinna. Det är jobbigt att läsa om säkerhetsvakten Kurts förhållande till sin pappa och det är definitivt påfrestande att ta del av butiksbiträdet Lisas vardag med ett jobb hon avskyr och en pojkvän hon är trött på. Samtidigt är det slå-sig-på-knäna-roligt att läsa om kunderna i köpcentret och gotta sig åt hur träffsäkert O`Flynn beskriver deras köphets och personalens förtvivlan. (Japp, jag jobbar i butik). Imponerande också hur läskig miljö som skapas av ett helt vanligt köpcenter, som dock tycks vara i samma storlek som Gotland eller något sådant.

En ingrediens som finns i boken är i och för sig en liten aningens gnutta spökhistoria. Det tar kål på eventuell vardagsskildring a`la köttfärslimpa och "Bonde söker fru". Tack.

Men jag har ju glömt...

Men jag har ju glömt att tala om att del fyra är klar i min och Åsas podcast-serie om Jane Eyre! Det är sista delen och vi pratar bland annat om Mulle, kanariefågeln Jane och den otäcke kusinen St. John.

Lyssna gärna!
Jane Eyre, del 4

Min kärlek till gem och stiftpennor

Jag har en vardagsrumsbok och en sovrumsbok, den senare är bättre än den förra och det är därför jag läser den i avkopplat sängläge. Vardagsrumsboken, "Mort", ägnar jag mig åt då min sambo kollar på trist tv, trav exempelvis. Den faller mig liksom inte riktigt på läppen, Pratchett anstränger sig för mycket. Falla på läppen, förresten? Förklaring på det uttrycket?

Jag går igång i affärer som Akademibokhandeln. Det finns böcker, visst, jättetrevligt. Men det finns ofta stora mängder kontorsmateriel; jopapärmar, anteckningsböcker post-itlappar och linjaler. Jag kan gå där hur länge som helst och fantisera om mitt nya och lyckligare jag, ett jag med ett stort skrivbord där överflödet av just kontorsmateriel kraftigt bidrar till mitt välbefinnande. Åh, allt jag skulle producera vid detta skrivbord! Jag har tidigare arbetat på kontor och en av de trevligaste sakerna med det var att det fanns ett så kallat materielskåp. Ett helt skåp fyllt med sudd, stiftpennor, häftklamrar, bläckpennor, gem och mer värdefulla saker som kollegieblock, dataskärmsputsdukar, överstrykningspennor och plastmappar. Och man fick liksom ta det man behövde, hej vilt. Ingen kollade upp det. Det var svårt att inte börja hyperventilera när man smög sig fram till det här plåtskåpet medan man mumlade något om att "herregud, gemen är slut igen" och låtsades sucka.

I min sovrumsbok, "Händelser vid Green Oaks galleria" av Cahterine O´Flynn som verkar väldigt lovande, är den nuvarande huvudpersonen djupt förtjust i, just det, kontorsmateriel! Tioåriga Kate behöver det till sin detektivbyrå och hon tappar bokstavligen talförmågan när hon introduceras för skolans materialförråd. Japp, ett helt rum fyllt av hålslagare, sudd, mappar och papper. Jag köper hädanefter allt som sägs i boken, kan författaren förstå den magiska känslan av ett sådant rum måste hon ha koll på allt.