Har någon sett min klänning?

Det är givetvis lite förmätet av mig att göra ett inlägg trots att jag fortfarande läser samma bok som vanligt och inte ens kan göra ett fejkat inlägg motiverat med att jag har köpt något nytt eller ens lånat något nytt. Inte heller har jag tagit en bild på min bokhylla eller medverkat i någon spännande lista där jag räknar upp böcker jag borde/inte borde/vill eller inte vill läsa. Däremot flyr jag i tankarna den vedervärdiga sista perioden i skolan och fantiserar om sommar och sol. Kanske lite ledighet? Uteserveringar, öl, korsord, bad, böcker, tidningar, skärgård, kluckande vatten, bryggor, mojitos, jordgubbar, kokosdoftande solkräm... Ah.
Allt detta måste utföras i den perfekta klänningen. Den perfekta klänningen är gräsgrön med vita prickar, har skärp i midjan och sitter liksom...perfekt. Inte tight och inte slappt och saknar troligen ärmar.

Säg till om ni ser den!

Sug efter jordgubbar och klänningar måste väl utgöra anledning att göra ett litet inlägg?

Boktips och aggressioner

Jag är en ganska harmonisk människa, kanske aningen cynisk och emellanåt lite pessimistisk men ändå rätt så nöjd och belåten. (Inga overstatements här, fick in många varianter av "ganska" i den där meningen.) Jag hetsar sällan upp mig om något blir fel eller om jag råkar slå ut ett glas mjölk eller dammsugaren plötsligt inte fungerar. Men det finns en del saker som gör mig rasande. Till exempel så kissar jag alltid precis innan jag går utomhus, jag liksom kissar i förberedande syfte för att slippa springa omkring och vara obekväm. Trots detta har det aldrig hänt att återvänder till porten hemma utan att plötsligt bli djävulskt kissnödig. Jag får alltid rusa uppför trapporna i panik, stå och fumla frenetiskt i väskan efter nycklarna och sedan rusa in med skorna på.
     En annan sak som irriterar mig något fruktansvärt är när man handlat massa mat och ställer ned kassen på passagerarsätet och innehållet alltid rasar ut hur man än packat påsjäveln! Varför inte ställa kassan i bakluckan? Ibland blir det bara inte så! Eller, det värsta tänkbara scenariot. Man rusar uppför trapporna i jakt på toan, för att kunna leta rätt på nycklarna måste man ställa ned matkassen som då välter och spiller ut en del av innehållet. Jag blir vansinnig bara av att tänka på det.

Det jag egentligen ville med det här inlägget var att tala om att boken jag läser "En torr vit årstid" är jävligt bra. Det är med en konstant orosklump i magen jag vänder sidorna och läser vidare om hur svarta sydafrikaner utsätts för systematiska övergrepp av det vidriga sydafrikanska rättssystemet under 1970-talet. André Brink skriver på ett sätt som engagerar från första meningen och jag både längtar efter och bävar inför kvällens läsning.

När jag läser om villkoren människor har levt, och fortfarande lever under i stora delar av världen, med gravt korrupta regeringar, förtryck och våld tänker jag att jag inte ska gnälla på småsaker. Men lik förbannat blir jag vansinnig av att det inte går att att komma hem utan att vara kissnödig.

Boken som är jävligt långtråkig

Ni vet hur trist det är när någon berättar vad natten kokat ihop i drömväg? Typ "Först var jag på Ica och köpte grus och potatis, sedan var jag plötsligt på ett tåg fullt med älgar och en stråkkvartett, sen..." Jag hör till typerna som ofta terroriserar omgivningen med mina drömmar. I natt så drömde jag till exempel att jag badade i härligt varmt vatten på en plats som i vanliga fall är en hästhage, medan en fantastisk röd sol speglade sig i vattnet. Jag konstaterade då att det inte kunde vara en dröm eftersom man ofta hör att drömmar är svartvita. Därefter dök min mamma upp och startade en båtmotor som låg på land, vilket stressade mig något oerhört då jag insåg att det var högst troligt att propellern skulle gå sönder och vi inte lyckades få stopp på den. Tack och lov dök Babben Larsson upp och stängde av motorn. (Nix, jag ifrågasatte huruvida badandet var en dröm men Babben, mamma och motorn passerade dock som verklighet)

Det här var ganska ointressant för er som inte var med om det hela antar jag? Ungefär så är det att läsa "Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami. Om du trots det har för avsikt att plöja igenom den och inte vill veta hur det går, stop here! Spoiler alert! Om jag ska dra handlingen i en kortvariant så lyder det så här:
Toru Okada är i 30-årsåldern och har sagt upp sig från sitt jobb för han vet inte vad han vill pyssla med. Hans fru, Kumiko, tycker att det är okej tills vidare. De båda har ingen kontakt med hennes familj för de är otrevliga. Särskilt hennes bror Noboru Wataya. Trots det har paret döpt sin katt efter brorsan och nu har katten försvunnit. Kumiko kontaktar ett medium i galonhatt, Malta, för att hitta katten och försvinner därefter spårlöst. Allt pekar på identitetskris och otrohetsaffär.
Toru fortsätter sitt liv och hoppas på att Kumiko ska komma tillbaka. Under tiden umgås han med en 16-årig tjej och ligger med mediumet Maltas syster, Kreta, i drömmar och i verklighet.
Varvat med nutidshistorien löper en historia som utspelar sig i andra världskriget, där en person bland annat blir lämnad att dö i en brunn. Den här personen söker sedan upp Toru och berättar om sitt liv, varpå Toru känner sig nödgad att krypa ned i en brunn och fundera.

Så långt allt väl. Faktiskt. Man undrar fortfarande vad som hänt med Kumiko, det är spännande och tänkvärt nere i brunnen och de surrealistiska bitarna känns intressanta. Sedan händer det någonting. Eller massor, eller ingenting? Det spårar ur fullständigt, Toru smyger in i ett hus där han blir överfallen, han får tag i ett basebollträ och slår personen som först befann sig i huset sönder och samman. Han får ett märke på kinden och stiftar bekantskap med Muskot och hennes son Kanel. Muskot lämnar över sin "magiska gåva" till Toru, vars märke är likadant som det hennes far hade, han hör för övrigt ihop med andra världskrigshistorien. Under hela den här tiden har Kumikos elaka brorsa filat på sin roll som politiker och skaffat sig mer och mer makt. Det är för övrigt så att han har koll på var Kumiko är, men han vägrar tala om det och vill istället att Toru ska gå med på skilsmässa. Som läsare misstänker jag att den elaka brorsan utnyttjat stackars Kumiko och att hon hålls fången någonstans.

Alltså, jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Jag har antagligen missat någon högst väsentlig del, men jag tror att jag fått med det basala.  Nu till min kritik.

Förutom att huvudpersonen är fullständigt handlingsförlamad och författaren jävligt fascinerad av vaginor (vilket ju faktiskt inte behöver spela någon roll, tror jag) så snuvas man på en upplösning! Grej efter grej stoppas in i handlingen; en trubadur som Toru slår sönder och samman, en liten pojke som ser två mystiska män gräva upp vad jag tror är Torus katt och Kreta får en bebis som antagligen är Torus. För att nämna några exempel. Men vad fan hände med allt detta?! Och vad var kopplingen mellan handlingsförlamade Toru och allt som hände under andra världskriget? Och vad är det egentligen Noboru Wataya tar av sina systrar och var finns Kumiko, på riktigt?

Jag hade kunnat köpa alltihop om det bara suttit ihop lite mer tydligt. Nu behöver jag kolla vad någon tolkningsexpert säger om vad fan som hände, egentligen. Jag är för övrigt övertygad om att enbart David Lynch kommer undan med sådant här, egentligen.