Martha Quest växer upp i engelska Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) på 1920-talet. Hennes föräldrar har lämnat England för att utan framgång göra sig en förmögenhet som farmare i Afrika. Martha spenderar sin tid på den ensligt belägna egendomen med att läsa böcker som hon lånat av två judiska pojkar i närheten av hemmet. Följden av läsandet blir att Martha får en politisk medvetenhet och ilskan mot föräldrarna och övriga vuxnas sätt att se på sig själva som överlägsna andra kulturer, religioner och dess människor växer. Avskyn mot ett liv som någons fru med en hoper ungar utan någon intellektuell stimulans håller på att äta upp henne. Dispyterna med den snobbiga och oförstående modern är många och tillslut flyttar Martha in till en närbelägen stad där ständiga fester med unga tjänstemän och flickorna som ska bli deras fruar avlöser varandra.
På några veckor hinner Martha ha ett par mindre allvarliga kärleksaffärer med män som vill hävda sin äganderätt till henne, allt medan andra världskrigets utbrott närmar sig i rasande hastighet. När boken närmar sig sitt slut gifter sig Martha och funderar samtidigt på varför hon alltid gör tvärtemot vad hon egentligen vill.
Lessing skriver på ett mycket träffsäkert sätt och skildrar tidens totala rastänkande nästan som i förbifarten. Ett sätt att skriva på som gör att orden hamnar mitt i prick och man får en obehaglig inblick i hur naturlig rasismen var. Martha opponerar sig, åtminstone i tanken, mot förtrycket men även hos henne ligger fokus på fester, män och den eviga känslan av att något fattas.
Mina förväntningar på första delen av fem i Doris Lessings delvis självbiografiska serie om Martha Quest var skyhöga, jag trodde nästan att jag skulle förändras som person av att läsa dessa böcker. Det är givetvis dömt att gå åt skogen, man får helt enkelt inte ha så höga förväntningar. Jag uppskattar att boken skildrar en miljö som jag trots allt vet så lite om och jag älskar Lessings sätt att skriva. Men, jag vill egentligen inte lägga in ett men och har funderat på boken ett tag för att se om jag inte kommer att ändra mig, men det verkar jag inte göra. Det jag saknar med boken är drivet att läsa vidare, för att se vad som komma skall. Jag skiter liksom lite i Martha när jag inte har boken uppslagen och så brukar det sällan vara för mig om jag tycker att en bok är riktigt, riktigt bra. Vad som kanske egentligen inte borde höra till om en bok är bra eller inte är huruvida man gillar huvudpersonen. För mig är det dock ganska ofta en trevlig känsla och jag både gillar och ogillar Martha. Jag gillar att hon är beläst, smart och har viktiga åsikter. Jag ogillar att hon är en grinig surpuppa som ändå allt som oftast gör som hon blir tillsagd av männen hon träffar. Jag ogillar att hon låter dem klanka på henne, göra om henne och jag avskyr att hon slutar äta för att passa in i skönhetsidealet. Samtidigt vet jag att riktiga människor sällan lyckas hålla stenhårt på sina principer och att Lessing trots allt försöker ge en reell bild av en kvinna som man kommer att få följa ända fram till 2000-talet. Fan. Boken är uppenbarligen bra och jag lär ju läsa fortsättningen. Snart. Har lite annat där emellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar