Kräftornas hämnd?

Jag kommer alldeles säkert att nu göra ett inlägg baserat på förhastade slutsatser, men eftersom jag säger det så här i början har jag väl förekommit mig själv? Eller? Det är i alla fall så att jag efter bara ett ynkligt antal sidor av "Viskningar i mörkret" i går på tunnelbanan känner att jag måste få diskutera boken.

Vad är up med herr Lovecraft och alla förbannade adjektiv? Han staplar dem på rad som om han slagit upp ordet "otäck" i en synonymordbok och sedermera bestämt sig för att använda alla synonymer i en mening. Varelserna är förfärliga, ohyggliga, monstruösa, vedervärdiga och avskyvärda. Personligen hoppas jag att han snart kommer till skott, Lovecraft, och snarare beskriver varför de är så förbaskat läbbiga än bara talar om att de är det. Sedan är det det här med dessa ohyggliga tingestar, man har fått deras utseende beskrivet för sig och jag ser stora, bevingade eh... kräftor framför mig. Jag vet att det här var banbrytande på sin tid och jag kan liksom inte komma här 80 år senare och gnälla efter att ha matats med skräck sedan barnsben, och förresten är kräftor ganska läskiga. Det är de ju. Men jag kan inte låta bli att läsa den här högtravande texten med en högtravande röst i huvudet och dessutom spela upp musik som hade passat i "Psycho". Samtidigt som monstren ser ut som de ibland gör på fåniga kräftskiveservetter. Ni vet med kalashatt och en partytuta i högsta hugg. Måste-skärpa-mig.