Att läsa som en snigel, och så Döden

Jag vet inte vad som är felet med mig, men jag läser fan i mig inte så mycket som jag borde. Det blir bara några sidor på kvällen innan lampan släcks. Igår somnade jag med boken i ansiktet och låg så ett bra tag faktiskt. Boken skuggade liksom lampan så jag sussade på i godan ro. Andra bokbloggare tycks ha boken framför ögonen hela dagarna medan de lagar mat, jobbar, matar sina barn, duschar och går på toa. Har de varit i kontakt med Oppfinnarjocke (ja, han stavar av någon outgrundlig anledning så) som har sålt på dem en sån där byggjobbarhjälm med två armar som håller boken framför snoken på dem? Jag fattar ingenting. Nu har jag i alla fall läst ut "Mort". Ska jag säga några ord om den? Tja, jag är ju tvungen annars blir det aldrig några inlägg här.

Den är rätt kul, Mort blir dödens lärjunge och ska således skörda själarna medan Döden istället försöker sig på lite ledighet och gör efterforskningar i vad mänskligheten egentligen pysslar med när de har kul. Alltså super sig dyng och dansar. Mort ställer till det för sig och förändrar tillfälligt hela historien då han i rollen som Döden avstyr ett lönnmord på en prinsessa som han är lite småkär i. Allt verkar frid och fröjd (typ) till han upptäcker att man inte kan förändra historien mer än för en kort tid. Historien kommer sakta men säkert smygande tillbaka och då kommer allt vara som om ingenting har hänt. Prinsessan kommer att dö, med andra ord. Och precis som Super Mario har Mort en grej för prinsessor så han måste avstyra detta till varje pris.

Som sagt, den är rätt kul. Man skrattar ibland och Pratchett använder sig av ganska lättköpta skämt som anspelar på mänsklighetens många märkliga företag, och givetvis det absurda i att Döden (ja, den klassiska med kåpa, lie och dödskalle) uppskattar indisk mat, är snäll mot kattungar och känner sig uttråkad och ensam.