Jag är inte typen som har svårt för aggressiva, blodiga, stönande, hjärnmumsande varelser överlag. Snarare tvärtom; jag tycker de sätter guldkant på en vardag bestående av att betala räkningar, jobba och andra lika upphetsande sysslor. Det är liksom lite mer drag i det hela om risken finns att grannen stapplar ut i trapphuset med delar av huden bortsliten och vrålande förföljer dig till bilen i hopp om att få smaka på din hjärna. (Hittills har det i alla fall inte hänt mig, men jag har bott i förhållandevis lugna kvarter).
Detta gjorde att jag klappade händerna för mig själv i ren upphetsning när jag slog mig ned med Stolthet och fördom och zombier igår kväll. Jag vet inte, besvikelsen kanske beror på för höga förväntningar, men den är i alla fall påtaglig. Jag inser humorn i att mitt i ett blodigt krig mot zombies ligger mamma Bennets största problem i hur hon ska få åtminstone någon av sina ninjatränade döttrar bortgift med en man av rang, och visst är det kul när meningar som "Det är en allmänt erkänd sanning att en zombie som åtnjutit hjärna kommer att vilja ha mer hjärna" dyker upp, men det är det ju alltid. Jag tror att problemet för mig är språket, det lyfter liksom inte och känns inte naturligt. Kanske ligger bekymret i att den i verket nytillkomne författaren faktiskt inte är hemma med språket kring sekelskiftet 17-1800 och det därför låter som när en högstadieelev tar sig vatten över huvudet inför en uppsatsskrivning? Eller beror det månne på översättningen? Jag vet inte, och vill egentligen inte slösa mer lästid på en bok som jag dömt ut efter bara sextio sidor. (Jag klarade inte mer). Men jag ska ge det ett tag till, och det positiva med hela detta elände är att jag blivit sugen på att läsa originalet igen, då kanske jag kan uttala mig om det är Grahame-Smith som inte passar mig, eller om det faktiskt är Austen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar