Tjärven (eller Hur många drunknade finns det i havet egentligen?)

John Ajvide Lindqvist, eller JAL som jag såg att han kallades häromdagen (undrar om det blir lika etablerat som JLo plötsligt blev en gång i tiden?) har nu totat ihop en historia om en klassåterträff som underligt nog sker på midsommarafton och där det, vilket nästan är mindre märkligt än den valda tidpunkten, tyvärr dyker upp illasinnade zombies. Så långt är allt väl, jag älskar zombiefilmer och såg med skräckblandad förtjusning fram emot att få ta del av en bok i genren. Platsen är dessutom en enslig och karg ö med en stor fyr, vilket är bland det mest deprimerande och otäcka jag vet miljömässigt. Har ni varit på Fårö? Fy sjutton! Inte långt där efter kommer förresten vackra lövskogar, där vet man med största säkerhet att lik finns gömda och att övernaturliga fenomen ständigt förekommer. Hu!

Nu vill jag utfärda en SPOILERALERT, vill man inte veta vem eller vilka som överlever och vad som händer så ska man sluta läsa här.

Alltså, en klassåterträff tar plats på en ö i skärgården, deltagarna är i fyrtioårsåldern och är ganska få till antalet då träffen är förlagd till midsommarafton. Funderingarna går kring hur man var och vad man blev och det hela ackompanjeras av en gammal bergsprängare med musik från skoltiden. Bryan Adams och Modern Talking utgör största delen av soundtracket och det är uppenbart att JAL anser att det är mäkta representativt för generationen. Samtalsämne nummer ett för denna klassåterträff är mobiltelefonen Iphone som är synnerligen populär i sällskapet och här är det väl meningen att läsaren ska känns igen sig, själv blir jag bara vansinnigt irriterad på den här typen av tidsmarkörer. Varför inte kasta in lite Idoltittande också, det är väl så Svensson känner igen sig, och det måste man ju alltid göra när man läser?

Iallafall, sällskapet hinner precis fräsa ut till ön och dra igång grillen när, håll i er nu, ett gäng ålänningar dyker upp och snor alla mobiltelefoner och den häftiga båten! Det bästa är att jag tror att dessa skurkar ser ut ungefär som medlemmarna i Leningrad Cowboys kombinerat med ZZ Top och beter sig som kriminella balter i en Beckfilm. De konverserar, skrattar, hotar och skjuter på sällskapet som chockas av att dessa otäckingar kommer från Åland. Denna ickekriminella fristad! Efter ett antal semestrar på ön är jag dock övertygad om att Åland rymmer en hel del Leningrad Cowboysare, iförda träningsoverall och stora armmuskler så jag sväljer det hela med hull och hår.

Ålänningarna sticker iallafall ganska snabbt, det är givetvis uppenbart att de enbart dyker upp för att sällskapet ska bli båt- och mobillösa, och gänget blir kvar. En stackare har blivit skjuten i handen, men man väljer att göra det bästa av situationen, grilla! Efter ett tag blir det dock läskigt. Mycket läskigare än skurkar i träningsoveraller kan det väl inte bli, tänker ni nu. Men det kan det. Det börjar nämligen dyka upp svampiga, långsamma personer ur havet. Och de verkar hungriga på hjärna. (Alltså, jag ville såga den här boken, men när jag skriver den här sammanfattningen börjar jag komma på andra tankar. Det är uppenbarligen lysande.) De hungriga är drunknade människor och jag ställer mig frågan hur många som plurrat riktigt illa i trakten av Tjärven, egentligen? En hel del, det kan jag köpa, men det tycks ha gått någon slags drunkningspeidemi för att få till den här uppslutningen.

Den gamla skolklassen består av en hoper rätt vanliga människor, och två psykfall. Båda tjejer. Den ena är tjock, ful och introvert samt har bara följt med ut till ön för att uppleva någon slags Pappan och havet-grej. Hon sitter ofta och vaggar fram och tillbaka, innan något läskigt har hänt alltså, det är det som är märkligt. När folk har gått och blivit uppätna förvandlas hon till någon slags Rambo och det är lätt att se framför sig en kulstöterska som snörat en bandana kring huvudet, när hon ränner runt på klipporna. Med sig har hon det andra psykfallet, en überkristen tös som vigt livet åt att hjälpa andra och som känner stor avsky inför tanken att någon någonsin ska peta på henne. Jag misstänker att hon ska föreställa fett frigid. Det är inte så mycket detta som gör att man tycker hon är knepig, det här med att hjälpa andra är ju till exempel finfint, det är när en zombie äter en bit av hennes skalp och hon tycker att gänget ska hjälpa denne uppenbart sjuka människa som jag lessnar på henne. Men, men. Hon och Rambo kutar i alla fall runt på ön ensamma mot slutet och så fort den kyska tösen drabbas av panik och ställer sig med händerna för öronen kör Rambo in en hand och klämmer henne på muffen för att få fart på henne igen. Det är ett slut värdig den bästa splatterfilm när de sprättar upp zombies till höger och vänster med en båtmotor medan de gör reträtt ned mot en gammal skruttig eka. Rambo har för övrigt självklart tvångshånglat den frigida tjejen mitt i villervallan. Rambo sliter loss båtmotorn som har bränt fast i hennes arm för att koppla fast den i båten och jag förväntade mig nästan att hon skulle hälla besnin på såret och tutta på, men hon verkar senarelägga den klassikern. Här gör plötsligt prydot en attack och sprutar innehållet i en brandsläckare på Rambo som ramlar ned i vattnet som är fyllt till bristningsgränsen med uppvaknade drunknade...
Well, it ain´t over yet! Jag tänker inte avslöja exakt allt, för under den här sammanfattningen har jag ändrat mig. Läs "Tjärven" så att vi kan diskutera den snarast!

Det är uppenbart att boken är kul om man gillar usla zombiefilmer, och JAL lyckas bra med att vara krypande läskig även denna gång, men man förväntar sig ändå något annat av någon som skrivit "Hanteringen av odöda". Kanske lite djupare personporträtt istället för att i rasande fart försöka beskriva en hel hoper karaktärer. Det känns väldigt Stephen King-inspirerat, men då bör man inte glömma att den senare ofta brer ut sig på en sisådär tusen sidor och givetvis kan utveckla det hela lite mer. Det är helt enkelt en rolig idé, det är äckligt och underhållande, men inte lika bra som jag väntat mig.