Filosofi, gamla strumpor och Övergivna platser

Jag fascineras till och från av något så självklart som hur tingen stannar på plats om ingen yttre kraft flyttar på dem. Om jag förlägger en bok till exempel, och sedan hittar den flera veckor senare ovanpå ett skåp, så kommer jag på mig själv med att vara lite förundrad över att den ligger kvar där. Den skulle kunna ligga kvar där i flera år, ja hur länge som helst, om ingen flyttade på den eller huset rasade. Duh! skulle minsta femåring utbrista över min ofattbara dumhet. Givetvis är det så. Jag är inte helt obevandrad i fysikens lagar, jag vet att det krävs krafter hit och dit för att flytta på saker, men ändå. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något speciellt med det där, att små saker är så beständiga i vad som känns som en obeständig värld. Det här gäller inte sådant som jag med flit placerar ut, jag skulle bli högst irriterad och något orolig om blomkrukan i fönstret plötsligt bestämt sig för att avvika. Det gäller snarare sånt som bara lagts på plats utan någon tanke, sånt som man trott varit försvunnet men som envetet hänger sig fast på den underliga plats där de hamnat.

 

Ja, ni fattar ju att om jag kan stå och filosofera över det faktum att en äcklig strumpa ligger kvar mellan madrasserna i sängen sedan i vintras kan jag bli stående hur länge som helst och betrakta ett gammalt brev som kilat in sig i en springa mellan golvlisten och väggen i mitt gamla flickrum. Och att till exempel se bilder från samhällen i närheten av Tjernobyl, där hela hushåll, klassrum och en hel stad står blickstilla sedan 1986 gör mig i det närmaste stum. Just Tjernobyl gör nog de flesta stumma, men jag antar att ni förstår vad jag far efter när jag försöker beskriva min fascination för saker som står kvar där de lämnades. Länge.

Det var just detta som fick mig att häromdan rycka åt mig ett exemplar av "Övergivna platser två" av Jan Jörnmark. Att det var en uppföljare noterade jag först sedan jag redan satt på tunnelbanan, annars hade jag nog letat reda på ettan.  Jörnmark fotograferar övergivna platser och tecknar en bild av ett bortglömt Sverige med hjälp av teknikutveckling och ekonomihistoria. Det är tjusiga bilder, men jag är ändå ack så besviken. Jag vet inte vad jag hade väntat mig egentligen, det är ju knappast Pompeji som fotograferats, och för någon som kan stå och stirra på en bortglömd strumpa så borde det väl duga? Men det är för mig ganska ointressanta bilder som inte förmedlar någon känsla av att det har funnits liv här en gång. Kanske är det att så många fotografier är från gamla arbetsplatser i miljöer som är obekanta för mig som gör att jag mest rycker på axlarna. 

Visst finns det guldkorn även för mig, en bild på ett gammalt skrivbord avslöjar också en handskriven lapp med vad som ser ut att vara uppmaningar till för länge sedan försvunna människor, på en annan ligger ett par kvarglömda solglasögon på ett nattygsbord. Tänk, där ligger de bara sedan flera år tillbaka rätt upp och ned utan att ta sig för något annat. Trots att de uppenbarligen skulle suttit på en näsrot i en solig park. Undrar vems näsrot? Det kanske kan vara det faktum att mycket av texten handlar om ekonomisk utveckling, och kanske hade jag inte väntat mig det och därför blev jag lite besviken? Ville jag ha mer nostalgi i klartext? Jag vet faktiskt inte alls, det är ju tydligt, men visst har den varit mysig att bläddra i, "Övergivna platser två". Jag har om inte annat blivit sugen på att leta rätt på en bok som jag påminner mig om att jag sett för ett bra tag sedan. Det är ögonblicksbilder från torg, gator och andra offentliga platser i Sverige under hela 1900-talet. Det är lika fascinerande att något som fanns en gång obevekligen är borta, som att något ligger kvar i evigheter utan anledning.

Åh att titta på fotografier av någon som knallade över gatan i Rågsved 1974, iklädd dåtidens mode och passerandes en lyktstolpe och en parkbänk, förevigade på fotot men försvunna ändå! Åtminstone personen, lyktstolpen och bänken kan för all del stå kvar där de ställdes, de är ju inte så märkvärdigt eftersom de var ämnade att stå där.Tvärtom mot min strumpa som låg kvar ändå liksom.