Stilla dagar i Mixing Part

Jag impulsköpte "Stilla dagar i Mixing Part" av Erlend Loe när jag skulle på semester till Lettland i början av sommaren. När jag insåg att den kostat 74 spänn bestämde jag mig för att lämna tillbaka eländet och kanske läsa någon av alla böcker som redan ligger och skräpar här hemma. Nu blev det inte så utan jag plockade istället till mig boken för någon dag sedan när jag var för lat för att hämta något annat.

Man måste ge Erlend Loe att han anstränger sig till det yttersta för att vara rolig när den tysklandsälskande Nina och den teaterälskande och tyskhatande Telemann far till Garmisch-Partenkirchen med sina tre barn. Jag småfnissar faktiskt flera gånger, för visst är det väl alltid kul när översättningsprogram tillåts härja fritt? Och till och med ortsnamn blir översatta. Garmisch-Partenkirchen blir liksom Mixing Part Churches, det är ju skitkul.

Boken består till största delen av dialog, och visst är han duktig på det där med dialog, Erlend. Bland det roligaste tycker jag är när Telemann ständigt envisas med att prata om nazismen och är övertygad om att de semestrar i ett nazibälte, medan Nina skaffar en nära relation med den tyska värdfamiljen och blir mer och mer irriterad på sin make. Telemann är för övrigt bokens huvudperson och är besatt av teater och Nigella Lawson. Kommer ni ihåg henne? En brittisk matlagningsbabe som figurerade flitigt i matprogram i tv för en sisådär tio år sedan. Telemann har en allt annat än sund relation till denna Nigella och drömmer om att rädda henne från den åldrade maken och gör så småningom ett försök att göra verklighet av sina fantasier. Det är lite skrämmande med en trebarnsfar på semester som skriver beundrarbrev besparade från all verklighetsförankring, då fnissade jag inte. Det var fan i mig obehagligt.

Som sagt, ibland fnissar jag åt dialogen och ibland skrattar jag högt. Det är dock beklämmande att se hur Telemann närmar sig en kris som urartar till vad som enligt mig måste betraktas som ett fullständigt sammanbrott. Men det är inte det faktum att han hittas av sin familj, avsvimmad på toan med brallorna nere och sperma på fruns eltansdborste som gör mig mest nedstämd. Det är dialogen mellan honom och frugan. På något vis känns den så autentisk och det gör mig obehaglig till mods. Kan det bli så här? Att man för två olika liv tillsammans, utan att egentligen bry sig om vad den andra säger eller gör? Det är klart att det kan, inser jag sedan, det är säkert det som föregår många skilsmässor och som borde föranleda ännu fler separationer. Fy fan. Måste lyssna bättre när sambon pratar om trav. Måste kräva mer intresse för min strumpsticknings svårigheter.