Var är du, Lotta?

Ibland känner jag för att läsa något som skänker mig en skön, avslappnad och lite munter känsla. Det bästa vore om det gick att plocka fram en sådan här bok mitt i den värsta stressen eller när helst någon form av orosmoln närmar sig. Typ "Uppsatsventilering på måndag? Jag som suger på sådant och dessutom är upptagen hela helgen"...magkatarren börjar göra sig påmind. Eller "jag har pluggat i mer än fem år och är snart trettio. Kanske borde jag byta yrke?" Ångesten gör att magkatarren eskalerar och man vill börja gråta. DÅ sliter man upp sin feelgoodbok och efter någon sida har man börjat vissla små trudelutter.

Nu fungerar det inte såhär, utan man måste vara vid rätt gott mod vid själva läsandet av boken som ska framkalla den muntra känslan. Jag har för avsikt att vara fett avslappnad nästa måndag. Det ska vara fint väder, jag ska sola, dricka saft och läsa en sådan här bok. Jag har haft siktet inställt på mina gamla Lotta-böcker av Merri Vik i flera månader. Jag plockar fram de här böckerna med jämna mellanrum (sist var kanske 6 år sedan) och bara njuter av att allt är så sabla trevligt och lite småroligt. Det cyklas ute på landet, plockas svamp, man dricker saft i syrénbersån, åker på små utflykter, går i vad som förefaller vara en trevlig skola och emellanåt ställer man till det för sig. Men det ordnar sig ändå alltid till det bästa och kanske belönas man med lite tårta och en "slant" för att man ändå har rett ut ett litet brott eller så.

I Lottas värld kallas the bad guys för "banditer", man säger mamma, istället för du, till sin mamma, att tvätta håret är ett projekt som företages ibland och att sy i knappar i kläder tycks utgöra en av livets stora vedermödor. Det för mig liksom mot gamla svartvita matinéer. Alla flickor pratar med höga, klara röster som nästan spräcker högtalarna i tvn. "Det kunde konduktörskan knappast aaaana, eller hur Herr Andersson?" "Nej, preciiiiiis fröken Larsson", smattrar mannen på och så fnissas det lite.

Jag vet att jag antagligen lider av något syndrom, men det är så förbaskat mysigt. Ja, bortsett från det här med att säga mamma istället för du, det är ju bara jobbigt. Nu drabbades jag för någon dag sedan av insikten att jag inte vet var jag har mina Lotta-böcker. Jag har funderat frenetiskt, men de kan ligga i vilken kartong i vilken källare som helst. Jag kollade biblioteket och alltså, och det här är ju rätt pinsamt med tanke på mitt förra inlägg om det fantastiska utbudet på bibblan, de finns inte där! Böckerna om Lotta, Marie-Sofie Månsson, finns inte på bibblan! Jag är desperat så jag beslutade mig för att köpa ett par, tror ni de finns att köpa? Nä! Just det. De jag har är tryckta på 60-talet, och de sista förefaller vara tryckta kring 1991. Hur upprörande är inte detta? Det är ju för fan en kulturskatt som försvinner. Ska jag behöva kuska upp till norrland och leta i mormors källarförråd för att se om de finns där? För sådana här guldklimpar springer man inte på i något antikvariat these days. Suck.

Mitt hopp står nu till en kär vän. Vi kände oss lite som Lotta och Gigi förr. Många konstiga utflykter och mycket matsäck och en jävla massa sittande i träd spekulerandes över livet bidrog till det. Ikväll tror jag vi ska ut på krogen och dricka öl, men innan dess måste jag be henne leta upp några gamla idylliska böcker om Lotta och saftdrickande i bersån.