Åt helvete med Murakami, får man säga så?

It´s been a while är väl kanske en underdrift, det har varit ett jävla tag faktiskt. Varför? Säg det, men först och främst vill jag skylla på min uppsats och all tid den tar. Blir den ett mästerverk då? Med tanke på all tid jag lagt ned? Näe, det blir den inte. Är jag klar och därför kan jag börja med mina fantastiska, välformulerade blogginlägg igen? Näe, men däremot har jag stuvat undan vinterstövlarna och svidat om till gympadojjor vilket leder till galet mycket mer energi.

Vad har jag läst då? Ja, det är också lite det som varit problemet, jag har liksom bara vänt några sidor per kväll av "Fågeln som vrider upp världen", that´s it. Men nu har två saker hänt som gör att jag gärna vill se mina egna ord på pränt igen, det ena är alltså våren och det andra sparar jag till ett eget inlägg, det flödar ju inte direkt med material här.

Murakamis tegelsten då? Alltså det började bra, jag var lite besviken på språket bara, det är väldigt rakt på sak utan någon känsla alls egentligen. Men lite suggestivt var det ändå och han är bra på att beskriva, Murakami. Hur som helst, den ena underliga händelsen efter den andra inträffar, men det överlägset mest intressanta är några berättelser om andra världeskriget i berättelsen om Toru, som huvudpersonen heter. Varje gång vi återvänder till huvudberättelsen suckar jag lite inombords, "jaha, tillbaka till århundradets tråkmåns, Toru Okada". Allt kretsar kring denna galet handlingsförlamade man i trettioårsåldern som inte tycks åstadkomma någonting. Jag började bli riktigt uppretad på hur han skyller allt som händer på andra och nu dessutom slutat sitt jobb för att leva på sin fru, när det plötsligt började talas om maneter och jag fick upp hoppet igen. Är jag passionerat intresserad av maneter och så fort det handlar om slemmiga varelser med tentakler är jag nöjd? Näe, inte direkt, men jag har testat mig på det här med att tolka. I vanliga fall läser jag en bok och ser enbart det mest tydliga, det som sägs rakt ut, jag kommer aldrig på tanken att misstänka att en dag på stranden kan stå för en miserabel barndom, eller så. (Ni hör ju, jag kan inte ens hitta på ett exempel som verkar vettigt) Men det här är ju en bok som man förstått att man ska tolka sönder och samman och då Toru började mala på om att maneter kanske verkar som om de viljelöst följer med havets strömmar, men att så är inte alls fallet utan de har en egen vilja och förresten älskar hans fru maneter, så det så! så började jag misstänka att man skulle fatta att Toru var som en manet och nu jävlar skulle vi få se att han inte bara flyter omkring som en klump gelé. Stor besvikelse, inte ett skit gör han, Toru. Han behöver faktiskt bli beroende av en ny kvinna som tar kommandot för att han ens ska köpa ett par nya skor, trots att hans gamla fallit i bitar. Om boken varit trehundra sidor så hade allt fungerat bra, men det är den inte, den är på 741 sidor och jag har ungefär hundra sidor kvar av "Fågeln som vrider upp världen", jag kan inte vänta på att få slå ihop skiten och kasta in den längst in i bokhyllan.

Förresten ljög jag i ett tidigare inlägg. Jag har inte läst boken ihop med Kafka på jobbet som jag skulle. Jävla uppsatsen förstörde allt!