Total harmoni i bersån

Skolan är klar. Livet har återvänt. Tack, Illusionernas blogg för att du påminde mig om den eminenta sidan Bokbörsen. Nu är det jag och Lotta några timmar framöver. Total lättnad och lycka.

Var är du, Lotta?

Ibland känner jag för att läsa något som skänker mig en skön, avslappnad och lite munter känsla. Det bästa vore om det gick att plocka fram en sådan här bok mitt i den värsta stressen eller när helst någon form av orosmoln närmar sig. Typ "Uppsatsventilering på måndag? Jag som suger på sådant och dessutom är upptagen hela helgen"...magkatarren börjar göra sig påmind. Eller "jag har pluggat i mer än fem år och är snart trettio. Kanske borde jag byta yrke?" Ångesten gör att magkatarren eskalerar och man vill börja gråta. DÅ sliter man upp sin feelgoodbok och efter någon sida har man börjat vissla små trudelutter.

Nu fungerar det inte såhär, utan man måste vara vid rätt gott mod vid själva läsandet av boken som ska framkalla den muntra känslan. Jag har för avsikt att vara fett avslappnad nästa måndag. Det ska vara fint väder, jag ska sola, dricka saft och läsa en sådan här bok. Jag har haft siktet inställt på mina gamla Lotta-böcker av Merri Vik i flera månader. Jag plockar fram de här böckerna med jämna mellanrum (sist var kanske 6 år sedan) och bara njuter av att allt är så sabla trevligt och lite småroligt. Det cyklas ute på landet, plockas svamp, man dricker saft i syrénbersån, åker på små utflykter, går i vad som förefaller vara en trevlig skola och emellanåt ställer man till det för sig. Men det ordnar sig ändå alltid till det bästa och kanske belönas man med lite tårta och en "slant" för att man ändå har rett ut ett litet brott eller så.

I Lottas värld kallas the bad guys för "banditer", man säger mamma, istället för du, till sin mamma, att tvätta håret är ett projekt som företages ibland och att sy i knappar i kläder tycks utgöra en av livets stora vedermödor. Det för mig liksom mot gamla svartvita matinéer. Alla flickor pratar med höga, klara röster som nästan spräcker högtalarna i tvn. "Det kunde konduktörskan knappast aaaana, eller hur Herr Andersson?" "Nej, preciiiiiis fröken Larsson", smattrar mannen på och så fnissas det lite.

Jag vet att jag antagligen lider av något syndrom, men det är så förbaskat mysigt. Ja, bortsett från det här med att säga mamma istället för du, det är ju bara jobbigt. Nu drabbades jag för någon dag sedan av insikten att jag inte vet var jag har mina Lotta-böcker. Jag har funderat frenetiskt, men de kan ligga i vilken kartong i vilken källare som helst. Jag kollade biblioteket och alltså, och det här är ju rätt pinsamt med tanke på mitt förra inlägg om det fantastiska utbudet på bibblan, de finns inte där! Böckerna om Lotta, Marie-Sofie Månsson, finns inte på bibblan! Jag är desperat så jag beslutade mig för att köpa ett par, tror ni de finns att köpa? Nä! Just det. De jag har är tryckta på 60-talet, och de sista förefaller vara tryckta kring 1991. Hur upprörande är inte detta? Det är ju för fan en kulturskatt som försvinner. Ska jag behöva kuska upp till norrland och leta i mormors källarförråd för att se om de finns där? För sådana här guldklimpar springer man inte på i något antikvariat these days. Suck.

Mitt hopp står nu till en kär vän. Vi kände oss lite som Lotta och Gigi förr. Många konstiga utflykter och mycket matsäck och en jävla massa sittande i träd spekulerandes över livet bidrog till det. Ikväll tror jag vi ska ut på krogen och dricka öl, men innan dess måste jag be henne leta upp några gamla idylliska böcker om Lotta och saftdrickande i bersån.

Kapitalistsvinet i mig har fått konkurrens

En gång i tiden, antagligen innan man började jobba och barnbidraget tvunget skulle räcka till havrebollar, date-parfym och en och annan FRIDA-tidning, lånade jag böcker på biblioteket. Jag brukade gå där och dreggla och lasta på mig av allt jag hittade, lite som man tänker sig en sån där supertjock amerikan i tighta shorts inne på Wall Mart´s chipsavdelning. Sedan släpade jag hem härligheten och plöjde järnet. Bokhyllan bestod av secondhandfynd (ja, en småsliten samling av Grottbjörnens folk-eposet och hundra olika Sidney Sheldon ansågs vara just fynd) och födelsedagspresenter.

Men någonstans kring att jag började jobba slutade jag låna böcker från bibblan. Kapitalistsvinet i mig väcktes och det blev jag hjärta att äga. Böcker i alla fall. Jag liksom rättade till magen som spände innanför mina chinos (är det så beiga gubbyxor a´la kontorssnubbe kallas? kostymbyxor?), log ett självgott leende och skrockade drygt medan jag handlade hem det jag önskade. Det där har fortsatt och när så nätshopping slog sina klor i mig fanns det ingen hejd. Håhåhå, klickaklickaklick på Adlibris. Är det familjen Bonnier som äger Adlibris? Håhå, så mycket bättre, jag älskar att sponsra golfklubbor och lyxyachter.

Nu har dock allt förändrats. Lagom till jag började jobba på bibblan kom jag på hur finfin idén med inrättningen faktiskt är. Man får låna. Böcker. Gratis. Utbudet är enormt! Går man där och stirrar på hyllorna får man så galet mycket läsinsipration att det liksom nästan slår över. Det finns så jävla mycket att man får total beslutsångest. (Vilket man inte kan säga om till exempel Akademibokhandeln. Även om jag får köpmani av deras kontorsmateriel). Och eftersom jag är gammal och skröplig nu orkar jag inte släpa hem så enorma bokhögar som jag gjorde i tonåren, vilket givetvis leder till ännu mer ångest. Men angenäm är den.

Något som slår både bibliotekslån och klickande på internet är när man får böcker. Det finns bara en person som ger mig böcker. Det är Linda. I förra veckan kom hon hem till mig för att avnjuta lite tv-serier och äta indiskt, och vad hade hon med sig om inte en bok. "Här, så att du kan göra något kul när du är klar med uppsatsen. Jag vet att de tappat i kvalitet, men lite kul är det ju i alla fall". Och så fick jag en ny Charlaine Harris. Wunderbar! Jag har ältat även det här förr, men jag hade en affär med dessa böcker för tio år sedan, och nu är det liksom lite förstört för att alla andra jävlar håller på och läser mina böcker och dessutom vältrar sig i en skitdålig tv-serie som totalförstört böckerna. Men men. Det ska ignoreras vid läsningen av denna, mycket snygga, bok.

Zombies på pendeln

Under slutspurten i skolan har jag i hemlighet läst annan litteratur än sån som handlar om att analysera potentiella, fiktiva fejkproblem med hjälp av mesta möjliga ordbajsande. Chockerande, jag vet. Jag har dessutom jobbat heltid på bibblan, så nu vet jag att ALLT jag lärt mig i skolan är onödigt. Känns fint.

Jag har alltså suttit på pendeltåget och tittat över axeln, misstänkt att någon ondsint och akademiskt överintresserad informationsvetare suttit bakom mig och sett att jag roat mig med kulturellt lågstående saker som zombiesar. Men, jag har utfört mitt obegåvade läsande så snillrikt att jag tror att jag kanske är säker. Jag har nämligen laddat ned "Hanteringen av odöda" till mobilen. Det ser typ ut som att jag kollar schemat eller skriver sms till kursare när jag i själva verket avverkar sida efter sida av John Ajvide Lindqvists briljanta historia om hur de döda i Stockholm vaknar till liv.

Poängen med mitt dravel var egentligen att tala om att det är helt okej att läsa böcker i mobilen. Det är bra om man är senil som jag och alltid lägger ifrån sig boken och sen snopet får börja leta kasserade Metros bland irriterade medpassagerare. Mobilen har man alltid med sig, ju. (Senast idag glömde jag den i badhuset, där en vänlig själ lämnade in den till receptionen. Men det hör inte hit.) Det föreligger dock risk för rynkor i förtid om man avstår från att förstora texten, vilket jag gör. Living on the edge!

Elände i Sydafrika

Det är någonting med böcker som behandlar elände, tillslut får man liksom nog. Eller är det avtrubbad man blir? Jag har vänt några sidor varje kväll i "En torr vit årstid" ett bra tag nu. Det är spännande, lite fartigt och ganska intressant. Men, ett stort aber måste läggas in här, och det är att man nog måste läsa boken lite snabbare, hålla samma tempo som huvudpersonen när han drar runt på Johannesburgs gator. Inte ligga och klippa med ögonlocken och somna med boken i pannan varje kväll. Eller så är det bara eländet och det faktum att det verkar så hopplöst alltihop.
Huvudpersonen Ben är en vit, medelklassman i Sydafrika under apartheidtiden. När den svarte vaktmästaren på skolan där Ben arbetar börjar undersöka vad som hänt med hans försvunna son Jonathan blir även Ben engagerad. Korruption, orättvisa och extremt etablerad rasism visar sig inte helt oväntat både ligga bakom försvinnandet och försvåra undersökningen.
Ben lever i en skyddad miljö i sin tegelvilla med innertak. Med innertak? funderar ni nu. Japp, innertak saknas nämligen i de plåtskjul där de svarta människor som förekommer i boken bor, och det påpekas både en och två gånger. Därför känner jag att det är av största vikt att ta upp det här. De personer han försöker hjälpa bor i Soweto, som inte är den roligaste stadsdelen, och har det ungefär lika fett som Karl Oskar och Kristina när vi först träffade dem. Hur som, Ben börjar bråka med myndigheterna och drar en massa uppmärksamhet till sina förehavanden när han snokar runt efter bevis på att Jonathan blivit mördad i ett fängelse. Ja, ni förstår vartåt det barkar. Sånt kommer man inte undan med bara sådär.

Boken är i alla fall bra, det är den. Den känns trovärdig och välskriven även om Brink inte kan låta bli att kasta in en liten kärlekshistoria mellan Ben och en snygg och mycket yngre tjej. Men jag gillar sånt, så jag gnäller inte om det. Däremot blev det lite för deprimerande med allt elände så nu när jag lämnat det bakom mig vill jag frossa i något roligare. Därför började jag läsa en bok om hur de döda vaknar och börjar stinka omkring på gatorna i Stockholm. Lagom klatschigt.

Har någon sett min klänning?

Det är givetvis lite förmätet av mig att göra ett inlägg trots att jag fortfarande läser samma bok som vanligt och inte ens kan göra ett fejkat inlägg motiverat med att jag har köpt något nytt eller ens lånat något nytt. Inte heller har jag tagit en bild på min bokhylla eller medverkat i någon spännande lista där jag räknar upp böcker jag borde/inte borde/vill eller inte vill läsa. Däremot flyr jag i tankarna den vedervärdiga sista perioden i skolan och fantiserar om sommar och sol. Kanske lite ledighet? Uteserveringar, öl, korsord, bad, böcker, tidningar, skärgård, kluckande vatten, bryggor, mojitos, jordgubbar, kokosdoftande solkräm... Ah.
Allt detta måste utföras i den perfekta klänningen. Den perfekta klänningen är gräsgrön med vita prickar, har skärp i midjan och sitter liksom...perfekt. Inte tight och inte slappt och saknar troligen ärmar.

Säg till om ni ser den!

Sug efter jordgubbar och klänningar måste väl utgöra anledning att göra ett litet inlägg?

Boktips och aggressioner

Jag är en ganska harmonisk människa, kanske aningen cynisk och emellanåt lite pessimistisk men ändå rätt så nöjd och belåten. (Inga overstatements här, fick in många varianter av "ganska" i den där meningen.) Jag hetsar sällan upp mig om något blir fel eller om jag råkar slå ut ett glas mjölk eller dammsugaren plötsligt inte fungerar. Men det finns en del saker som gör mig rasande. Till exempel så kissar jag alltid precis innan jag går utomhus, jag liksom kissar i förberedande syfte för att slippa springa omkring och vara obekväm. Trots detta har det aldrig hänt att återvänder till porten hemma utan att plötsligt bli djävulskt kissnödig. Jag får alltid rusa uppför trapporna i panik, stå och fumla frenetiskt i väskan efter nycklarna och sedan rusa in med skorna på.
     En annan sak som irriterar mig något fruktansvärt är när man handlat massa mat och ställer ned kassen på passagerarsätet och innehållet alltid rasar ut hur man än packat påsjäveln! Varför inte ställa kassan i bakluckan? Ibland blir det bara inte så! Eller, det värsta tänkbara scenariot. Man rusar uppför trapporna i jakt på toan, för att kunna leta rätt på nycklarna måste man ställa ned matkassen som då välter och spiller ut en del av innehållet. Jag blir vansinnig bara av att tänka på det.

Det jag egentligen ville med det här inlägget var att tala om att boken jag läser "En torr vit årstid" är jävligt bra. Det är med en konstant orosklump i magen jag vänder sidorna och läser vidare om hur svarta sydafrikaner utsätts för systematiska övergrepp av det vidriga sydafrikanska rättssystemet under 1970-talet. André Brink skriver på ett sätt som engagerar från första meningen och jag både längtar efter och bävar inför kvällens läsning.

När jag läser om villkoren människor har levt, och fortfarande lever under i stora delar av världen, med gravt korrupta regeringar, förtryck och våld tänker jag att jag inte ska gnälla på småsaker. Men lik förbannat blir jag vansinnig av att det inte går att att komma hem utan att vara kissnödig.

Boken som är jävligt långtråkig

Ni vet hur trist det är när någon berättar vad natten kokat ihop i drömväg? Typ "Först var jag på Ica och köpte grus och potatis, sedan var jag plötsligt på ett tåg fullt med älgar och en stråkkvartett, sen..." Jag hör till typerna som ofta terroriserar omgivningen med mina drömmar. I natt så drömde jag till exempel att jag badade i härligt varmt vatten på en plats som i vanliga fall är en hästhage, medan en fantastisk röd sol speglade sig i vattnet. Jag konstaterade då att det inte kunde vara en dröm eftersom man ofta hör att drömmar är svartvita. Därefter dök min mamma upp och startade en båtmotor som låg på land, vilket stressade mig något oerhört då jag insåg att det var högst troligt att propellern skulle gå sönder och vi inte lyckades få stopp på den. Tack och lov dök Babben Larsson upp och stängde av motorn. (Nix, jag ifrågasatte huruvida badandet var en dröm men Babben, mamma och motorn passerade dock som verklighet)

Det här var ganska ointressant för er som inte var med om det hela antar jag? Ungefär så är det att läsa "Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami. Om du trots det har för avsikt att plöja igenom den och inte vill veta hur det går, stop here! Spoiler alert! Om jag ska dra handlingen i en kortvariant så lyder det så här:
Toru Okada är i 30-årsåldern och har sagt upp sig från sitt jobb för han vet inte vad han vill pyssla med. Hans fru, Kumiko, tycker att det är okej tills vidare. De båda har ingen kontakt med hennes familj för de är otrevliga. Särskilt hennes bror Noboru Wataya. Trots det har paret döpt sin katt efter brorsan och nu har katten försvunnit. Kumiko kontaktar ett medium i galonhatt, Malta, för att hitta katten och försvinner därefter spårlöst. Allt pekar på identitetskris och otrohetsaffär.
Toru fortsätter sitt liv och hoppas på att Kumiko ska komma tillbaka. Under tiden umgås han med en 16-årig tjej och ligger med mediumet Maltas syster, Kreta, i drömmar och i verklighet.
Varvat med nutidshistorien löper en historia som utspelar sig i andra världskriget, där en person bland annat blir lämnad att dö i en brunn. Den här personen söker sedan upp Toru och berättar om sitt liv, varpå Toru känner sig nödgad att krypa ned i en brunn och fundera.

Så långt allt väl. Faktiskt. Man undrar fortfarande vad som hänt med Kumiko, det är spännande och tänkvärt nere i brunnen och de surrealistiska bitarna känns intressanta. Sedan händer det någonting. Eller massor, eller ingenting? Det spårar ur fullständigt, Toru smyger in i ett hus där han blir överfallen, han får tag i ett basebollträ och slår personen som först befann sig i huset sönder och samman. Han får ett märke på kinden och stiftar bekantskap med Muskot och hennes son Kanel. Muskot lämnar över sin "magiska gåva" till Toru, vars märke är likadant som det hennes far hade, han hör för övrigt ihop med andra världskrigshistorien. Under hela den här tiden har Kumikos elaka brorsa filat på sin roll som politiker och skaffat sig mer och mer makt. Det är för övrigt så att han har koll på var Kumiko är, men han vägrar tala om det och vill istället att Toru ska gå med på skilsmässa. Som läsare misstänker jag att den elaka brorsan utnyttjat stackars Kumiko och att hon hålls fången någonstans.

Alltså, jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Jag har antagligen missat någon högst väsentlig del, men jag tror att jag fått med det basala.  Nu till min kritik.

Förutom att huvudpersonen är fullständigt handlingsförlamad och författaren jävligt fascinerad av vaginor (vilket ju faktiskt inte behöver spela någon roll, tror jag) så snuvas man på en upplösning! Grej efter grej stoppas in i handlingen; en trubadur som Toru slår sönder och samman, en liten pojke som ser två mystiska män gräva upp vad jag tror är Torus katt och Kreta får en bebis som antagligen är Torus. För att nämna några exempel. Men vad fan hände med allt detta?! Och vad var kopplingen mellan handlingsförlamade Toru och allt som hände under andra världskriget? Och vad är det egentligen Noboru Wataya tar av sina systrar och var finns Kumiko, på riktigt?

Jag hade kunnat köpa alltihop om det bara suttit ihop lite mer tydligt. Nu behöver jag kolla vad någon tolkningsexpert säger om vad fan som hände, egentligen. Jag är för övrigt övertygad om att enbart David Lynch kommer undan med sådant här, egentligen.

Titta, han läser!

Jag flaggade för att jag hade material till ett nytt, spännande inlägg och det kan ju faktiskt ha föranlett någon att tro att jag kanske har läst en bok. Eller så. Det har jag inte, men någon annan gör det och det är värt ett eget inlägg, i min blogg. Det rör sig om min sambo, en människa som på fullaste allvar aldrig petar på en bok. Jo, han kanske kan småpeta på en om det rör sig om travsport, men ni förstår ju att det inte räknas. Jag har i alla fall flera gånger uttryckt önskningar om att han faktiskt borde testa på att vända några sidor i något annat någon gång. Inte för att jag är ute efter att ha djuplodande litteraturdiskussioner, det klarar jag mig utmärkt utan, men för att jag vägrar tro att han inte skulle älska att läsa en bok han tycker är bra. Hur skulle man inte kunna älska det?

Som blivande bibliotekarie har jag givetvis försökt mig på att lista ut vad som skulle kunna fånga honom och jag har varit otäckt fördomsfull. Kanske en deckare? Eller en självbiografi av någon hårdkokt person? Va? Ingenting har hjälpt. Till jag föreslog fantastiska "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg, som utespelar sig i sambons födelsestad, Västerås. Han nappade, och han gillar skarpt! Jag tror till och med att han sa "hon skriver ju underbart". Fatta att detta förtjänar ett eget inlägg!

Åt helvete med Murakami, får man säga så?

It´s been a while är väl kanske en underdrift, det har varit ett jävla tag faktiskt. Varför? Säg det, men först och främst vill jag skylla på min uppsats och all tid den tar. Blir den ett mästerverk då? Med tanke på all tid jag lagt ned? Näe, det blir den inte. Är jag klar och därför kan jag börja med mina fantastiska, välformulerade blogginlägg igen? Näe, men däremot har jag stuvat undan vinterstövlarna och svidat om till gympadojjor vilket leder till galet mycket mer energi.

Vad har jag läst då? Ja, det är också lite det som varit problemet, jag har liksom bara vänt några sidor per kväll av "Fågeln som vrider upp världen", that´s it. Men nu har två saker hänt som gör att jag gärna vill se mina egna ord på pränt igen, det ena är alltså våren och det andra sparar jag till ett eget inlägg, det flödar ju inte direkt med material här.

Murakamis tegelsten då? Alltså det började bra, jag var lite besviken på språket bara, det är väldigt rakt på sak utan någon känsla alls egentligen. Men lite suggestivt var det ändå och han är bra på att beskriva, Murakami. Hur som helst, den ena underliga händelsen efter den andra inträffar, men det överlägset mest intressanta är några berättelser om andra världeskriget i berättelsen om Toru, som huvudpersonen heter. Varje gång vi återvänder till huvudberättelsen suckar jag lite inombords, "jaha, tillbaka till århundradets tråkmåns, Toru Okada". Allt kretsar kring denna galet handlingsförlamade man i trettioårsåldern som inte tycks åstadkomma någonting. Jag började bli riktigt uppretad på hur han skyller allt som händer på andra och nu dessutom slutat sitt jobb för att leva på sin fru, när det plötsligt började talas om maneter och jag fick upp hoppet igen. Är jag passionerat intresserad av maneter och så fort det handlar om slemmiga varelser med tentakler är jag nöjd? Näe, inte direkt, men jag har testat mig på det här med att tolka. I vanliga fall läser jag en bok och ser enbart det mest tydliga, det som sägs rakt ut, jag kommer aldrig på tanken att misstänka att en dag på stranden kan stå för en miserabel barndom, eller så. (Ni hör ju, jag kan inte ens hitta på ett exempel som verkar vettigt) Men det här är ju en bok som man förstått att man ska tolka sönder och samman och då Toru började mala på om att maneter kanske verkar som om de viljelöst följer med havets strömmar, men att så är inte alls fallet utan de har en egen vilja och förresten älskar hans fru maneter, så det så! så började jag misstänka att man skulle fatta att Toru var som en manet och nu jävlar skulle vi få se att han inte bara flyter omkring som en klump gelé. Stor besvikelse, inte ett skit gör han, Toru. Han behöver faktiskt bli beroende av en ny kvinna som tar kommandot för att han ens ska köpa ett par nya skor, trots att hans gamla fallit i bitar. Om boken varit trehundra sidor så hade allt fungerat bra, men det är den inte, den är på 741 sidor och jag har ungefär hundra sidor kvar av "Fågeln som vrider upp världen", jag kan inte vänta på att få slå ihop skiten och kasta in den längst in i bokhyllan.

Förresten ljög jag i ett tidigare inlägg. Jag har inte läst boken ihop med Kafka på jobbet som jag skulle. Jävla uppsatsen förstörde allt!