Elände i Sydafrika

Det är någonting med böcker som behandlar elände, tillslut får man liksom nog. Eller är det avtrubbad man blir? Jag har vänt några sidor varje kväll i "En torr vit årstid" ett bra tag nu. Det är spännande, lite fartigt och ganska intressant. Men, ett stort aber måste läggas in här, och det är att man nog måste läsa boken lite snabbare, hålla samma tempo som huvudpersonen när han drar runt på Johannesburgs gator. Inte ligga och klippa med ögonlocken och somna med boken i pannan varje kväll. Eller så är det bara eländet och det faktum att det verkar så hopplöst alltihop.
Huvudpersonen Ben är en vit, medelklassman i Sydafrika under apartheidtiden. När den svarte vaktmästaren på skolan där Ben arbetar börjar undersöka vad som hänt med hans försvunna son Jonathan blir även Ben engagerad. Korruption, orättvisa och extremt etablerad rasism visar sig inte helt oväntat både ligga bakom försvinnandet och försvåra undersökningen.
Ben lever i en skyddad miljö i sin tegelvilla med innertak. Med innertak? funderar ni nu. Japp, innertak saknas nämligen i de plåtskjul där de svarta människor som förekommer i boken bor, och det påpekas både en och två gånger. Därför känner jag att det är av största vikt att ta upp det här. De personer han försöker hjälpa bor i Soweto, som inte är den roligaste stadsdelen, och har det ungefär lika fett som Karl Oskar och Kristina när vi först träffade dem. Hur som, Ben börjar bråka med myndigheterna och drar en massa uppmärksamhet till sina förehavanden när han snokar runt efter bevis på att Jonathan blivit mördad i ett fängelse. Ja, ni förstår vartåt det barkar. Sånt kommer man inte undan med bara sådär.

Boken är i alla fall bra, det är den. Den känns trovärdig och välskriven även om Brink inte kan låta bli att kasta in en liten kärlekshistoria mellan Ben och en snygg och mycket yngre tjej. Men jag gillar sånt, så jag gnäller inte om det. Däremot blev det lite för deprimerande med allt elände så nu när jag lämnat det bakom mig vill jag frossa i något roligare. Därför började jag läsa en bok om hur de döda vaknar och börjar stinka omkring på gatorna i Stockholm. Lagom klatschigt.

Boktips och aggressioner

Jag är en ganska harmonisk människa, kanske aningen cynisk och emellanåt lite pessimistisk men ändå rätt så nöjd och belåten. (Inga overstatements här, fick in många varianter av "ganska" i den där meningen.) Jag hetsar sällan upp mig om något blir fel eller om jag råkar slå ut ett glas mjölk eller dammsugaren plötsligt inte fungerar. Men det finns en del saker som gör mig rasande. Till exempel så kissar jag alltid precis innan jag går utomhus, jag liksom kissar i förberedande syfte för att slippa springa omkring och vara obekväm. Trots detta har det aldrig hänt att återvänder till porten hemma utan att plötsligt bli djävulskt kissnödig. Jag får alltid rusa uppför trapporna i panik, stå och fumla frenetiskt i väskan efter nycklarna och sedan rusa in med skorna på.
     En annan sak som irriterar mig något fruktansvärt är när man handlat massa mat och ställer ned kassen på passagerarsätet och innehållet alltid rasar ut hur man än packat påsjäveln! Varför inte ställa kassan i bakluckan? Ibland blir det bara inte så! Eller, det värsta tänkbara scenariot. Man rusar uppför trapporna i jakt på toan, för att kunna leta rätt på nycklarna måste man ställa ned matkassen som då välter och spiller ut en del av innehållet. Jag blir vansinnig bara av att tänka på det.

Det jag egentligen ville med det här inlägget var att tala om att boken jag läser "En torr vit årstid" är jävligt bra. Det är med en konstant orosklump i magen jag vänder sidorna och läser vidare om hur svarta sydafrikaner utsätts för systematiska övergrepp av det vidriga sydafrikanska rättssystemet under 1970-talet. André Brink skriver på ett sätt som engagerar från första meningen och jag både längtar efter och bävar inför kvällens läsning.

När jag läser om villkoren människor har levt, och fortfarande lever under i stora delar av världen, med gravt korrupta regeringar, förtryck och våld tänker jag att jag inte ska gnälla på småsaker. Men lik förbannat blir jag vansinnig av att det inte går att att komma hem utan att vara kissnödig.

Och nu då? Förslag?

Jag vet att jag gjorde en big deal av att jag äntligen skulle låta syndiga böjelser för otäckt tjocka böcker med passionerade romanser och äventyr som utspelar sig i en svunnen tid få fritt spelrum. Saken är den att det inte var så kul som jag hoppades. Har Gabaldon tappat stinget eller har min smak uvecklats sedan jag var nitton? Vad vet jag. Jag hoppas i alla fall att hon rycker upp sig om några sidor eller att min smak förändras tillbaka. Jag menar har man läst sex stycken 1300 sidors böcker kan man väl inte lägga ned den sjunde och gå vidare, det vore väl inte sunt?

Saken är i alla fall den att jag behöver läsa en annan bok samtidigt och jag har några här hemma att välja på.

"En torr vit årstid" av André Brink. Den ser jävligt trist ut men verkar spännande. När jag och Åsa var på bokmässan var det en fråga i ett sådant där lite fånigt bokquizz som vi inte kunde, det rätta alternativet var just nämnda Brinkbok. Några minuter senare fick jag välja en gratis bok bland massa hyllor med begagnade böcker och blicken föll slumpmässigt på "En torr vit årstid", varför jag såklart valde den.

"Viskningar i mörkret" av H.P Lovecraft. För att jag aldrig läst en Lovecraft och jag gärna vill. Tilltalas av att de rekommenderar att man är femton för att läsa den. Det brukar egentligen inte säga någonting, men jag har kvar känslan man hade som elvaåring; det här måste vara såååå himla läskigt.

"Hjärtdjur" av Herta Müller. Jag köpte den för att den kostade typ 30 kronor och, ja ni vet. Nobelpriset och sådant larv. Den är ganska tunn åtminstone.

Behöver vi ens diskutera vilken som ser roligast ut?