It's so fucking boring!

Jo, jag lever. Och läser, har bara ingen lust att skriva om det. Fram till nu i alla fall. Alltså, jag läser "Spill" av Sigrid Combuchen (utan tyskt y, för jag är inte tillräckligt snitsig med mobilen)och den är så jävla... Trist! Den har alla förutsättningar; intressant epok, trovärdiga karaktärer och en inblick i en typ av liv som känns nära men ändå så långt borta.
Felet? Jag vet faktiskt inte, den är bara trist och ointressant. Och författaren i historien är så jäkla osympatisk. Men högst trovärdig, hon påminner om mig själv i mångt och mycket, det här lömska tyckandet om allt och alla. Men finns ingen smula självironi eller bara någon enda reflektion över den egna personens eventuella brister?

Tror jag byter bok nu faktiskt. Tyvärr, vill så gärna älska den här.

Biografi när det är som bäst

New York och dess bohemer skildras ur den lite egna och drogfria unga Pattis ögon i "Just Kids", och jag blir så engagerad att jag avbryter läsningen med att googla fakta om författaren med jämna mellanrum. Varför läser jag inte fler välskrivna biografier? Det måste bli ändring på den saken.

Jag är avundsjuk på Patti Smith. Hennes liv i New York under 70-talet är som klippt och skuret för en lyckad självbiografi. Den ena begåvningen efter den andra passerar revy i en ändlös ström av kreativitet, knarkdimma och kärlek. Jimi Hendrix, Janis Joplin, Andy Warhol... det tycks inte finnas någon som Patti inte hängde med under dessa år, men det är inte namedropandet som är det viktiga i historien. Det som framför allt får mig att älska boken är Smiths kärleks/vänskapsrelation med Robert Mapplethorpe och hur fascinerande vacker den är genom alla år. Det är också den historien som är det centrala när Smith berättar om sitt liv, när hon släpper namn på stora ikoner gör hon det på ett sätt som gör att det passar in perfekt för att göra stämningen till vad den är i boken- magisk.

Stilla dagar i Mixing Part

Jag impulsköpte "Stilla dagar i Mixing Part" av Erlend Loe när jag skulle på semester till Lettland i början av sommaren. När jag insåg att den kostat 74 spänn bestämde jag mig för att lämna tillbaka eländet och kanske läsa någon av alla böcker som redan ligger och skräpar här hemma. Nu blev det inte så utan jag plockade istället till mig boken för någon dag sedan när jag var för lat för att hämta något annat.

Man måste ge Erlend Loe att han anstränger sig till det yttersta för att vara rolig när den tysklandsälskande Nina och den teaterälskande och tyskhatande Telemann far till Garmisch-Partenkirchen med sina tre barn. Jag småfnissar faktiskt flera gånger, för visst är det väl alltid kul när översättningsprogram tillåts härja fritt? Och till och med ortsnamn blir översatta. Garmisch-Partenkirchen blir liksom Mixing Part Churches, det är ju skitkul.

Boken består till största delen av dialog, och visst är han duktig på det där med dialog, Erlend. Bland det roligaste tycker jag är när Telemann ständigt envisas med att prata om nazismen och är övertygad om att de semestrar i ett nazibälte, medan Nina skaffar en nära relation med den tyska värdfamiljen och blir mer och mer irriterad på sin make. Telemann är för övrigt bokens huvudperson och är besatt av teater och Nigella Lawson. Kommer ni ihåg henne? En brittisk matlagningsbabe som figurerade flitigt i matprogram i tv för en sisådär tio år sedan. Telemann har en allt annat än sund relation till denna Nigella och drömmer om att rädda henne från den åldrade maken och gör så småningom ett försök att göra verklighet av sina fantasier. Det är lite skrämmande med en trebarnsfar på semester som skriver beundrarbrev besparade från all verklighetsförankring, då fnissade jag inte. Det var fan i mig obehagligt.

Som sagt, ibland fnissar jag åt dialogen och ibland skrattar jag högt. Det är dock beklämmande att se hur Telemann närmar sig en kris som urartar till vad som enligt mig måste betraktas som ett fullständigt sammanbrott. Men det är inte det faktum att han hittas av sin familj, avsvimmad på toan med brallorna nere och sperma på fruns eltansdborste som gör mig mest nedstämd. Det är dialogen mellan honom och frugan. På något vis känns den så autentisk och det gör mig obehaglig till mods. Kan det bli så här? Att man för två olika liv tillsammans, utan att egentligen bry sig om vad den andra säger eller gör? Det är klart att det kan, inser jag sedan, det är säkert det som föregår många skilsmässor och som borde föranleda ännu fler separationer. Fy fan. Måste lyssna bättre när sambon pratar om trav. Måste kräva mer intresse för min strumpsticknings svårigheter.

Världens väldighet

Jag läste ut Colum McCanns fantastiska "Let the Great World Spin" för ett tag sedan och när jag precis hade lagt ned den satt jag med ett fånigt flin på läpparna och bara tänkte på hur bra en bra bok faktiskt kan vara. Ah... det var som att tända en cigg efter ni-vet-vad och ligga utsträckt i lite rufisgt hår i vita lakan och titta i taket medan man blåser ut röken. Ja, alltså jag röker inte och har aldrig gjort och jag brukar undvika vita sängkläder eftersom mina katter sover i sängen och då syns det så förbannat tydligt hur hårigt det blir. Men det ser så coolt  ut när det någon gång händer på film. Och så var det var när jag slog igen "Let the Great World Spin". Bara så ni vet.

1974 gick Philippe Petit på lina mellan de då nybyggda tvillingtornen i New York, en händelse som knyter samman de olika historier och öden som vi möter i boken. Jag tappar fullständigt andan då jag läser beskrivningen av vandringen där uppe, och det är ungefär den känslan jag har genom hela historien. Jag är djupt imponerad av hur McCann kan beskriva ett så stort antal olika människor på ett sätt som gör att jag tror att han bokstavligen är alla dessa personer. Hur kan det annars bli så förbaskat bra? Det är den originelle, irländske munken Corrigan (hur snyggt är inte det namnet förresten? Det är ett efternamn i boken, men vore jag engelsktalande skulle jag gladeligen ge det till ett eventuellt barn i förnamn), den prostituerade Tillie, överklasskvinnan Claire som förlorat sin son i kriget, och en hel hög andra fantastiskt välskrivna karaktärer vars liv vävs ihop under historiens gång.

Läs den! Vill jag uppmana, trots att jag sällan uppmanar folk att läsa sådant jag valt när de säkerligen vet bäst själva vad de vill läsa. Och förresten, fundera lite på snyggt kontra fult gällande det engelska omslaget och det svenska på de här två varianter jag sett av boken.

Tjärven (eller Hur många drunknade finns det i havet egentligen?)

John Ajvide Lindqvist, eller JAL som jag såg att han kallades häromdagen (undrar om det blir lika etablerat som JLo plötsligt blev en gång i tiden?) har nu totat ihop en historia om en klassåterträff som underligt nog sker på midsommarafton och där det, vilket nästan är mindre märkligt än den valda tidpunkten, tyvärr dyker upp illasinnade zombies. Så långt är allt väl, jag älskar zombiefilmer och såg med skräckblandad förtjusning fram emot att få ta del av en bok i genren. Platsen är dessutom en enslig och karg ö med en stor fyr, vilket är bland det mest deprimerande och otäcka jag vet miljömässigt. Har ni varit på Fårö? Fy sjutton! Inte långt där efter kommer förresten vackra lövskogar, där vet man med största säkerhet att lik finns gömda och att övernaturliga fenomen ständigt förekommer. Hu!

Nu vill jag utfärda en SPOILERALERT, vill man inte veta vem eller vilka som överlever och vad som händer så ska man sluta läsa här.

Alltså, en klassåterträff tar plats på en ö i skärgården, deltagarna är i fyrtioårsåldern och är ganska få till antalet då träffen är förlagd till midsommarafton. Funderingarna går kring hur man var och vad man blev och det hela ackompanjeras av en gammal bergsprängare med musik från skoltiden. Bryan Adams och Modern Talking utgör största delen av soundtracket och det är uppenbart att JAL anser att det är mäkta representativt för generationen. Samtalsämne nummer ett för denna klassåterträff är mobiltelefonen Iphone som är synnerligen populär i sällskapet och här är det väl meningen att läsaren ska känns igen sig, själv blir jag bara vansinnigt irriterad på den här typen av tidsmarkörer. Varför inte kasta in lite Idoltittande också, det är väl så Svensson känner igen sig, och det måste man ju alltid göra när man läser?

Iallafall, sällskapet hinner precis fräsa ut till ön och dra igång grillen när, håll i er nu, ett gäng ålänningar dyker upp och snor alla mobiltelefoner och den häftiga båten! Det bästa är att jag tror att dessa skurkar ser ut ungefär som medlemmarna i Leningrad Cowboys kombinerat med ZZ Top och beter sig som kriminella balter i en Beckfilm. De konverserar, skrattar, hotar och skjuter på sällskapet som chockas av att dessa otäckingar kommer från Åland. Denna ickekriminella fristad! Efter ett antal semestrar på ön är jag dock övertygad om att Åland rymmer en hel del Leningrad Cowboysare, iförda träningsoverall och stora armmuskler så jag sväljer det hela med hull och hår.

Ålänningarna sticker iallafall ganska snabbt, det är givetvis uppenbart att de enbart dyker upp för att sällskapet ska bli båt- och mobillösa, och gänget blir kvar. En stackare har blivit skjuten i handen, men man väljer att göra det bästa av situationen, grilla! Efter ett tag blir det dock läskigt. Mycket läskigare än skurkar i träningsoveraller kan det väl inte bli, tänker ni nu. Men det kan det. Det börjar nämligen dyka upp svampiga, långsamma personer ur havet. Och de verkar hungriga på hjärna. (Alltså, jag ville såga den här boken, men när jag skriver den här sammanfattningen börjar jag komma på andra tankar. Det är uppenbarligen lysande.) De hungriga är drunknade människor och jag ställer mig frågan hur många som plurrat riktigt illa i trakten av Tjärven, egentligen? En hel del, det kan jag köpa, men det tycks ha gått någon slags drunkningspeidemi för att få till den här uppslutningen.

Den gamla skolklassen består av en hoper rätt vanliga människor, och två psykfall. Båda tjejer. Den ena är tjock, ful och introvert samt har bara följt med ut till ön för att uppleva någon slags Pappan och havet-grej. Hon sitter ofta och vaggar fram och tillbaka, innan något läskigt har hänt alltså, det är det som är märkligt. När folk har gått och blivit uppätna förvandlas hon till någon slags Rambo och det är lätt att se framför sig en kulstöterska som snörat en bandana kring huvudet, när hon ränner runt på klipporna. Med sig har hon det andra psykfallet, en überkristen tös som vigt livet åt att hjälpa andra och som känner stor avsky inför tanken att någon någonsin ska peta på henne. Jag misstänker att hon ska föreställa fett frigid. Det är inte så mycket detta som gör att man tycker hon är knepig, det här med att hjälpa andra är ju till exempel finfint, det är när en zombie äter en bit av hennes skalp och hon tycker att gänget ska hjälpa denne uppenbart sjuka människa som jag lessnar på henne. Men, men. Hon och Rambo kutar i alla fall runt på ön ensamma mot slutet och så fort den kyska tösen drabbas av panik och ställer sig med händerna för öronen kör Rambo in en hand och klämmer henne på muffen för att få fart på henne igen. Det är ett slut värdig den bästa splatterfilm när de sprättar upp zombies till höger och vänster med en båtmotor medan de gör reträtt ned mot en gammal skruttig eka. Rambo har för övrigt självklart tvångshånglat den frigida tjejen mitt i villervallan. Rambo sliter loss båtmotorn som har bränt fast i hennes arm för att koppla fast den i båten och jag förväntade mig nästan att hon skulle hälla besnin på såret och tutta på, men hon verkar senarelägga den klassikern. Här gör plötsligt prydot en attack och sprutar innehållet i en brandsläckare på Rambo som ramlar ned i vattnet som är fyllt till bristningsgränsen med uppvaknade drunknade...
Well, it ain´t over yet! Jag tänker inte avslöja exakt allt, för under den här sammanfattningen har jag ändrat mig. Läs "Tjärven" så att vi kan diskutera den snarast!

Det är uppenbart att boken är kul om man gillar usla zombiefilmer, och JAL lyckas bra med att vara krypande läskig även denna gång, men man förväntar sig ändå något annat av någon som skrivit "Hanteringen av odöda". Kanske lite djupare personporträtt istället för att i rasande fart försöka beskriva en hel hoper karaktärer. Det känns väldigt Stephen King-inspirerat, men då bör man inte glömma att den senare ofta brer ut sig på en sisådär tusen sidor och givetvis kan utveckla det hela lite mer. Det är helt enkelt en rolig idé, det är äckligt och underhållande, men inte lika bra som jag väntat mig.

Det är alltid lite tråkigt att bli besviken. Jag är för tillfället på solsemester, tyvärr har vädret bara tillåtit stekande i solstol en enda dag. Då blir man lite besviken, men inte alls lika besviken som man blir om man läser "Tjärven" efter att ha läst "Hanteringen av odöda". John Ajvide Lindqvists skärgårdszombiedrama känns som ett hastverk, och ja, för att vara övertydlig, som ett lastverk.

Det blir förresten inte mindre tydligt om man klämmer in zombieslafset mellan "Let The Great World Spin" och "Just Kids", mäkta bra grejer. Jag återkommer till alla tre när jag kommer hem.

Det är lugnt, jag tar det här...

Tillhörde även du den grupp av trettonåringar som storögt läste om Jean M Auels stenålderskaraktärer och med förstulna blickar över axeln försäkrade dig om att ingen såg exakt hur snuskigt innehållet var? Är du i samma ålder som jag så innebär det att del två och tre redan hade utkommit och snabbt kunde införskaffas utan att du behövde vänta på mer drama i äkta Harlequinstil, men som trots detta fanns i var och varannan svensks bokhylla.

Har du sedan dess ibland funderat på Aylas uppfinningsrikedom, hennes tama lejon och Jondalars jätteballe? Men känner du kanske att "näe, jag kan fan inte bli sedd med den senaste boken i handen. Jag kan inte offra min dyrbara lästid och min hälsosamma bild av sexuellt umgänge och relationer. Igen."?
Det är lugnt, jag tar det här.

Ett inlägg om ett läslöfte alltså? Så...beige, tänker du nu. Men jag känner ändå att det är av största vikt att jag berättar för dig, kära läsare, att du kan ta det lugnt. Andas ut och koppla av med något bättre. För jag tar den här med Ayla och Jondalar. Och jag kommer att berätta för dig exakt hur Ayla får insikt i hur tyngdlagen fungerar, precis vilka organtransplantationer hon utför och (om du klarar av det), i vilka hål hon och Jondalar gör det den här gången.

Anledningen till att jag tagit detta stora och tunga beslut är att jag på jobbet häromdagen packade upp den senaste och sista boken i serien, "De målade grottornas land", och läste på baksidan. Jag började skratta högt. Det händer faktiskt sällan, särskilt när det rör sig om en text skriven utan minsta försök att vara rolig. Hör här:

Ayla försöker finna en balans mellan sina uppgifter som nybliven mamma till Jonayla och sin utbildning till andlig ledare och helare. Tillsammans med Jondalar och Zelandoni ger sig Ayla ut på en lång resa för att besöka andra grottor inom Zelandonii. Längs vägen möter de många faror som de övervinner tack vare Jondalars spjutslunga och Aylas speciella förmåga att kommunicera med sina hästar och sin tama varg. När Ayla till sist blir kallad för att bli en riktig Zelandoni kräver Stora Modern ett omänskligt stort offer av Ayla, ett pris hon måste betala för att få Kunskapens Gåva.

Priceless! Jag hade förträngt den tama vargen och uppfinningen "spjutslungan", och det tycks ju fortsätta i samma anda. Ayla rusar runt i läderkläder och gnäggar som en häst medan allsköns komplikationer hopar sig. Som sagt, jag tar den här. Jag säger inte när, men jag kommer att göra det.

Filosofi, gamla strumpor och Övergivna platser

Jag fascineras till och från av något så självklart som hur tingen stannar på plats om ingen yttre kraft flyttar på dem. Om jag förlägger en bok till exempel, och sedan hittar den flera veckor senare ovanpå ett skåp, så kommer jag på mig själv med att vara lite förundrad över att den ligger kvar där. Den skulle kunna ligga kvar där i flera år, ja hur länge som helst, om ingen flyttade på den eller huset rasade. Duh! skulle minsta femåring utbrista över min ofattbara dumhet. Givetvis är det så. Jag är inte helt obevandrad i fysikens lagar, jag vet att det krävs krafter hit och dit för att flytta på saker, men ändå. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något speciellt med det där, att små saker är så beständiga i vad som känns som en obeständig värld. Det här gäller inte sådant som jag med flit placerar ut, jag skulle bli högst irriterad och något orolig om blomkrukan i fönstret plötsligt bestämt sig för att avvika. Det gäller snarare sånt som bara lagts på plats utan någon tanke, sånt som man trott varit försvunnet men som envetet hänger sig fast på den underliga plats där de hamnat.

 

Ja, ni fattar ju att om jag kan stå och filosofera över det faktum att en äcklig strumpa ligger kvar mellan madrasserna i sängen sedan i vintras kan jag bli stående hur länge som helst och betrakta ett gammalt brev som kilat in sig i en springa mellan golvlisten och väggen i mitt gamla flickrum. Och att till exempel se bilder från samhällen i närheten av Tjernobyl, där hela hushåll, klassrum och en hel stad står blickstilla sedan 1986 gör mig i det närmaste stum. Just Tjernobyl gör nog de flesta stumma, men jag antar att ni förstår vad jag far efter när jag försöker beskriva min fascination för saker som står kvar där de lämnades. Länge.

Det var just detta som fick mig att häromdan rycka åt mig ett exemplar av "Övergivna platser två" av Jan Jörnmark. Att det var en uppföljare noterade jag först sedan jag redan satt på tunnelbanan, annars hade jag nog letat reda på ettan.  Jörnmark fotograferar övergivna platser och tecknar en bild av ett bortglömt Sverige med hjälp av teknikutveckling och ekonomihistoria. Det är tjusiga bilder, men jag är ändå ack så besviken. Jag vet inte vad jag hade väntat mig egentligen, det är ju knappast Pompeji som fotograferats, och för någon som kan stå och stirra på en bortglömd strumpa så borde det väl duga? Men det är för mig ganska ointressanta bilder som inte förmedlar någon känsla av att det har funnits liv här en gång. Kanske är det att så många fotografier är från gamla arbetsplatser i miljöer som är obekanta för mig som gör att jag mest rycker på axlarna. 

Visst finns det guldkorn även för mig, en bild på ett gammalt skrivbord avslöjar också en handskriven lapp med vad som ser ut att vara uppmaningar till för länge sedan försvunna människor, på en annan ligger ett par kvarglömda solglasögon på ett nattygsbord. Tänk, där ligger de bara sedan flera år tillbaka rätt upp och ned utan att ta sig för något annat. Trots att de uppenbarligen skulle suttit på en näsrot i en solig park. Undrar vems näsrot? Det kanske kan vara det faktum att mycket av texten handlar om ekonomisk utveckling, och kanske hade jag inte väntat mig det och därför blev jag lite besviken? Ville jag ha mer nostalgi i klartext? Jag vet faktiskt inte alls, det är ju tydligt, men visst har den varit mysig att bläddra i, "Övergivna platser två". Jag har om inte annat blivit sugen på att leta rätt på en bok som jag påminner mig om att jag sett för ett bra tag sedan. Det är ögonblicksbilder från torg, gator och andra offentliga platser i Sverige under hela 1900-talet. Det är lika fascinerande att något som fanns en gång obevekligen är borta, som att något ligger kvar i evigheter utan anledning.

Åh att titta på fotografier av någon som knallade över gatan i Rågsved 1974, iklädd dåtidens mode och passerandes en lyktstolpe och en parkbänk, förevigade på fotot men försvunna ändå! Åtminstone personen, lyktstolpen och bänken kan för all del stå kvar där de ställdes, de är ju inte så märkvärdigt eftersom de var ämnade att stå där.Tvärtom mot min strumpa som låg kvar ändå liksom.

Hanteringen av odöda

Det är några veckor sedan jag läste ut "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist, och jag har självfallet tänkt skriva några rader om densamma. Det blir liksom så att man bör göra det om man läser så sabla lite som jag tycks göra nu för tiden. Tyvärr har jag stora problem med att skriva om sådant som jag verkligen, verkligen gillar. Ingenting jag skriver gör ändå boken rättvisa, det blir en trist sammanfattning av innehållet och kanske något ännu tråkigare när jag med futtiga ord ska beskriva känslan i boken. Det är enklare med något som bara är bra, eller ännu hellre dåligt. Där kan man kanske mest slänga ihop något lite snabbt utan att fasa för att göra historien och författaren stor orättvisa. Så jag väljer att flagga redan här för mitt tillkortakommande i fallet med detta inlägg. Antagligen i fler inlägg, men det väljer jag modigt att ignorera.

Så. "Hanteringen av odöda" var ren och skär njutning att läsa. Jag hade hoppats på att bli skräckslagen, vilket jag också blev vid vissa tillfällen. Jag var tvungen att hålla en fot på min sovande sambos ben medan jag plöjde sidor nattetid. (Någon kanske undrar vad som är up med denna fot på ett ben? Ja, helst hade jag ju velat kravla mig jävligt nära men det blir så obekvämt varmt. Lite kroppskontakt känns dock åtminstone lite betryggande.) Men det var inte bara en äckligt krypande stämning med suggestiva inslag, det var även fina skildringar av sorg, saknad och den absurdt tomma känslan med någon som faktiskt återvänder från de döda, utan att vara sig själv. Och jag tackar faktiskt för de ganska passiva zombiesarna som inte löpte amok längs gatorna på jakt efter tarmar.

Det var det, mer kan jag inte klämma ur mig. Jag avstår fånig sammanfattning av innehållet och att kommentera bokens små, små svagheter. Det blir liksom inget bra.

Jag tjatar på...

Alltså jag vet självfallet om att det är totalt oförsvarligt att jag gör ännu ett inlägg om flickböcker från 60-talet. Samma böcker igen, dessutom. Jag ägnar Ester Rignér-Lundgrens Lotta mer plats än Murakami och hans vaginafixerade japan, trots att den förrförre nosat på Nobelpriset. Det kan inte hjälpas. Jag måste bekänna en sak.
Jag är en sån som snor saker, jag är inte kleptoman tack och lov, men jag stjäl ändå högst personliga grejer och gör dem till mina egna. Till exempel tar jag utan problem sällskapets dialekt. Inte så att jag kör skånska om någon börjar gröta med det i närheten, men göteborska eller norrländska kan jag plötsligt svänga mig med utan att jag fattar själv vad som hänt. Dessutom är jag expert på att sno skratt. Om jag umgås mycket med någon som har ett lite eget, trevligt skratt så bara tar jag det. Rakt av. Gräsligt beteende egentligen. Nu är det så att det här även kan gälla om jag är särskilt förtjust i något jag läser, jag börjar uttrycka mig som i böckerna, vilket är närmast förödande om man är nio och läser Kulla-Gulla.  Det är också pinsamt om man närmar sig de trettio och läser om den käcka och romantiska Lotta som fröjdas på 60-talet. Jag har fått behärska mig så in i bomben (!) för att inte skriva ett inlägg med lånad röst just precis nu. Och det jag ville var bara att berätta att jag spenderat en herrans massa timmar på balkongen, läsandes om Lotta som nu befinner sig på landet och håller loppis, att jag var tvungen att skicka iväg sambon för att köpa sockerkaka som jag ska käka till min saft. Sockerkaka och saft, den som tror att jag intar det titt som tätt misstar sig definitivt.
Jag är förresten lite besviken på mina grannar. Lotta har någon trevlig tant som ger bort rabarber och någon annan som trugar på trevliga ungdomar kanelbullar. De trevliga ungdomarna utgörs av rekorderliga grabbar som man bara råkar slå sig i lag med. Alltså man kanske cyklar en trevlig tur tillsammans. Inget annat. Jag har förvisso en tant, men hon är storrökare och har en otäck hund. I trädgården mitt emot min balkong sitter det i och för sig ett gäng med kavata grabbar, men de tycks bli fullare och fullare. Ingen i Lotta-böckerna dricker Corona med bar överkropp, så jag ska inte ropa över dem för att bjuda på lite jordgubbar och sockerkaka. Även om det verkar sabla trevligt att ha sådär finfin kontakt med grannarna.