Jag tjatar på...

Alltså jag vet självfallet om att det är totalt oförsvarligt att jag gör ännu ett inlägg om flickböcker från 60-talet. Samma böcker igen, dessutom. Jag ägnar Ester Rignér-Lundgrens Lotta mer plats än Murakami och hans vaginafixerade japan, trots att den förrförre nosat på Nobelpriset. Det kan inte hjälpas. Jag måste bekänna en sak.
Jag är en sån som snor saker, jag är inte kleptoman tack och lov, men jag stjäl ändå högst personliga grejer och gör dem till mina egna. Till exempel tar jag utan problem sällskapets dialekt. Inte så att jag kör skånska om någon börjar gröta med det i närheten, men göteborska eller norrländska kan jag plötsligt svänga mig med utan att jag fattar själv vad som hänt. Dessutom är jag expert på att sno skratt. Om jag umgås mycket med någon som har ett lite eget, trevligt skratt så bara tar jag det. Rakt av. Gräsligt beteende egentligen. Nu är det så att det här även kan gälla om jag är särskilt förtjust i något jag läser, jag börjar uttrycka mig som i böckerna, vilket är närmast förödande om man är nio och läser Kulla-Gulla.  Det är också pinsamt om man närmar sig de trettio och läser om den käcka och romantiska Lotta som fröjdas på 60-talet. Jag har fått behärska mig så in i bomben (!) för att inte skriva ett inlägg med lånad röst just precis nu. Och det jag ville var bara att berätta att jag spenderat en herrans massa timmar på balkongen, läsandes om Lotta som nu befinner sig på landet och håller loppis, att jag var tvungen att skicka iväg sambon för att köpa sockerkaka som jag ska käka till min saft. Sockerkaka och saft, den som tror att jag intar det titt som tätt misstar sig definitivt.
Jag är förresten lite besviken på mina grannar. Lotta har någon trevlig tant som ger bort rabarber och någon annan som trugar på trevliga ungdomar kanelbullar. De trevliga ungdomarna utgörs av rekorderliga grabbar som man bara råkar slå sig i lag med. Alltså man kanske cyklar en trevlig tur tillsammans. Inget annat. Jag har förvisso en tant, men hon är storrökare och har en otäck hund. I trädgården mitt emot min balkong sitter det i och för sig ett gäng med kavata grabbar, men de tycks bli fullare och fullare. Ingen i Lotta-böckerna dricker Corona med bar överkropp, så jag ska inte ropa över dem för att bjuda på lite jordgubbar och sockerkaka. Även om det verkar sabla trevligt att ha sådär finfin kontakt med grannarna.