New York och dess bohemer skildras ur den lite egna och drogfria unga Pattis ögon i "Just Kids", och jag blir så engagerad att jag avbryter läsningen med att googla fakta om författaren med jämna mellanrum. Varför läser jag inte fler välskrivna biografier? Det måste bli ändring på den saken.
Jag är avundsjuk på Patti Smith. Hennes liv i New York under 70-talet är som klippt och skuret för en lyckad självbiografi. Den ena begåvningen efter den andra passerar revy i en ändlös ström av kreativitet, knarkdimma och kärlek. Jimi Hendrix, Janis Joplin, Andy Warhol... det tycks inte finnas någon som Patti inte hängde med under dessa år, men det är inte namedropandet som är det viktiga i historien. Det som framför allt får mig att älska boken är Smiths kärleks/vänskapsrelation med Robert Mapplethorpe och hur fascinerande vacker den är genom alla år. Det är också den historien som är det centrala när Smith berättar om sitt liv, när hon släpper namn på stora ikoner gör hon det på ett sätt som gör att det passar in perfekt för att göra stämningen till vad den är i boken- magisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar