Turistguide möter Arkiv X

Vill bara tala om att jag läst ut den lilla novellen kallad "Viskningar i mörkret". Det jag kommer att ta med mig från upplevelsen är en önskan att besöka Vermont. Och kanske känslan av att det inte är så tokigt att kräftor kokas levande, de verkar ha planer på att kidnappa människor och frakta runt dem till djävulska, ohyggliga, onämnbara och fasansfulla platser i yttre rymden.

Men Vermont verkar trevligt. Lovecraft har valt att förlägga historien om hur en ensam man på en enslig gård håller på att avslöja att stora, onda kräftor från yttre rymden befinner sig på vår planet på vad som förefaller vara en fantastisk plats med djupa skogar, höga berg och porlande bäckar. Faktum är att jag redan kollat upp Vermont i turistsyfte och jag är förtjust. Lite ledsamt är det att jag hade hoppats på att bli sådär mörkrädd så man hoppar till när man ser sin egen spegelbild i fönstret, och det blev jag inte. Det var bara smått obehagligt, men spänningen stegrade sig när man börjar misstänka att kräftorna trots allt kanske är snälla och inte förtjänar att kokas levande. Lite mysig Arkiv X-känsla kan man sammanfatta det hela med, och jag kunde nästan ignorera missbruket av adjektiv när jag kommit in i berättelsen.

Kräftornas hämnd?

Jag kommer alldeles säkert att nu göra ett inlägg baserat på förhastade slutsatser, men eftersom jag säger det så här i början har jag väl förekommit mig själv? Eller? Det är i alla fall så att jag efter bara ett ynkligt antal sidor av "Viskningar i mörkret" i går på tunnelbanan känner att jag måste få diskutera boken.

Vad är up med herr Lovecraft och alla förbannade adjektiv? Han staplar dem på rad som om han slagit upp ordet "otäck" i en synonymordbok och sedermera bestämt sig för att använda alla synonymer i en mening. Varelserna är förfärliga, ohyggliga, monstruösa, vedervärdiga och avskyvärda. Personligen hoppas jag att han snart kommer till skott, Lovecraft, och snarare beskriver varför de är så förbaskat läbbiga än bara talar om att de är det. Sedan är det det här med dessa ohyggliga tingestar, man har fått deras utseende beskrivet för sig och jag ser stora, bevingade eh... kräftor framför mig. Jag vet att det här var banbrytande på sin tid och jag kan liksom inte komma här 80 år senare och gnälla efter att ha matats med skräck sedan barnsben, och förresten är kräftor ganska läskiga. Det är de ju. Men jag kan inte låta bli att läsa den här högtravande texten med en högtravande röst i huvudet och dessutom spela upp musik som hade passat i "Psycho". Samtidigt som monstren ser ut som de ibland gör på fåniga kräftskiveservetter. Ni vet med kalashatt och en partytuta i högsta hugg. Måste-skärpa-mig.

Och nu då? Förslag?

Jag vet att jag gjorde en big deal av att jag äntligen skulle låta syndiga böjelser för otäckt tjocka böcker med passionerade romanser och äventyr som utspelar sig i en svunnen tid få fritt spelrum. Saken är den att det inte var så kul som jag hoppades. Har Gabaldon tappat stinget eller har min smak uvecklats sedan jag var nitton? Vad vet jag. Jag hoppas i alla fall att hon rycker upp sig om några sidor eller att min smak förändras tillbaka. Jag menar har man läst sex stycken 1300 sidors böcker kan man väl inte lägga ned den sjunde och gå vidare, det vore väl inte sunt?

Saken är i alla fall den att jag behöver läsa en annan bok samtidigt och jag har några här hemma att välja på.

"En torr vit årstid" av André Brink. Den ser jävligt trist ut men verkar spännande. När jag och Åsa var på bokmässan var det en fråga i ett sådant där lite fånigt bokquizz som vi inte kunde, det rätta alternativet var just nämnda Brinkbok. Några minuter senare fick jag välja en gratis bok bland massa hyllor med begagnade böcker och blicken föll slumpmässigt på "En torr vit årstid", varför jag såklart valde den.

"Viskningar i mörkret" av H.P Lovecraft. För att jag aldrig läst en Lovecraft och jag gärna vill. Tilltalas av att de rekommenderar att man är femton för att läsa den. Det brukar egentligen inte säga någonting, men jag har kvar känslan man hade som elvaåring; det här måste vara såååå himla läskigt.

"Hjärtdjur" av Herta Müller. Jag köpte den för att den kostade typ 30 kronor och, ja ni vet. Nobelpriset och sådant larv. Den är ganska tunn åtminstone.

Behöver vi ens diskutera vilken som ser roligast ut?