Vardagsskildring med lite extra sås, tack.

"Händelser vid Green Oaks galleria" är helt klart det bästa jag läst på länge. Jag hävdar alltid bestämt att jag mer än gärna avstår vardagsskildringar, men nu tror jag att jag får revidera det påståendet lite. Jag gillar vardagsskildringar där det känns som att författaren till punkt och pricka lyckas med att beskriva ens egna tankar, känslor och till och med små lekar man ibland roar sig med, i hemlighet och som man inte trodde att någon utom man själv visste om. Men hon har koll på det mesta, Catherine O`Flynn.

Det är lite lätt kusligt att läsa om den lilla detektiven Kate som på eget bevåg patrullerar köpcentret, och tack vare baksidan på boken veta att hon kommer att försvinna. Det är jobbigt att läsa om säkerhetsvakten Kurts förhållande till sin pappa och det är definitivt påfrestande att ta del av butiksbiträdet Lisas vardag med ett jobb hon avskyr och en pojkvän hon är trött på. Samtidigt är det slå-sig-på-knäna-roligt att läsa om kunderna i köpcentret och gotta sig åt hur träffsäkert O`Flynn beskriver deras köphets och personalens förtvivlan. (Japp, jag jobbar i butik). Imponerande också hur läskig miljö som skapas av ett helt vanligt köpcenter, som dock tycks vara i samma storlek som Gotland eller något sådant.

En ingrediens som finns i boken är i och för sig en liten aningens gnutta spökhistoria. Det tar kål på eventuell vardagsskildring a`la köttfärslimpa och "Bonde söker fru". Tack.

Min kärlek till gem och stiftpennor

Jag har en vardagsrumsbok och en sovrumsbok, den senare är bättre än den förra och det är därför jag läser den i avkopplat sängläge. Vardagsrumsboken, "Mort", ägnar jag mig åt då min sambo kollar på trist tv, trav exempelvis. Den faller mig liksom inte riktigt på läppen, Pratchett anstränger sig för mycket. Falla på läppen, förresten? Förklaring på det uttrycket?

Jag går igång i affärer som Akademibokhandeln. Det finns böcker, visst, jättetrevligt. Men det finns ofta stora mängder kontorsmateriel; jopapärmar, anteckningsböcker post-itlappar och linjaler. Jag kan gå där hur länge som helst och fantisera om mitt nya och lyckligare jag, ett jag med ett stort skrivbord där överflödet av just kontorsmateriel kraftigt bidrar till mitt välbefinnande. Åh, allt jag skulle producera vid detta skrivbord! Jag har tidigare arbetat på kontor och en av de trevligaste sakerna med det var att det fanns ett så kallat materielskåp. Ett helt skåp fyllt med sudd, stiftpennor, häftklamrar, bläckpennor, gem och mer värdefulla saker som kollegieblock, dataskärmsputsdukar, överstrykningspennor och plastmappar. Och man fick liksom ta det man behövde, hej vilt. Ingen kollade upp det. Det var svårt att inte börja hyperventilera när man smög sig fram till det här plåtskåpet medan man mumlade något om att "herregud, gemen är slut igen" och låtsades sucka.

I min sovrumsbok, "Händelser vid Green Oaks galleria" av Cahterine O´Flynn som verkar väldigt lovande, är den nuvarande huvudpersonen djupt förtjust i, just det, kontorsmateriel! Tioåriga Kate behöver det till sin detektivbyrå och hon tappar bokstavligen talförmågan när hon introduceras för skolans materialförråd. Japp, ett helt rum fyllt av hålslagare, sudd, mappar och papper. Jag köper hädanefter allt som sägs i boken, kan författaren förstå den magiska känslan av ett sådant rum måste hon ha koll på allt.