Att läsa som en snigel, och så Döden

Jag vet inte vad som är felet med mig, men jag läser fan i mig inte så mycket som jag borde. Det blir bara några sidor på kvällen innan lampan släcks. Igår somnade jag med boken i ansiktet och låg så ett bra tag faktiskt. Boken skuggade liksom lampan så jag sussade på i godan ro. Andra bokbloggare tycks ha boken framför ögonen hela dagarna medan de lagar mat, jobbar, matar sina barn, duschar och går på toa. Har de varit i kontakt med Oppfinnarjocke (ja, han stavar av någon outgrundlig anledning så) som har sålt på dem en sån där byggjobbarhjälm med två armar som håller boken framför snoken på dem? Jag fattar ingenting. Nu har jag i alla fall läst ut "Mort". Ska jag säga några ord om den? Tja, jag är ju tvungen annars blir det aldrig några inlägg här.

Den är rätt kul, Mort blir dödens lärjunge och ska således skörda själarna medan Döden istället försöker sig på lite ledighet och gör efterforskningar i vad mänskligheten egentligen pysslar med när de har kul. Alltså super sig dyng och dansar. Mort ställer till det för sig och förändrar tillfälligt hela historien då han i rollen som Döden avstyr ett lönnmord på en prinsessa som han är lite småkär i. Allt verkar frid och fröjd (typ) till han upptäcker att man inte kan förändra historien mer än för en kort tid. Historien kommer sakta men säkert smygande tillbaka och då kommer allt vara som om ingenting har hänt. Prinsessan kommer att dö, med andra ord. Och precis som Super Mario har Mort en grej för prinsessor så han måste avstyra detta till varje pris.

Som sagt, den är rätt kul. Man skrattar ibland och Pratchett använder sig av ganska lättköpta skämt som anspelar på mänsklighetens många märkliga företag, och givetvis det absurda i att Döden (ja, den klassiska med kåpa, lie och dödskalle) uppskattar indisk mat, är snäll mot kattungar och känner sig uttråkad och ensam.

Lever jag?

Man kan undra varför man ska ha en bokblogg om man ändå aldrig hinner läsa (annat än kurslitteratur) och kanske kommer man fram till att det SKA man inte ha. Det är fel. Man kan även ha den till att klaga på att man aldrig hinner läsa. Jag gjorde ett tappert försök med "Mort" igår. Den tar sig faktiskt. Av förklarliga skäl är det förresten många som på sista dagen blir aningens besvikna när Döden har skickat sin tonårige lärjunge istället för att svepa in med sin schyssta svarta kåpa. Där har Pratchett lyckats vara lite underhållande faktiskt. Spela ett parti schack med en finnig och klumpig kille istället för med Döden är liksom inte spännande alls.Nu har Mort dessutom lagt sig i ödet och som vikarierande lieman förhindrat ett lönnmord istället för att snällt ta med sig själen när strupen var avslitsad. Han har rubbat cirklarna och nu kommer det nog börja barka åt skogen.

Min kärlek till gem och stiftpennor

Jag har en vardagsrumsbok och en sovrumsbok, den senare är bättre än den förra och det är därför jag läser den i avkopplat sängläge. Vardagsrumsboken, "Mort", ägnar jag mig åt då min sambo kollar på trist tv, trav exempelvis. Den faller mig liksom inte riktigt på läppen, Pratchett anstränger sig för mycket. Falla på läppen, förresten? Förklaring på det uttrycket?

Jag går igång i affärer som Akademibokhandeln. Det finns böcker, visst, jättetrevligt. Men det finns ofta stora mängder kontorsmateriel; jopapärmar, anteckningsböcker post-itlappar och linjaler. Jag kan gå där hur länge som helst och fantisera om mitt nya och lyckligare jag, ett jag med ett stort skrivbord där överflödet av just kontorsmateriel kraftigt bidrar till mitt välbefinnande. Åh, allt jag skulle producera vid detta skrivbord! Jag har tidigare arbetat på kontor och en av de trevligaste sakerna med det var att det fanns ett så kallat materielskåp. Ett helt skåp fyllt med sudd, stiftpennor, häftklamrar, bläckpennor, gem och mer värdefulla saker som kollegieblock, dataskärmsputsdukar, överstrykningspennor och plastmappar. Och man fick liksom ta det man behövde, hej vilt. Ingen kollade upp det. Det var svårt att inte börja hyperventilera när man smög sig fram till det här plåtskåpet medan man mumlade något om att "herregud, gemen är slut igen" och låtsades sucka.

I min sovrumsbok, "Händelser vid Green Oaks galleria" av Cahterine O´Flynn som verkar väldigt lovande, är den nuvarande huvudpersonen djupt förtjust i, just det, kontorsmateriel! Tioåriga Kate behöver det till sin detektivbyrå och hon tappar bokstavligen talförmågan när hon introduceras för skolans materialförråd. Japp, ett helt rum fyllt av hålslagare, sudd, mappar och papper. Jag köper hädanefter allt som sägs i boken, kan författaren förstå den magiska känslan av ett sådant rum måste hon ha koll på allt.

Dödens lärjunge

Skolan har dragit igång igen och inte många saker får mig att tappa läslusten, ja nästan livslusten, lika totalt som detta outsägligt trista program jag går. Jag har övervägt att blanda färgglada drinkar i kokosnötter och kanske trycka ned tomtebloss och en och annan neonfärgad drinkpinne i det hela för att göra det lite roligare på dagarna. Tyvärr tar jag bilen till jobbet på kvällen så jag kan inte ha i något annat än saft och idén tappar lite effektivitet utan starkare innehåll.

Det är fullständigt omöjligt att motivera sig till att läsa "Romträsket" så länge novembermörkret är allt överskuggande och skolan matar ut nya uppgifter, så jag har plockat ned "Mort" av Terry Pratchett från hyllan. Jag älskade Pratchett när jag var yngre och då särskilt böckerna där de tre häxorna Mormor Vädervax, Nanna Ogg och Vivecka figurerade. Döden, komplett med svart kåpa, lie och arbetsleda har alltid varit en underhållande bifigur. I "Mort" får huvudpersonen knappast vila i frid då Liemannen hälsat på. Han blir istället erbjuden ett jobb som Dödens lärjunge. Jag tycker det låter lovande.