Projekt Pretto

It's so fucking boring!

2011-09-19T11:59:00.000+02:00

Jo, jag lever. Och läser, har bara ingen lust att skriva om det. Fram till nu i alla fall. Alltså, jag läser "Spill" av Sigrid Combuchen (utan tyskt y, för jag är inte tillräckligt snitsig med mobilen)och den är så jävla... Trist! Den har alla förutsättningar; intressant epok, trovärdiga karaktärer och en inblick i en typ av liv som känns nära men ändå så långt borta.
Felet? Jag vet faktiskt inte, den är bara trist och ointressant. Och författaren i historien är så jäkla osympatisk. Men högst trovärdig, hon påminner om mig själv i mångt och mycket, det här lömska tyckandet om allt och alla. Men finns ingen smula självironi eller bara någon enda reflektion över den egna personens eventuella brister?

Tror jag byter bok nu faktiskt. Tyvärr, vill så gärna älska den här.

Biografi när det är som bäst

2011-08-19T16:57:00.000+02:00

New York och dess bohemer skildras ur den lite egna och drogfria unga Pattis ögon i "Just Kids", och jag blir så engagerad att jag avbryter läsningen med att googla fakta om författaren med jämna mellanrum. Varför läser jag inte fler välskrivna biografier? Det måste bli ändring på den saken.

Jag är avundsjuk på Patti Smith. Hennes liv i New York under 70-talet är som klippt och skuret för en lyckad självbiografi. Den ena begåvningen efter den andra passerar revy i en ändlös ström av kreativitet, knarkdimma och kärlek. Jimi Hendrix, Janis Joplin, Andy Warhol... det tycks inte finnas någon som Patti inte hängde med under dessa år, men det är inte namedropandet som är det viktiga i historien. Det som framför allt får mig att älska boken är Smiths kärleks/vänskapsrelation med Robert Mapplethorpe och hur fascinerande vacker den är genom alla år. Det är också den historien som är det centrala när Smith berättar om sitt liv, när hon släpper namn på stora ikoner gör hon det på ett sätt som gör att det passar in perfekt för att göra stämningen till vad den är i boken- magisk.

Stilla dagar i Mixing Part

2011-08-10T12:44:00.001+02:00

Jag impulsköpte "Stilla dagar i Mixing Part" av Erlend Loe när jag skulle på semester till Lettland i början av sommaren. När jag insåg att den kostat 74 spänn bestämde jag mig för att lämna tillbaka eländet och kanske läsa någon av alla böcker som redan ligger och skräpar här hemma. Nu blev det inte så utan jag plockade istället till mig boken för någon dag sedan när jag var för lat för att hämta något annat.

Man måste ge Erlend Loe att han anstränger sig till det yttersta för att vara rolig när den tysklandsälskande Nina och den teaterälskande och tyskhatande Telemann far till Garmisch-Partenkirchen med sina tre barn. Jag småfnissar faktiskt flera gånger, för visst är det väl alltid kul när översättningsprogram tillåts härja fritt? Och till och med ortsnamn blir översatta. Garmisch-Partenkirchen blir liksom Mixing Part Churches, det är ju skitkul.

Boken består till största delen av dialog, och visst är han duktig på det där med dialog, Erlend. Bland det roligaste tycker jag är när Telemann ständigt envisas med att prata om nazismen och är övertygad om att de semestrar i ett nazibälte, medan Nina skaffar en nära relation med den tyska värdfamiljen och blir mer och mer irriterad på sin make. Telemann är för övrigt bokens huvudperson och är besatt av teater och Nigella Lawson. Kommer ni ihåg henne? En brittisk matlagningsbabe som figurerade flitigt i matprogram i tv för en sisådär tio år sedan. Telemann har en allt annat än sund relation till denna Nigella och drömmer om att rädda henne från den åldrade maken och gör så småningom ett försök att göra verklighet av sina fantasier. Det är lite skrämmande med en trebarnsfar på semester som skriver beundrarbrev besparade från all verklighetsförankring, då fnissade jag inte. Det var fan i mig obehagligt.

Som sagt, ibland fnissar jag åt dialogen och ibland skrattar jag högt. Det är dock beklämmande att se hur Telemann närmar sig en kris som urartar till vad som enligt mig måste betraktas som ett fullständigt sammanbrott. Men det är inte det faktum att han hittas av sin familj, avsvimmad på toan med brallorna nere och sperma på fruns eltansdborste som gör mig mest nedstämd. Det är dialogen mellan honom och frugan. På något vis känns den så autentisk och det gör mig obehaglig till mods. Kan det bli så här? Att man för två olika liv tillsammans, utan att egentligen bry sig om vad den andra säger eller gör? Det är klart att det kan, inser jag sedan, det är säkert det som föregår många skilsmässor och som borde föranleda ännu fler separationer. Fy fan. Måste lyssna bättre när sambon pratar om trav. Måste kräva mer intresse för min strumpsticknings svårigheter.

Världens väldighet

2011-07-27T10:19:00.000+02:00

Jag läste ut Colum McCanns fantastiska "Let the Great World Spin" för ett tag sedan och när jag precis hade lagt ned den satt jag med ett fånigt flin på läpparna och bara tänkte på hur bra en bra bok faktiskt kan vara. Ah... det var som att tända en cigg efter ni-vet-vad och ligga utsträckt i lite rufisgt hår i vita lakan och titta i taket medan man blåser ut röken. Ja, alltså jag röker inte och har aldrig gjort och jag brukar undvika vita sängkläder eftersom mina katter sover i sängen och då syns det så förbannat tydligt hur hårigt det blir. Men det ser så coolt ut när det någon gång händer på film. Och så var det var när jag slog igen "Let the Great World Spin". Bara så ni vet.

1974 gick Philippe Petit på lina mellan de då nybyggda tvillingtornen i New York, en händelse som knyter samman de olika historier och öden som vi möter i boken. Jag tappar fullständigt andan då jag läser beskrivningen av vandringen där uppe, och det är ungefär den känslan jag har genom hela historien. Jag är djupt imponerad av hur McCann kan beskriva ett så stort antal olika människor på ett sätt som gör att jag tror att han bokstavligen är alla dessa personer. Hur kan det annars bli så förbaskat bra? Det är den originelle, irländske munken Corrigan (hur snyggt är inte det namnet förresten? Det är ett efternamn i boken, men vore jag engelsktalande skulle jag gladeligen ge det till ett eventuellt barn i förnamn), den prostituerade Tillie, överklasskvinnan Claire som förlorat sin son i kriget, och en hel hög andra fantastiskt välskrivna karaktärer vars liv vävs ihop under historiens gång.

Läs den! Vill jag uppmana, trots att jag sällan uppmanar folk att läsa sådant jag valt när de säkerligen vet bäst själva vad de vill läsa. Och förresten, fundera lite på snyggt kontra fult gällande det engelska omslaget och det svenska på de här två varianter jag sett av boken.

Tjärven (eller Hur många drunknade finns det i havet egentligen?)

2011-07-20T15:46:00.004+02:00

John Ajvide Lindqvist, eller JAL som jag såg att han kallades häromdagen (undrar om det blir lika etablerat som JLo plötsligt blev en gång i tiden?) har nu totat ihop en historia om en klassåterträff som underligt nog sker på midsommarafton och där det, vilket nästan är mindre märkligt än den valda tidpunkten, tyvärr dyker upp illasinnade zombies. Så långt är allt väl, jag älskar zombiefilmer och såg med skräckblandad förtjusning fram emot att få ta del av en bok i genren. Platsen är dessutom en enslig och karg ö med en stor fyr, vilket är bland det mest deprimerande och otäcka jag vet miljömässigt. Har ni varit på Fårö? Fy sjutton! Inte långt där efter kommer förresten vackra lövskogar, där vet man med största säkerhet att lik finns gömda och att övernaturliga fenomen ständigt förekommer. Hu!

Nu vill jag utfärda en SPOILERALERT, vill man inte veta vem eller vilka som överlever och vad som händer så ska man sluta läsa här.

Alltså, en klassåterträff tar plats på en ö i skärgården, deltagarna är i fyrtioårsåldern och är ganska få till antalet då träffen är förlagd till midsommarafton. Funderingarna går kring hur man var och vad man blev och det hela ackompanjeras av en gammal bergsprängare med musik från skoltiden. Bryan Adams och Modern Talking utgör största delen av soundtracket och det är uppenbart att JAL anser att det är mäkta representativt för generationen. Samtalsämne nummer ett för denna klassåterträff är mobiltelefonen Iphone som är synnerligen populär i sällskapet och här är det väl meningen att läsaren ska känns igen sig, själv blir jag bara vansinnigt irriterad på den här typen av tidsmarkörer. Varför inte kasta in lite Idoltittande också, det är väl så Svensson känner igen sig, och det måste man ju alltid göra när man läser?

Iallafall, sällskapet hinner precis fräsa ut till ön och dra igång grillen när, håll i er nu, ett gäng ålänningar dyker upp och snor alla mobiltelefoner och den häftiga båten! Det bästa är att jag tror att dessa skurkar ser ut ungefär som medlemmarna i Leningrad Cowboys kombinerat med ZZ Top och beter sig som kriminella balter i en Beckfilm. De konverserar, skrattar, hotar och skjuter på sällskapet som chockas av att dessa otäckingar kommer från Åland. Denna ickekriminella fristad! Efter ett antal semestrar på ön är jag dock övertygad om att Åland rymmer en hel del Leningrad Cowboysare, iförda träningsoverall och stora armmuskler så jag sväljer det hela med hull och hår.

Ålänningarna sticker iallafall ganska snabbt, det är givetvis uppenbart att de enbart dyker upp för att sällskapet ska bli båt- och mobillösa, och gänget blir kvar. En stackare har blivit skjuten i handen, men man väljer att göra det bästa av situationen, grilla! Efter ett tag blir det dock läskigt. Mycket läskigare än skurkar i träningsoveraller kan det väl inte bli, tänker ni nu. Men det kan det. Det börjar nämligen dyka upp svampiga, långsamma personer ur havet. Och de verkar hungriga på hjärna. (Alltså, jag ville såga den här boken, men när jag skriver den här sammanfattningen börjar jag komma på andra tankar. Det är uppenbarligen lysande.) De hungriga är drunknade människor och jag ställer mig frågan hur många som plurrat riktigt illa i trakten av Tjärven, egentligen? En hel del, det kan jag köpa, men det tycks ha gått någon slags drunkningspeidemi för att få till den här uppslutningen.

Den gamla skolklassen består av en hoper rätt vanliga människor, och två psykfall. Båda tjejer. Den ena är tjock, ful och introvert samt har bara följt med ut till ön för att uppleva någon slags Pappan och havet-grej. Hon sitter ofta och vaggar fram och tillbaka, innan något läskigt har hänt alltså, det är det som är märkligt. När folk har gått och blivit uppätna förvandlas hon till någon slags Rambo och det är lätt att se framför sig en kulstöterska som snörat en bandana kring huvudet, när hon ränner runt på klipporna. Med sig har hon det andra psykfallet, en überkristen tös som vigt livet åt att hjälpa andra och som känner stor avsky inför tanken att någon någonsin ska peta på henne. Jag misstänker att hon ska föreställa fett frigid. Det är inte så mycket detta som gör att man tycker hon är knepig, det här med att hjälpa andra är ju till exempel finfint, det är när en zombie äter en bit av hennes skalp och hon tycker att gänget ska hjälpa denne uppenbart sjuka människa som jag lessnar på henne. Men, men. Hon och Rambo kutar i alla fall runt på ön ensamma mot slutet och så fort den kyska tösen drabbas av panik och ställer sig med händerna för öronen kör Rambo in en hand och klämmer henne på muffen för att få fart på henne igen. Det är ett slut värdig den bästa splatterfilm när de sprättar upp zombies till höger och vänster med en båtmotor medan de gör reträtt ned mot en gammal skruttig eka. Rambo har för övrigt självklart tvångshånglat den frigida tjejen mitt i villervallan. Rambo sliter loss båtmotorn som har bränt fast i hennes arm för att koppla fast den i båten och jag förväntade mig nästan att hon skulle hälla besnin på såret och tutta på, men hon verkar senarelägga den klassikern. Här gör plötsligt prydot en attack och sprutar innehållet i en brandsläckare på Rambo som ramlar ned i vattnet som är fyllt till bristningsgränsen med uppvaknade drunknade...
Well, it ain´t over yet! Jag tänker inte avslöja exakt allt, för under den här sammanfattningen har jag ändrat mig. Läs "Tjärven" så att vi kan diskutera den snarast!

Det är uppenbart att boken är kul om man gillar usla zombiefilmer, och JAL lyckas bra med att vara krypande läskig även denna gång, men man förväntar sig ändå något annat av någon som skrivit "Hanteringen av odöda". Kanske lite djupare personporträtt istället för att i rasande fart försöka beskriva en hel hoper karaktärer. Det känns väldigt Stephen King-inspirerat, men då bör man inte glömma att den senare ofta brer ut sig på en sisådär tusen sidor och givetvis kan utveckla det hela lite mer. Det är helt enkelt en rolig idé, det är äckligt och underhållande, men inte lika bra som jag väntat mig.

2011-07-07T17:58:00.000+02:00

Det är alltid lite tråkigt att bli besviken. Jag är för tillfället på solsemester, tyvärr har vädret bara tillåtit stekande i solstol en enda dag. Då blir man lite besviken, men inte alls lika besviken som man blir om man läser "Tjärven" efter att ha läst "Hanteringen av odöda". John Ajvide Lindqvists skärgårdszombiedrama känns som ett hastverk, och ja, för att vara övertydlig, som ett lastverk.

Det blir förresten inte mindre tydligt om man klämmer in zombieslafset mellan "Let The Great World Spin" och "Just Kids", mäkta bra grejer. Jag återkommer till alla tre när jag kommer hem.

Det är lugnt, jag tar det här...

2011-06-26T16:44:00.000+02:00

Tillhörde även du den grupp av trettonåringar som storögt läste om Jean M Auels stenålderskaraktärer och med förstulna blickar över axeln försäkrade dig om att ingen såg exakt hur snuskigt innehållet var? Är du i samma ålder som jag så innebär det att del två och tre redan hade utkommit och snabbt kunde införskaffas utan att du behövde vänta på mer drama i äkta Harlequinstil, men som trots detta fanns i var och varannan svensks bokhylla.

Har du sedan dess ibland funderat på Aylas uppfinningsrikedom, hennes tama lejon och Jondalars jätteballe? Men känner du kanske att "näe, jag kan fan inte bli sedd med den senaste boken i handen. Jag kan inte offra min dyrbara lästid och min hälsosamma bild av sexuellt umgänge och relationer. Igen."?
Det är lugnt, jag tar det här.

Ett inlägg om ett läslöfte alltså? Så...beige, tänker du nu. Men jag känner ändå att det är av största vikt att jag berättar för dig, kära läsare, att du kan ta det lugnt. Andas ut och koppla av med något bättre. För jag tar den här med Ayla och Jondalar. Och jag kommer att berätta för dig exakt hur Ayla får insikt i hur tyngdlagen fungerar, precis vilka organtransplantationer hon utför och (om du klarar av det), i vilka hål hon och Jondalar gör det den här gången.

Anledningen till att jag tagit detta stora och tunga beslut är att jag på jobbet häromdagen packade upp den senaste och sista boken i serien, "De målade grottornas land", och läste på baksidan. Jag började skratta högt. Det händer faktiskt sällan, särskilt när det rör sig om en text skriven utan minsta försök att vara rolig. Hör här:

Ayla försöker finna en balans mellan sina uppgifter som nybliven mamma till Jonayla och sin utbildning till andlig ledare och helare. Tillsammans med Jondalar och Zelandoni ger sig Ayla ut på en lång resa för att besöka andra grottor inom Zelandonii. Längs vägen möter de många faror som de övervinner tack vare Jondalars spjutslunga och Aylas speciella förmåga att kommunicera med sina hästar och sin tama varg. När Ayla till sist blir kallad för att bli en riktig Zelandoni kräver Stora Modern ett omänskligt stort offer av Ayla, ett pris hon måste betala för att få Kunskapens Gåva.

Priceless! Jag hade förträngt den tama vargen och uppfinningen "spjutslungan", och det tycks ju fortsätta i samma anda. Ayla rusar runt i läderkläder och gnäggar som en häst medan allsköns komplikationer hopar sig. Som sagt, jag tar den här. Jag säger inte när, men jag kommer att göra det.

Filosofi, gamla strumpor och Övergivna platser

2011-06-14T14:00:00.001+02:00

Jag fascineras till och från av något så självklart som hur tingen stannar på plats om ingen yttre kraft flyttar på dem. Om jag förlägger en bok till exempel, och sedan hittar den flera veckor senare ovanpå ett skåp, så kommer jag på mig själv med att vara lite förundrad över att den ligger kvar där. Den skulle kunna ligga kvar där i flera år, ja hur länge som helst, om ingen flyttade på den eller huset rasade. Duh! skulle minsta femåring utbrista över min ofattbara dumhet. Givetvis är det så. Jag är inte helt obevandrad i fysikens lagar, jag vet att det krävs krafter hit och dit för att flytta på saker, men ändå. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något speciellt med det där, att små saker är så beständiga i vad som känns som en obeständig värld. Det här gäller inte sådant som jag med flit placerar ut, jag skulle bli högst irriterad och något orolig om blomkrukan i fönstret plötsligt bestämt sig för att avvika. Det gäller snarare sånt som bara lagts på plats utan någon tanke, sånt som man trott varit försvunnet men som envetet hänger sig fast på den underliga plats där de hamnat.

Ja, ni fattar ju att om jag kan stå och filosofera över det faktum att en äcklig strumpa ligger kvar mellan madrasserna i sängen sedan i vintras kan jag bli stående hur länge som helst och betrakta ett gammalt brev som kilat in sig i en springa mellan golvlisten och väggen i mitt gamla flickrum. Och att till exempel se bilder från samhällen i närheten av Tjernobyl, där hela hushåll, klassrum och en hel stad står blickstilla sedan 1986 gör mig i det närmaste stum. Just Tjernobyl gör nog de flesta stumma, men jag antar att ni förstår vad jag far efter när jag försöker beskriva min fascination för saker som står kvar där de lämnades. Länge.

Det var just detta som fick mig att häromdan rycka åt mig ett exemplar av "Övergivna platser två" av Jan Jörnmark. Att det var en uppföljare noterade jag först sedan jag redan satt på tunnelbanan, annars hade jag nog letat reda på ettan. Jörnmark fotograferar övergivna platser och tecknar en bild av ett bortglömt Sverige med hjälp av teknikutveckling och ekonomihistoria. Det är tjusiga bilder, men jag är ändå ack så besviken. Jag vet inte vad jag hade väntat mig egentligen, det är ju knappast Pompeji som fotograferats, och för någon som kan stå och stirra på en bortglömd strumpa så borde det väl duga? Men det är för mig ganska ointressanta bilder som inte förmedlar någon känsla av att det har funnits liv här en gång. Kanske är det att så många fotografier är från gamla arbetsplatser i miljöer som är obekanta för mig som gör att jag mest rycker på axlarna.

Visst finns det guldkorn även för mig, en bild på ett gammalt skrivbord avslöjar också en handskriven lapp med vad som ser ut att vara uppmaningar till för länge sedan försvunna människor, på en annan ligger ett par kvarglömda solglasögon på ett nattygsbord. Tänk, där ligger de bara sedan flera år tillbaka rätt upp och ned utan att ta sig för något annat. Trots att de uppenbarligen skulle suttit på en näsrot i en solig park. Undrar vems näsrot? Det kanske kan vara det faktum att mycket av texten handlar om ekonomisk utveckling, och kanske hade jag inte väntat mig det och därför blev jag lite besviken? Ville jag ha mer nostalgi i klartext? Jag vet faktiskt inte alls, det är ju tydligt, men visst har den varit mysig att bläddra i, "Övergivna platser två". Jag har om inte annat blivit sugen på att leta rätt på en bok som jag påminner mig om att jag sett för ett bra tag sedan. Det är ögonblicksbilder från torg, gator och andra offentliga platser i Sverige under hela 1900-talet. Det är lika fascinerande att något som fanns en gång obevekligen är borta, som att något ligger kvar i evigheter utan anledning.

Åh att titta på fotografier av någon som knallade över gatan i Rågsved 1974, iklädd dåtidens mode och passerandes en lyktstolpe och en parkbänk, förevigade på fotot men försvunna ändå! Åtminstone personen, lyktstolpen och bänken kan för all del stå kvar där de ställdes, de är ju inte så märkvärdigt eftersom de var ämnade att stå där.Tvärtom mot min strumpa som låg kvar ändå liksom.

Hanteringen av odöda

2011-06-09T17:00:00.000+02:00

Det är några veckor sedan jag läste ut "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist, och jag har självfallet tänkt skriva några rader om densamma. Det blir liksom så att man bör göra det om man läser så sabla lite som jag tycks göra nu för tiden. Tyvärr har jag stora problem med att skriva om sådant som jag verkligen, verkligen gillar. Ingenting jag skriver gör ändå boken rättvisa, det blir en trist sammanfattning av innehållet och kanske något ännu tråkigare när jag med futtiga ord ska beskriva känslan i boken. Det är enklare med något som bara är bra, eller ännu hellre dåligt. Där kan man kanske mest slänga ihop något lite snabbt utan att fasa för att göra historien och författaren stor orättvisa. Så jag väljer att flagga redan här för mitt tillkortakommande i fallet med detta inlägg. Antagligen i fler inlägg, men det väljer jag modigt att ignorera.

Så. "Hanteringen av odöda" var ren och skär njutning att läsa. Jag hade hoppats på att bli skräckslagen, vilket jag också blev vid vissa tillfällen. Jag var tvungen att hålla en fot på min sovande sambos ben medan jag plöjde sidor nattetid. (Någon kanske undrar vad som är up med denna fot på ett ben? Ja, helst hade jag ju velat kravla mig jävligt nära men det blir så obekvämt varmt. Lite kroppskontakt känns dock åtminstone lite betryggande.) Men det var inte bara en äckligt krypande stämning med suggestiva inslag, det var även fina skildringar av sorg, saknad och den absurdt tomma känslan med någon som faktiskt återvänder från de döda, utan att vara sig själv. Och jag tackar faktiskt för de ganska passiva zombiesarna som inte löpte amok längs gatorna på jakt efter tarmar.

Det var det, mer kan jag inte klämma ur mig. Jag avstår fånig sammanfattning av innehållet och att kommentera bokens små, små svagheter. Det blir liksom inget bra.

Jag tjatar på...

2011-06-03T17:06:00.002+02:00

Alltså jag vet självfallet om att det är totalt oförsvarligt att jag gör ännu ett inlägg om flickböcker från 60-talet. Samma böcker igen, dessutom. Jag ägnar Ester Rignér-Lundgrens Lotta mer plats än Murakami och hans vaginafixerade japan, trots att den förrförre nosat på Nobelpriset. Det kan inte hjälpas. Jag måste bekänna en sak.
Jag är en sån som snor saker, jag är inte kleptoman tack och lov, men jag stjäl ändå högst personliga grejer och gör dem till mina egna. Till exempel tar jag utan problem sällskapets dialekt. Inte så att jag kör skånska om någon börjar gröta med det i närheten, men göteborska eller norrländska kan jag plötsligt svänga mig med utan att jag fattar själv vad som hänt. Dessutom är jag expert på att sno skratt. Om jag umgås mycket med någon som har ett lite eget, trevligt skratt så bara tar jag det. Rakt av. Gräsligt beteende egentligen. Nu är det så att det här även kan gälla om jag är särskilt förtjust i något jag läser, jag börjar uttrycka mig som i böckerna, vilket är närmast förödande om man är nio och läser Kulla-Gulla. Det är också pinsamt om man närmar sig de trettio och läser om den käcka och romantiska Lotta som fröjdas på 60-talet. Jag har fått behärska mig så in i bomben (!) för att inte skriva ett inlägg med lånad röst just precis nu. Och det jag ville var bara att berätta att jag spenderat en herrans massa timmar på balkongen, läsandes om Lotta som nu befinner sig på landet och håller loppis, att jag var tvungen att skicka iväg sambon för att köpa sockerkaka som jag ska käka till min saft. Sockerkaka och saft, den som tror att jag intar det titt som tätt misstar sig definitivt.
Jag är förresten lite besviken på mina grannar. Lotta har någon trevlig tant som ger bort rabarber och någon annan som trugar på trevliga ungdomar kanelbullar. De trevliga ungdomarna utgörs av rekorderliga grabbar som man bara råkar slå sig i lag med. Alltså man kanske cyklar en trevlig tur tillsammans. Inget annat. Jag har förvisso en tant, men hon är storrökare och har en otäck hund. I trädgården mitt emot min balkong sitter det i och för sig ett gäng med kavata grabbar, men de tycks bli fullare och fullare. Ingen i Lotta-böckerna dricker Corona med bar överkropp, så jag ska inte ropa över dem för att bjuda på lite jordgubbar och sockerkaka. Även om det verkar sabla trevligt att ha sådär finfin kontakt med grannarna.

Total harmoni i bersån

2011-06-03T12:56:00.000+02:00

Skolan är klar. Livet har återvänt. Tack, Illusionernas blogg för att du påminde mig om den eminenta sidan Bokbörsen. Nu är det jag och Lotta några timmar framöver. Total lättnad och lycka.

Var är du, Lotta?

2011-05-27T12:41:00.000+02:00

Ibland känner jag för att läsa något som skänker mig en skön, avslappnad och lite munter känsla. Det bästa vore om det gick att plocka fram en sådan här bok mitt i den värsta stressen eller när helst någon form av orosmoln närmar sig. Typ "Uppsatsventilering på måndag? Jag som suger på sådant och dessutom är upptagen hela helgen"...magkatarren börjar göra sig påmind. Eller "jag har pluggat i mer än fem år och är snart trettio. Kanske borde jag byta yrke?" Ångesten gör att magkatarren eskalerar och man vill börja gråta. DÅ sliter man upp sin feelgoodbok och efter någon sida har man börjat vissla små trudelutter.

Nu fungerar det inte såhär, utan man måste vara vid rätt gott mod vid själva läsandet av boken som ska framkalla den muntra känslan. Jag har för avsikt att vara fett avslappnad nästa måndag. Det ska vara fint väder, jag ska sola, dricka saft och läsa en sådan här bok. Jag har haft siktet inställt på mina gamla Lotta-böcker av Merri Vik i flera månader. Jag plockar fram de här böckerna med jämna mellanrum (sist var kanske 6 år sedan) och bara njuter av att allt är så sabla trevligt och lite småroligt. Det cyklas ute på landet, plockas svamp, man dricker saft i syrénbersån, åker på små utflykter, går i vad som förefaller vara en trevlig skola och emellanåt ställer man till det för sig. Men det ordnar sig ändå alltid till det bästa och kanske belönas man med lite tårta och en "slant" för att man ändå har rett ut ett litet brott eller så.

I Lottas värld kallas the bad guys för "banditer", man säger mamma, istället för du, till sin mamma, att tvätta håret är ett projekt som företages ibland och att sy i knappar i kläder tycks utgöra en av livets stora vedermödor. Det för mig liksom mot gamla svartvita matinéer. Alla flickor pratar med höga, klara röster som nästan spräcker högtalarna i tvn. "Det kunde konduktörskan knappast aaaana, eller hur Herr Andersson?" "Nej, preciiiiiis fröken Larsson", smattrar mannen på och så fnissas det lite.

Jag vet att jag antagligen lider av något syndrom, men det är så förbaskat mysigt. Ja, bortsett från det här med att säga mamma istället för du, det är ju bara jobbigt. Nu drabbades jag för någon dag sedan av insikten att jag inte vet var jag har mina Lotta-böcker. Jag har funderat frenetiskt, men de kan ligga i vilken kartong i vilken källare som helst. Jag kollade biblioteket och alltså, och det här är ju rätt pinsamt med tanke på mitt förra inlägg om det fantastiska utbudet på bibblan, de finns inte där! Böckerna om Lotta, Marie-Sofie Månsson, finns inte på bibblan! Jag är desperat så jag beslutade mig för att köpa ett par, tror ni de finns att köpa? Nä! Just det. De jag har är tryckta på 60-talet, och de sista förefaller vara tryckta kring 1991. Hur upprörande är inte detta? Det är ju för fan en kulturskatt som försvinner. Ska jag behöva kuska upp till norrland och leta i mormors källarförråd för att se om de finns där? För sådana här guldklimpar springer man inte på i något antikvariat these days. Suck.

Mitt hopp står nu till en kär vän. Vi kände oss lite som Lotta och Gigi förr. Många konstiga utflykter och mycket matsäck och en jävla massa sittande i träd spekulerandes över livet bidrog till det. Ikväll tror jag vi ska ut på krogen och dricka öl, men innan dess måste jag be henne leta upp några gamla idylliska böcker om Lotta och saftdrickande i bersån.

Kapitalistsvinet i mig har fått konkurrens

2011-05-21T11:47:00.002+02:00

En gång i tiden, antagligen innan man började jobba och barnbidraget tvunget skulle räcka till havrebollar, date-parfym och en och annan FRIDA-tidning, lånade jag böcker på biblioteket. Jag brukade gå där och dreggla och lasta på mig av allt jag hittade, lite som man tänker sig en sån där supertjock amerikan i tighta shorts inne på Wall Mart´s chipsavdelning. Sedan släpade jag hem härligheten och plöjde järnet. Bokhyllan bestod av secondhandfynd (ja, en småsliten samling av Grottbjörnens folk-eposet och hundra olika Sidney Sheldon ansågs vara just fynd) och födelsedagspresenter.

Men någonstans kring att jag började jobba slutade jag låna böcker från bibblan. Kapitalistsvinet i mig väcktes och det blev jag hjärta att äga. Böcker i alla fall. Jag liksom rättade till magen som spände innanför mina chinos (är det så beiga gubbyxor a´la kontorssnubbe kallas? kostymbyxor?), log ett självgott leende och skrockade drygt medan jag handlade hem det jag önskade. Det där har fortsatt och när så nätshopping slog sina klor i mig fanns det ingen hejd. Håhåhå, klickaklickaklick på Adlibris. Är det familjen Bonnier som äger Adlibris? Håhå, så mycket bättre, jag älskar att sponsra golfklubbor och lyxyachter.

Nu har dock allt förändrats. Lagom till jag började jobba på bibblan kom jag på hur finfin idén med inrättningen faktiskt är. Man får låna. Böcker. Gratis. Utbudet är enormt! Går man där och stirrar på hyllorna får man så galet mycket läsinsipration att det liksom nästan slår över. Det finns så jävla mycket att man får total beslutsångest. (Vilket man inte kan säga om till exempel Akademibokhandeln. Även om jag får köpmani av deras kontorsmateriel). Och eftersom jag är gammal och skröplig nu orkar jag inte släpa hem så enorma bokhögar som jag gjorde i tonåren, vilket givetvis leder till ännu mer ångest. Men angenäm är den.

Något som slår både bibliotekslån och klickande på internet är när man får böcker. Det finns bara en person som ger mig böcker. Det är Linda. I förra veckan kom hon hem till mig för att avnjuta lite tv-serier och äta indiskt, och vad hade hon med sig om inte en bok. "Här, så att du kan göra något kul när du är klar med uppsatsen. Jag vet att de tappat i kvalitet, men lite kul är det ju i alla fall". Och så fick jag en ny Charlaine Harris. Wunderbar! Jag har ältat även det här förr, men jag hade en affär med dessa böcker för tio år sedan, och nu är det liksom lite förstört för att alla andra jävlar håller på och läser mina böcker och dessutom vältrar sig i en skitdålig tv-serie som totalförstört böckerna. Men men. Det ska ignoreras vid läsningen av denna, mycket snygga, bok.

Zombies på pendeln

2011-05-16T22:40:00.000+02:00

Under slutspurten i skolan har jag i hemlighet läst annan litteratur än sån som handlar om att analysera potentiella, fiktiva fejkproblem med hjälp av mesta möjliga ordbajsande. Chockerande, jag vet. Jag har dessutom jobbat heltid på bibblan, så nu vet jag att ALLT jag lärt mig i skolan är onödigt. Känns fint.

Jag har alltså suttit på pendeltåget och tittat över axeln, misstänkt att någon ondsint och akademiskt överintresserad informationsvetare suttit bakom mig och sett att jag roat mig med kulturellt lågstående saker som zombiesar. Men, jag har utfört mitt obegåvade läsande så snillrikt att jag tror att jag kanske är säker. Jag har nämligen laddat ned "Hanteringen av odöda" till mobilen. Det ser typ ut som att jag kollar schemat eller skriver sms till kursare när jag i själva verket avverkar sida efter sida av John Ajvide Lindqvists briljanta historia om hur de döda i Stockholm vaknar till liv.

Poängen med mitt dravel var egentligen att tala om att det är helt okej att läsa böcker i mobilen. Det är bra om man är senil som jag och alltid lägger ifrån sig boken och sen snopet får börja leta kasserade Metros bland irriterade medpassagerare. Mobilen har man alltid med sig, ju. (Senast idag glömde jag den i badhuset, där en vänlig själ lämnade in den till receptionen. Men det hör inte hit.) Det föreligger dock risk för rynkor i förtid om man avstår från att förstora texten, vilket jag gör. Living on the edge!

Elände i Sydafrika

2011-05-11T00:17:00.001+02:00

Det är någonting med böcker som behandlar elände, tillslut får man liksom nog. Eller är det avtrubbad man blir? Jag har vänt några sidor varje kväll i "En torr vit årstid" ett bra tag nu. Det är spännande, lite fartigt och ganska intressant. Men, ett stort aber måste läggas in här, och det är att man nog måste läsa boken lite snabbare, hålla samma tempo som huvudpersonen när han drar runt på Johannesburgs gator. Inte ligga och klippa med ögonlocken och somna med boken i pannan varje kväll. Eller så är det bara eländet och det faktum att det verkar så hopplöst alltihop.
Huvudpersonen Ben är en vit, medelklassman i Sydafrika under apartheidtiden. När den svarte vaktmästaren på skolan där Ben arbetar börjar undersöka vad som hänt med hans försvunna son Jonathan blir även Ben engagerad. Korruption, orättvisa och extremt etablerad rasism visar sig inte helt oväntat både ligga bakom försvinnandet och försvåra undersökningen.
Ben lever i en skyddad miljö i sin tegelvilla med innertak. Med innertak? funderar ni nu. Japp, innertak saknas nämligen i de plåtskjul där de svarta människor som förekommer i boken bor, och det påpekas både en och två gånger. Därför känner jag att det är av största vikt att ta upp det här. De personer han försöker hjälpa bor i Soweto, som inte är den roligaste stadsdelen, och har det ungefär lika fett som Karl Oskar och Kristina när vi först träffade dem. Hur som, Ben börjar bråka med myndigheterna och drar en massa uppmärksamhet till sina förehavanden när han snokar runt efter bevis på att Jonathan blivit mördad i ett fängelse. Ja, ni förstår vartåt det barkar. Sånt kommer man inte undan med bara sådär.

Boken är i alla fall bra, det är den. Den känns trovärdig och välskriven även om Brink inte kan låta bli att kasta in en liten kärlekshistoria mellan Ben och en snygg och mycket yngre tjej. Men jag gillar sånt, så jag gnäller inte om det. Däremot blev det lite för deprimerande med allt elände så nu när jag lämnat det bakom mig vill jag frossa i något roligare. Därför började jag läsa en bok om hur de döda vaknar och börjar stinka omkring på gatorna i Stockholm. Lagom klatschigt.

Har någon sett min klänning?

2011-04-21T13:15:00.000+02:00

Det är givetvis lite förmätet av mig att göra ett inlägg trots att jag fortfarande läser samma bok som vanligt och inte ens kan göra ett fejkat inlägg motiverat med att jag har köpt något nytt eller ens lånat något nytt. Inte heller har jag tagit en bild på min bokhylla eller medverkat i någon spännande lista där jag räknar upp böcker jag borde/inte borde/vill eller inte vill läsa. Däremot flyr jag i tankarna den vedervärdiga sista perioden i skolan och fantiserar om sommar och sol. Kanske lite ledighet? Uteserveringar, öl, korsord, bad, böcker, tidningar, skärgård, kluckande vatten, bryggor, mojitos, jordgubbar, kokosdoftande solkräm... Ah.
Allt detta måste utföras i den perfekta klänningen. Den perfekta klänningen är gräsgrön med vita prickar, har skärp i midjan och sitter liksom...perfekt. Inte tight och inte slappt och saknar troligen ärmar.

Säg till om ni ser den!

Sug efter jordgubbar och klänningar måste väl utgöra anledning att göra ett litet inlägg?

Boktips och aggressioner

2011-04-11T20:46:00.000+02:00

Jag är en ganska harmonisk människa, kanske aningen cynisk och emellanåt lite pessimistisk men ändå rätt så nöjd och belåten. (Inga overstatements här, fick in många varianter av "ganska" i den där meningen.) Jag hetsar sällan upp mig om något blir fel eller om jag råkar slå ut ett glas mjölk eller dammsugaren plötsligt inte fungerar. Men det finns en del saker som gör mig rasande. Till exempel så kissar jag alltid precis innan jag går utomhus, jag liksom kissar i förberedande syfte för att slippa springa omkring och vara obekväm. Trots detta har det aldrig hänt att återvänder till porten hemma utan att plötsligt bli djävulskt kissnödig. Jag får alltid rusa uppför trapporna i panik, stå och fumla frenetiskt i väskan efter nycklarna och sedan rusa in med skorna på.
En annan sak som irriterar mig något fruktansvärt är när man handlat massa mat och ställer ned kassen på passagerarsätet och innehållet alltid rasar ut hur man än packat påsjäveln! Varför inte ställa kassan i bakluckan? Ibland blir det bara inte så! Eller, det värsta tänkbara scenariot. Man rusar uppför trapporna i jakt på toan, för att kunna leta rätt på nycklarna måste man ställa ned matkassen som då välter och spiller ut en del av innehållet. Jag blir vansinnig bara av att tänka på det.

Det jag egentligen ville med det här inlägget var att tala om att boken jag läser "En torr vit årstid" är jävligt bra. Det är med en konstant orosklump i magen jag vänder sidorna och läser vidare om hur svarta sydafrikaner utsätts för systematiska övergrepp av det vidriga sydafrikanska rättssystemet under 1970-talet. André Brink skriver på ett sätt som engagerar från första meningen och jag både längtar efter och bävar inför kvällens läsning.

När jag läser om villkoren människor har levt, och fortfarande lever under i stora delar av världen, med gravt korrupta regeringar, förtryck och våld tänker jag att jag inte ska gnälla på småsaker. Men lik förbannat blir jag vansinnig av att det inte går att att komma hem utan att vara kissnödig.

Boken som är jävligt långtråkig

2011-04-04T19:54:00.002+02:00

Ni vet hur trist det är när någon berättar vad natten kokat ihop i drömväg? Typ "Först var jag på Ica och köpte grus och potatis, sedan var jag plötsligt på ett tåg fullt med älgar och en stråkkvartett, sen..." Jag hör till typerna som ofta terroriserar omgivningen med mina drömmar. I natt så drömde jag till exempel att jag badade i härligt varmt vatten på en plats som i vanliga fall är en hästhage, medan en fantastisk röd sol speglade sig i vattnet. Jag konstaterade då att det inte kunde vara en dröm eftersom man ofta hör att drömmar är svartvita. Därefter dök min mamma upp och startade en båtmotor som låg på land, vilket stressade mig något oerhört då jag insåg att det var högst troligt att propellern skulle gå sönder och vi inte lyckades få stopp på den. Tack och lov dök Babben Larsson upp och stängde av motorn. (Nix, jag ifrågasatte huruvida badandet var en dröm men Babben, mamma och motorn passerade dock som verklighet)

Det här var ganska ointressant för er som inte var med om det hela antar jag? Ungefär så är det att läsa "Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami. Om du trots det har för avsikt att plöja igenom den och inte vill veta hur det går, stop here! Spoiler alert! Om jag ska dra handlingen i en kortvariant så lyder det så här:
Toru Okada är i 30-årsåldern och har sagt upp sig från sitt jobb för han vet inte vad han vill pyssla med. Hans fru, Kumiko, tycker att det är okej tills vidare. De båda har ingen kontakt med hennes familj för de är otrevliga. Särskilt hennes bror Noboru Wataya. Trots det har paret döpt sin katt efter brorsan och nu har katten försvunnit. Kumiko kontaktar ett medium i galonhatt, Malta, för att hitta katten och försvinner därefter spårlöst. Allt pekar på identitetskris och otrohetsaffär.
Toru fortsätter sitt liv och hoppas på att Kumiko ska komma tillbaka. Under tiden umgås han med en 16-årig tjej och ligger med mediumet Maltas syster, Kreta, i drömmar och i verklighet.
Varvat med nutidshistorien löper en historia som utspelar sig i andra världskriget, där en person bland annat blir lämnad att dö i en brunn. Den här personen söker sedan upp Toru och berättar om sitt liv, varpå Toru känner sig nödgad att krypa ned i en brunn och fundera.

Så långt allt väl. Faktiskt. Man undrar fortfarande vad som hänt med Kumiko, det är spännande och tänkvärt nere i brunnen och de surrealistiska bitarna känns intressanta. Sedan händer det någonting. Eller massor, eller ingenting? Det spårar ur fullständigt, Toru smyger in i ett hus där han blir överfallen, han får tag i ett basebollträ och slår personen som först befann sig i huset sönder och samman. Han får ett märke på kinden och stiftar bekantskap med Muskot och hennes son Kanel. Muskot lämnar över sin "magiska gåva" till Toru, vars märke är likadant som det hennes far hade, han hör för övrigt ihop med andra världskrigshistorien. Under hela den här tiden har Kumikos elaka brorsa filat på sin roll som politiker och skaffat sig mer och mer makt. Det är för övrigt så att han har koll på var Kumiko är, men han vägrar tala om det och vill istället att Toru ska gå med på skilsmässa. Som läsare misstänker jag att den elaka brorsan utnyttjat stackars Kumiko och att hon hålls fången någonstans.

Alltså, jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Jag har antagligen missat någon högst väsentlig del, men jag tror att jag fått med det basala. Nu till min kritik.

Förutom att huvudpersonen är fullständigt handlingsförlamad och författaren jävligt fascinerad av vaginor (vilket ju faktiskt inte behöver spela någon roll, tror jag) så snuvas man på en upplösning! Grej efter grej stoppas in i handlingen; en trubadur som Toru slår sönder och samman, en liten pojke som ser två mystiska män gräva upp vad jag tror är Torus katt och Kreta får en bebis som antagligen är Torus. För att nämna några exempel. Men vad fan hände med allt detta?! Och vad var kopplingen mellan handlingsförlamade Toru och allt som hände under andra världskriget? Och vad är det egentligen Noboru Wataya tar av sina systrar och var finns Kumiko, på riktigt?

Jag hade kunnat köpa alltihop om det bara suttit ihop lite mer tydligt. Nu behöver jag kolla vad någon tolkningsexpert säger om vad fan som hände, egentligen. Jag är för övrigt övertygad om att enbart David Lynch kommer undan med sådant här, egentligen.

Titta, han läser!

2011-03-30T16:19:00.000+02:00

Jag flaggade för att jag hade material till ett nytt, spännande inlägg och det kan ju faktiskt ha föranlett någon att tro att jag kanske har läst en bok. Eller så. Det har jag inte, men någon annan gör det och det är värt ett eget inlägg, i min blogg. Det rör sig om min sambo, en människa som på fullaste allvar aldrig petar på en bok. Jo, han kanske kan småpeta på en om det rör sig om travsport, men ni förstår ju att det inte räknas. Jag har i alla fall flera gånger uttryckt önskningar om att han faktiskt borde testa på att vända några sidor i något annat någon gång. Inte för att jag är ute efter att ha djuplodande litteraturdiskussioner, det klarar jag mig utmärkt utan, men för att jag vägrar tro att han inte skulle älska att läsa en bok han tycker är bra. Hur skulle man inte kunna älska det?

Som blivande bibliotekarie har jag givetvis försökt mig på att lista ut vad som skulle kunna fånga honom och jag har varit otäckt fördomsfull. Kanske en deckare? Eller en självbiografi av någon hårdkokt person? Va? Ingenting har hjälpt. Till jag föreslog fantastiska "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg, som utespelar sig i sambons födelsestad, Västerås. Han nappade, och han gillar skarpt! Jag tror till och med att han sa "hon skriver ju underbart". Fatta att detta förtjänar ett eget inlägg!

Åt helvete med Murakami, får man säga så?

2011-03-28T19:31:00.000+02:00

It´s been a while är väl kanske en underdrift, det har varit ett jävla tag faktiskt. Varför? Säg det, men först och främst vill jag skylla på min uppsats och all tid den tar. Blir den ett mästerverk då? Med tanke på all tid jag lagt ned? Näe, det blir den inte. Är jag klar och därför kan jag börja med mina fantastiska, välformulerade blogginlägg igen? Näe, men däremot har jag stuvat undan vinterstövlarna och svidat om till gympadojjor vilket leder till galet mycket mer energi.

Vad har jag läst då? Ja, det är också lite det som varit problemet, jag har liksom bara vänt några sidor per kväll av "Fågeln som vrider upp världen", that´s it. Men nu har två saker hänt som gör att jag gärna vill se mina egna ord på pränt igen, det ena är alltså våren och det andra sparar jag till ett eget inlägg, det flödar ju inte direkt med material här.

Murakamis tegelsten då? Alltså det började bra, jag var lite besviken på språket bara, det är väldigt rakt på sak utan någon känsla alls egentligen. Men lite suggestivt var det ändå och han är bra på att beskriva, Murakami. Hur som helst, den ena underliga händelsen efter den andra inträffar, men det överlägset mest intressanta är några berättelser om andra världeskriget i berättelsen om Toru, som huvudpersonen heter. Varje gång vi återvänder till huvudberättelsen suckar jag lite inombords, "jaha, tillbaka till århundradets tråkmåns, Toru Okada". Allt kretsar kring denna galet handlingsförlamade man i trettioårsåldern som inte tycks åstadkomma någonting. Jag började bli riktigt uppretad på hur han skyller allt som händer på andra och nu dessutom slutat sitt jobb för att leva på sin fru, när det plötsligt började talas om maneter och jag fick upp hoppet igen. Är jag passionerat intresserad av maneter och så fort det handlar om slemmiga varelser med tentakler är jag nöjd? Näe, inte direkt, men jag har testat mig på det här med att tolka. I vanliga fall läser jag en bok och ser enbart det mest tydliga, det som sägs rakt ut, jag kommer aldrig på tanken att misstänka att en dag på stranden kan stå för en miserabel barndom, eller så. (Ni hör ju, jag kan inte ens hitta på ett exempel som verkar vettigt) Men det här är ju en bok som man förstått att man ska tolka sönder och samman och då Toru började mala på om att maneter kanske verkar som om de viljelöst följer med havets strömmar, men att så är inte alls fallet utan de har en egen vilja och förresten älskar hans fru maneter, så det så! så började jag misstänka att man skulle fatta att Toru var som en manet och nu jävlar skulle vi få se att han inte bara flyter omkring som en klump gelé. Stor besvikelse, inte ett skit gör han, Toru. Han behöver faktiskt bli beroende av en ny kvinna som tar kommandot för att han ens ska köpa ett par nya skor, trots att hans gamla fallit i bitar. Om boken varit trehundra sidor så hade allt fungerat bra, men det är den inte, den är på 741 sidor och jag har ungefär hundra sidor kvar av "Fågeln som vrider upp världen", jag kan inte vänta på att få slå ihop skiten och kasta in den längst in i bokhyllan.

Förresten ljög jag i ett tidigare inlägg. Jag har inte läst boken ihop med Kafka på jobbet som jag skulle. Jävla uppsatsen förstörde allt!

Jag är dålig, men tittar åtminstone på bra tv.

2011-02-10T12:58:00.001+01:00

Jag har tagit upp en nygammal ovana; att vara dålig. Jag skriver visserligen duktigt på min uppsats, men eftersom det är så krävande och dödligt trist räcker inte lågmälda underhållningsformer som läsning för att hålla min depression stången. Jag möter den istället med tv, film och godis. Jag vill nu bara tipsa lite snabbt om några nyupptäckta glädjeämnen.

Glee. Tv-serien om ett antal nördar och några coola ungar som hamnar i samma "show-choir" (finns det någon svensk motsvarighet?). Musiken är väl helt okej, men vad som är fantastiskt är alla galet överdrivna karaktärer. Den äckligt självgoda Rachel, psykopaten Terri och den ondskefulla gympaläraren Sue Sylvester. Min kärlek till Sue växer för varje avsnitt, och jag tror att den nu nått högsta höjden efter att ha sett ett aningen Madonnainspirerat avsnitt där hon framför "Vogue". Lysande. Jag älskar hur hon alltid är iförd träningsoverall, varför är gympalärare alltid det fast de bara blåser i en visselpipa medan de torterar barnen?

South Park (nygammal upptäckt får man väl kalla det). En klar favorit är givetvis alltid "Ginger Kids" (rödhårig som jag är) där Cartman tror att han drabbats av sjukdomen rödhårighet. Symptom är vit hud som tål solen dåligt och avskyvärda fräknar. Lite som vampyrer! Cartman lyckas dock samla de rödhåriga mot övriga invånare och blir tillslut inte helt olik en viss nazistledare...Skrattar så jag dör varje gång. En annan favorit är "Insheeption", parodi på Inception. Jag tyckte inte filmen var toppen, men inte heller så usel som min sambo tyckte. Den fick dock ett klart högre underhållningsvärde som parodi i South Park, "It happened in the dream within the dream withIN THE DREAM!".

Magnum. Den gamla klassikern går på dagtid och det borde jag givetvis inte veta, med tanke på min uppsats och så... Hur som helst måste jag avslöja min kärlek till en mustaschprydd good guy som ränner omkring med uppknäppt hawaiiskjorta och hårig bringa.

Leka radio

2011-01-24T12:41:00.002+01:00

Nu är det bestämt, jag och Åsa ska läsa Murakamis "Fågeln som vrider upp världen" tillsammans med Bokcirkeln i P1. När vi läste Jane Eyre lyckades vi alltid, trots de bästa intentioner, fnissa en hel del och göra oss lustiga över allehanda företeelser i den något gammalmodiga boken. Men sabla trevligt hade vi! Jag var lite förgrymmad på Åsa efter att hon föreslog nya inspelningar trots min vedervärdiga uppsats och en massa jobb, för jag visste att jag skulle misslyckas med att tacka nej. Jag menar, vem vill inte leka radio? Men det ska faktiskt bli riktigt kul att se hur tonen på samtalen blir den här gången, med en helt annan typ av bok. Och jag kan behöva läsa något under tvång, för det blir inte många sidor per kväll för tillfället.

Kungliga biblioteket och pruttkuddar

2011-01-19T11:17:00.000+01:00

Vet inte om någon bryr sig, men jag läser inte just nu. Det enda jag gör är jobbar och skriver uppsats. Det är svintrist. Jag har suttit tillsammans med en klasskamrat på Kungliga biblioteket i några dagar. Det är ett tjusigt bibliotek och för att ta sig in och ut måste man lägga allt man äger och har i en genomskinlig påse och passera en vakt. Allt för att man inte ska sno någonting ("Bibliotekstjuven", jag vet. Ska se den snart.) Jag har absolut inte stulit någonting och ändå känner jag mig tvingad att le hysteriskt mot vakten varje gång jag passerar. Undrar hur det känns att flyga till USA om man inte kan passera för någon som eventuellt klär sig i vit spetsig luva på afterworken? I alla fall. Har ni suttit i deras stora studiesal någon gång? Det är ganska dödstyst och flitens låga brinner hos alla runt omkring. Det knappras på tangentbord och miniräknare och vänds bokblad efter bokblad medan ångesten växer: "Är det bara jag som fantiserar om sommar, semester, uteserveringar och har jävligt svårt att skriva en vettig masteruppsats?" Om man råkar tappa en penna på golvet så får man garanterat en ovänskaplig blick av en aspirerande akademiker allvarlig uppsyn. Jag avskyr buskishumor och den typ av obegåvad äckelhumor som till exempel "Raw" står för, men jag funderar på att köpa en pruttkudde. Den här pruttkudden ska jag sedan klämma till rejält när det är som allra tystast inne i studiesalen på Kungliga biblioteket.

En möbel att författa i

2011-01-09T21:07:00.001+01:00

Jag inbillar mig titt som tätt att saker, kanske framför allt kläder, ska göra mig till en ny och fantastisk person. Jag har för tillfället en gul handväska som jag funderat på alldeles för många gånger och som troligen skulle göra att våren blir soligare, fåglarna kvittrar högre och människor runt mig på gatan skulle brista ut i spontan sång och dans medan jag lyckligt travar nya äventyr till mötes. Jag har haft fel om sådant här förr och någonstans gnager en misstanke om att väskan kanske inte kommer att kunna uppfylla mina drömmar. Sådana negativa tankar gäller dock inte denna bombastiska stol som jag plötsligt stod framför på min kvällspromenad. Jag har tidigare hintat om att jag skulle kunna prestera underverk vid ett riktigt maffigt skrivbord, här är stolen som jag vill sitta i. Det finns liksom ingen hejd på skapandet om man sitter i ett sådant här magnifikt exemplar av en möbel. Min nuvarande skrivbordsstol känns blott som en förvuxen pall i jämförelse, och den har jag ändå kuskat över hela stan för att köpa, när denna stolarnas stol har funnits i ett antikvariat bara några hundra meter hemifrån. Jag inser att jag börjar påminna om Lovecraft när jag ältar och ältar om stolens förträfflighet utan att förklara vad fan det är som är så fantastiskt, därför infogar jag en bild. Den gör på intet vis stolen rättvisa, och någon dåre har ställt en tomte (?!!) i den, men ni kanske anar dess perfektion ändå? Om jag satt i den där skulle jag inte göra något fånigt blogginlägg, jag skulle författa hårresande spökhistorier och dramatiska fantasyromaner. Jag skulle säkerligen få problem med lever och lungor också eftersom jag tror att stolen kräver alkohol och rökning, men det får man nästan ta tror jag.

Turistguide möter Arkiv X

2011-01-09T17:45:00.000+01:00

Vill bara tala om att jag läst ut den lilla novellen kallad "Viskningar i mörkret". Det jag kommer att ta med mig från upplevelsen är en önskan att besöka Vermont. Och kanske känslan av att det inte är så tokigt att kräftor kokas levande, de verkar ha planer på att kidnappa människor och frakta runt dem till djävulska, ohyggliga, onämnbara och fasansfulla platser i yttre rymden.

Men Vermont verkar trevligt. Lovecraft har valt att förlägga historien om hur en ensam man på en enslig gård håller på att avslöja att stora, onda kräftor från yttre rymden befinner sig på vår planet på vad som förefaller vara en fantastisk plats med djupa skogar, höga berg och porlande bäckar. Faktum är att jag redan kollat upp Vermont i turistsyfte och jag är förtjust. Lite ledsamt är det att jag hade hoppats på att bli sådär mörkrädd så man hoppar till när man ser sin egen spegelbild i fönstret, och det blev jag inte. Det var bara smått obehagligt, men spänningen stegrade sig när man börjar misstänka att kräftorna trots allt kanske är snälla och inte förtjänar att kokas levande. Lite mysig Arkiv X-känsla kan man sammanfatta det hela med, och jag kunde nästan ignorera missbruket av adjektiv när jag kommit in i berättelsen.

Kräftornas hämnd?

2011-01-04T11:27:00.002+01:00

Jag kommer alldeles säkert att nu göra ett inlägg baserat på förhastade slutsatser, men eftersom jag säger det så här i början har jag väl förekommit mig själv? Eller? Det är i alla fall så att jag efter bara ett ynkligt antal sidor av "Viskningar i mörkret" i går på tunnelbanan känner att jag måste få diskutera boken.

Vad är up med herr Lovecraft och alla förbannade adjektiv? Han staplar dem på rad som om han slagit upp ordet "otäck" i en synonymordbok och sedermera bestämt sig för att använda alla synonymer i en mening. Varelserna är förfärliga, ohyggliga, monstruösa, vedervärdiga och avskyvärda. Personligen hoppas jag att han snart kommer till skott, Lovecraft, och snarare beskriver varför de är så förbaskat läbbiga än bara talar om att de är det. Sedan är det det här med dessa ohyggliga tingestar, man har fått deras utseende beskrivet för sig och jag ser stora, bevingade eh... kräftor framför mig. Jag vet att det här var banbrytande på sin tid och jag kan liksom inte komma här 80 år senare och gnälla efter att ha matats med skräck sedan barnsben, och förresten är kräftor ganska läskiga. Det är de ju. Men jag kan inte låta bli att läsa den här högtravande texten med en högtravande röst i huvudet och dessutom spela upp musik som hade passat i "Psycho". Samtidigt som monstren ser ut som de ibland gör på fåniga kräftskiveservetter. Ni vet med kalashatt och en partytuta i högsta hugg. Måste-skärpa-mig.

Ett nytt år och en självhjälpsbok?

2011-01-01T19:19:00.000+01:00

Ah, ett nytt år är här! Jag är inte mycket för julen, men det är något med att lämna ett gammalt och förbrukat år bakom sig och få ett helt fräscht framför sig. Det började med att min fina bil tappade en bit av sitt avgassystem men jag väljer att inte tolka in för mycket i det. Istället ska jag boka in mig på en gör-det-själv-hall i morgon och laga det själv. Japp. Det är så mitt 2011 ska se ut. I precis samma anda firade jag in det nya året; redigt som bara den. Jag brukar inte avge nyårslöften, men i år höjde jag helt klart feststämningen när jag beslutade mig för drämma till med ett spännande löfte om att under 2011 vara mer strukturerad. Vissa ska sluta röka, ta vara på fritiden, börja träna och andra oseriösa saker. Själv ska jag köpa en ny kalender och spalta upp dagarnas aktiviteter på ett noggrannt sätt. Antal timmar pluggande, tränande, jobbande, läsande och öldrickande ska fan i mig skrivas ned minutiöst, och anledningen är faktiskt att öka känslan av kontroll och minska stressen. Kring årsskiftet 2011-2012 kommer därefter min självhjälpsbok komma ut och jag kommer att tjäna storkovan på att berätta om hur min filofax hjälpt mig att bli en bättre, klokare, snällare, gladare, läckrare kvinna.

Återkommer med en rapport om hur jag lyckas i gör-det-själv-hallen imorgon. Och sedan måste jag köpa en kalender också...

Och nu då? Förslag?

2010-12-27T18:00:00.003+01:00

Jag vet att jag gjorde en big deal av att jag äntligen skulle låta syndiga böjelser för otäckt tjocka böcker med passionerade romanser och äventyr som utspelar sig i en svunnen tid få fritt spelrum. Saken är den att det inte var så kul som jag hoppades. Har Gabaldon tappat stinget eller har min smak uvecklats sedan jag var nitton? Vad vet jag. Jag hoppas i alla fall att hon rycker upp sig om några sidor eller att min smak förändras tillbaka. Jag menar har man läst sex stycken 1300 sidors böcker kan man väl inte lägga ned den sjunde och gå vidare, det vore väl inte sunt?

Saken är i alla fall den att jag behöver läsa en annan bok samtidigt och jag har några här hemma att välja på.

"En torr vit årstid" av André Brink. Den ser jävligt trist ut men verkar spännande. När jag och Åsa var på bokmässan var det en fråga i ett sådant där lite fånigt bokquizz som vi inte kunde, det rätta alternativet var just nämnda Brinkbok. Några minuter senare fick jag välja en gratis bok bland massa hyllor med begagnade böcker och blicken föll slumpmässigt på "En torr vit årstid", varför jag såklart valde den.

"Viskningar i mörkret" av H.P Lovecraft. För att jag aldrig läst en Lovecraft och jag gärna vill. Tilltalas av att de rekommenderar att man är femton för att läsa den. Det brukar egentligen inte säga någonting, men jag har kvar känslan man hade som elvaåring; det här måste vara såååå himla läskigt.

"Hjärtdjur" av Herta Müller. Jag köpte den för att den kostade typ 30 kronor och, ja ni vet. Nobelpriset och sådant larv. Den är ganska tunn åtminstone.

Behöver vi ens diskutera vilken som ser roligast ut?

Att läsa som en snigel, och så Döden

2010-12-27T11:46:00.001+01:00

Jag vet inte vad som är felet med mig, men jag läser fan i mig inte så mycket som jag borde. Det blir bara några sidor på kvällen innan lampan släcks. Igår somnade jag med boken i ansiktet och låg så ett bra tag faktiskt. Boken skuggade liksom lampan så jag sussade på i godan ro. Andra bokbloggare tycks ha boken framför ögonen hela dagarna medan de lagar mat, jobbar, matar sina barn, duschar och går på toa. Har de varit i kontakt med Oppfinnarjocke (ja, han stavar av någon outgrundlig anledning så) som har sålt på dem en sån där byggjobbarhjälm med två armar som håller boken framför snoken på dem? Jag fattar ingenting. Nu har jag i alla fall läst ut "Mort". Ska jag säga några ord om den? Tja, jag är ju tvungen annars blir det aldrig några inlägg här.

Den är rätt kul, Mort blir dödens lärjunge och ska således skörda själarna medan Döden istället försöker sig på lite ledighet och gör efterforskningar i vad mänskligheten egentligen pysslar med när de har kul. Alltså super sig dyng och dansar. Mort ställer till det för sig och förändrar tillfälligt hela historien då han i rollen som Döden avstyr ett lönnmord på en prinsessa som han är lite småkär i. Allt verkar frid och fröjd (typ) till han upptäcker att man inte kan förändra historien mer än för en kort tid. Historien kommer sakta men säkert smygande tillbaka och då kommer allt vara som om ingenting har hänt. Prinsessan kommer att dö, med andra ord. Och precis som Super Mario har Mort en grej för prinsessor så han måste avstyra detta till varje pris.

Som sagt, den är rätt kul. Man skrattar ibland och Pratchett använder sig av ganska lättköpta skämt som anspelar på mänsklighetens många märkliga företag, och givetvis det absurda i att Döden (ja, den klassiska med kåpa, lie och dödskalle) uppskattar indisk mat, är snäll mot kattungar och känner sig uttråkad och ensam.

En liten julegris

2010-12-21T13:28:00.000+01:00

Jag är hos släkten i Norrland i några dagar, min vistelse går ut på att äta och slöa. Har jag lite tur fortsätter det att snöa vilket garanterat gör att den rälsbundna trafiken lägger sig ned och dör och jag omöjligen kan ta mig till jobbet på torsdag...

Läser jag något då? Ja, i vanliga fall brukar det gå åt många timmar till det när jag är här, men efter att jag beslutat mig för att blogga om de sidor jag vänder så är det något tvångsartat över läsningen så nu surfar jag runt på allt och inget istället. Jag ska göra en liten skolrelaterad grej men sedan måste jag nog komma igång med "An Echo in the Bone" som jag gjorde stort väsen av för någon vecka sedan.

Kolla förresten vad mormor köpt till mig... sedan har hon bakat som en tokig och lagat så mycket mat att jag känner mig som en boa som ligger och smälter en bison och funderar på om jag överdrivit en aning kanske. Ikväll är det nästa släktings tur att göda mig, troligen får jag vara glad om jag inte smörjs in i fett och hamnar mitt på bordet med ett äpple intryckt i munnen på fredag.

Lever jag?

2010-12-15T12:09:00.008+01:00

Man kan undra varför man ska ha en bokblogg om man ändå aldrig hinner läsa (annat än kurslitteratur) och kanske kommer man fram till att det SKA man inte ha. Det är fel. Man kan även ha den till att klaga på att man aldrig hinner läsa. Jag gjorde ett tappert försök med "Mort" igår. Den tar sig faktiskt. Av förklarliga skäl är det förresten många som på sista dagen blir aningens besvikna när Döden har skickat sin tonårige lärjunge istället för att svepa in med sin schyssta svarta kåpa. Där har Pratchett lyckats vara lite underhållande faktiskt. Spela ett parti schack med en finnig och klumpig kille istället för med Döden är liksom inte spännande alls.Nu har Mort dessutom lagt sig i ödet och som vikarierande lieman förhindrat ett lönnmord istället för att snällt ta med sig själen när strupen var avslitsad. Han har rubbat cirklarna och nu kommer det nog börja barka åt skogen.

What they share is an appreciation for a good blade...

2010-12-08T20:00:00.004+01:00

Det känns ungefär som om jag är ensam hemma, har köpt en riktigt fet påse med det godaste godiset, stängt av mobilen, hällt upp colan och lagt mig i soffan för att dra av hela filmtrilogin av "Sagan om ringen". Eller tänker svulla minst en säsong Buffy och sprida dumlepapper omkring mig bäst jag vill. Det har jag inte. Men jag lägger annan läsning åt sidan och plockar fram "An Echo in the Bone". Alltså, såhär står det på baksidan:
"Once a swordsman, once a printer, always a warrior". Det är mannen i det hela. Kvinnan är läkare, varför den avslutande raden säger: "What they share is an appreciation for a good blade. And their lives." Klart det är bra, klart jag måste stänga av mobilen!
(Klart de första böckerna var bättre, och klart att förlaget börjar sälja det som en jävligt fet Harlequin. Klart jag låtsas som om ingenting.)

Vardagsskildring med lite extra sås, tack.

2010-12-08T11:37:00.000+01:00

"Händelser vid Green Oaks galleria" är helt klart det bästa jag läst på länge. Jag hävdar alltid bestämt att jag mer än gärna avstår vardagsskildringar, men nu tror jag att jag får revidera det påståendet lite. Jag gillar vardagsskildringar där det känns som att författaren till punkt och pricka lyckas med att beskriva ens egna tankar, känslor och till och med små lekar man ibland roar sig med, i hemlighet och som man inte trodde att någon utom man själv visste om. Men hon har koll på det mesta, Catherine O`Flynn.

Det är lite lätt kusligt att läsa om den lilla detektiven Kate som på eget bevåg patrullerar köpcentret, och tack vare baksidan på boken veta att hon kommer att försvinna. Det är jobbigt att läsa om säkerhetsvakten Kurts förhållande till sin pappa och det är definitivt påfrestande att ta del av butiksbiträdet Lisas vardag med ett jobb hon avskyr och en pojkvän hon är trött på. Samtidigt är det slå-sig-på-knäna-roligt att läsa om kunderna i köpcentret och gotta sig åt hur träffsäkert O`Flynn beskriver deras köphets och personalens förtvivlan. (Japp, jag jobbar i butik). Imponerande också hur läskig miljö som skapas av ett helt vanligt köpcenter, som dock tycks vara i samma storlek som Gotland eller något sådant.

En ingrediens som finns i boken är i och för sig en liten aningens gnutta spökhistoria. Det tar kål på eventuell vardagsskildring a`la köttfärslimpa och "Bonde söker fru". Tack.

Men jag har ju glömt...

2010-12-04T18:14:00.001+01:00

Men jag har ju glömt att tala om att del fyra är klar i min och Åsas podcast-serie om Jane Eyre! Det är sista delen och vi pratar bland annat om Mulle, kanariefågeln Jane och den otäcke kusinen St. John.

Lyssna gärna!
Jane Eyre, del 4

Min kärlek till gem och stiftpennor

2010-12-02T13:04:00.002+01:00

Jag har en vardagsrumsbok och en sovrumsbok, den senare är bättre än den förra och det är därför jag läser den i avkopplat sängläge. Vardagsrumsboken, "Mort", ägnar jag mig åt då min sambo kollar på trist tv, trav exempelvis. Den faller mig liksom inte riktigt på läppen, Pratchett anstränger sig för mycket. Falla på läppen, förresten? Förklaring på det uttrycket?

Jag går igång i affärer som Akademibokhandeln. Det finns böcker, visst, jättetrevligt. Men det finns ofta stora mängder kontorsmateriel; jopapärmar, anteckningsböcker post-itlappar och linjaler. Jag kan gå där hur länge som helst och fantisera om mitt nya och lyckligare jag, ett jag med ett stort skrivbord där överflödet av just kontorsmateriel kraftigt bidrar till mitt välbefinnande. Åh, allt jag skulle producera vid detta skrivbord! Jag har tidigare arbetat på kontor och en av de trevligaste sakerna med det var att det fanns ett så kallat materielskåp. Ett helt skåp fyllt med sudd, stiftpennor, häftklamrar, bläckpennor, gem och mer värdefulla saker som kollegieblock, dataskärmsputsdukar, överstrykningspennor och plastmappar. Och man fick liksom ta det man behövde, hej vilt. Ingen kollade upp det. Det var svårt att inte börja hyperventilera när man smög sig fram till det här plåtskåpet medan man mumlade något om att "herregud, gemen är slut igen" och låtsades sucka.

I min sovrumsbok, "Händelser vid Green Oaks galleria" av Cahterine O´Flynn som verkar väldigt lovande, är den nuvarande huvudpersonen djupt förtjust i, just det, kontorsmateriel! Tioåriga Kate behöver det till sin detektivbyrå och hon tappar bokstavligen talförmågan när hon introduceras för skolans materialförråd. Japp, ett helt rum fyllt av hålslagare, sudd, mappar och papper. Jag köper hädanefter allt som sägs i boken, kan författaren förstå den magiska känslan av ett sådant rum måste hon ha koll på allt.

En svulstig bok?

2010-11-28T17:28:00.002+01:00

Nu är sista podcasten inspelad och vi kan faktiskt ha lyckats avhålla oss från att mala Mr Rochester sönder och samman den här gången. Det känns ganska bra att lämna Jane och Mr Rochester åt sitt öde. Frågan är vad sjutton man ska läsa nu? Det brukar inte vara ett problem det här med att hitta bra böcker och det är det inte nu heller, saken är bara den att jag inte är säker på att jag vill ha en BRA bok i den vanliga bemärkelsen. Det är massvis med snö utanför, det är första advent och jag har bestämt mig för att ta lite ledigt från den vedervärdiga skolan snart. Jag tycker att detta kallar på en mastodontbok som man kan gå helt upp i samtidigt som man tankar i sig varm choklad och lussebullar. När jag i taxin igår kväll försökte förklara för Åsa att jag känner för en riktigt svulstig bok föreslog taxichauffören "Odysséen", vilket gör att jag inser att svulstig kanske är fel ord. Men jag vill ha en fet bok, karismatiska karaktärer, drama, spänning och gärna något som gör att den inte verkar handla om en medresenär i kommunaltrafiken. Fantasy, skräck eller en historisk roman tar ofta garanterat kål på känslan av att det är Pettersson två trappor ned det handlar om. Det ligger en Diana Gabaldon i min sängbordslåda..."An Echo in the Bone". Jag vet, jag VET, så säg inget.

Bilden av Jane Eyre och Mr Rochester

2010-11-25T12:50:00.001+01:00

Det lider mot sitt slut gällande "Jane Eyre", den sista podcasten ska spelas in på lördag och sen är det tack och adjöss till Jane och Mr Rochester. Om jag och Åsa dyker upp och diskuterar någon annan bok sönder och samman får vi helt enkelt se, men det lutar kanske lite åt det i alla fall.

Hela anledningen till det här inlägget är egentligen att jag ska få klistra in en bild på BBCs version av paret i fråga. Visserligen tycker jag att Jane ser ganska söt ut och jag är inte säker på att Rochester har polisongerna jag kräver, men ändå. Det är nog såhär jag ska se de båda turturduvorna framför mig hädanefter. Skitsura. Han med lite lätt vansinne i blicken. Hur i hela friden vågar lilla Adéle någonsin komma fram och störa?

We´re at it again

2010-11-23T14:19:00.001+01:00

We´re at it again, jag och Åsa. Ja, på Jane Eyre och Mr Rochester alltså. Vi fortsätter att följa bokcirkeln i P1s upplägg. Vi uppehåller oss, som vanligt, en hel del kring Mr Rochester och kring mysteriet med de suspekta skratten och annat obehagligt som sker.

Var tvungen att ändra mitt inlägg efter att Illusionernas blogg så vänligt konstaterat att jag just spoilat en hel del för den som ligger efter i läsningen. Kära någon vad orutinerat av mig! Förlåt!

Lyssna gärna!

Jane Eyre, del 3

Bokinköp på biblioteket?

2010-11-21T13:00:00.002+01:00

Alla verkar ha en åsikt om hur ett bibliotek ska se ut och var där ska finnas och inte finnas. Fråga vem som helst och den personen vet garanterat hur det ultimata biblioteket ska se ut, även om man inte satt sin fot på ett sedan högstadiet. Det ploppar upp nya typer av bibliotek lite varstans, i tunnelbanan till exempel, och jag är på. Biblioteken behöver jobba lite på sin image och locka folk, om inte annat kunde väl ännu bättre besökssiffror blidka politikerna till att snöra upp penningpungen kanske?

Men nu är det det här med inköp av böckerna. Visst ser man framför sig hur en mysig liten bibliotekarie i randig tröja och glasögon sitter vid sitt skrivbord och hummar kocentrerat medan han eller hon väljer ut de perfekta böckerna för just sitt bibliotek och dess låntagare? Kanske sörplar förstrött från en kaffemugg med ett mumintroll på under tiden? Well, så är det inte längre. Inte i Stockholm i alla fall. Här har en stor del av inköpen lämnats ut på entreprenad och det har blivit fullständig panik på vissa håll. Tror stadsbibliotekarien att det är ett vinstdrivande företag hon driver, kan man jämställa mjölk och böcker? Det är ganska enkelt att ta parti för att bibliotekens bestånd ska styras av dem som känner dess låntagare och för att biblioteken ska vara en plats som skiljer sig från bokhandlarnas urval. Men det är också lätt att inse att böcker är billigare idag, människor köper ofta det man vill läsa istället för att låna och även om ett bibliotek inte behöver gå med vinst behöver det besökare. Väl? Jag kan se poängen med att man låter de självklara inköpen skötas av någon utomstående så att bibliotekarierna får mer tid till besökarna och deras frågor (om det verkligen blir tid till det är kanske en annan fråga) och vi blivande bibliotekarier är ju trots allt utbildade i informationssökning, inte nödvändigtvis i litteraturvetenskap.

Jag tycker ju det låter sabla trist att joba på bibliotek utan att få köpa in böcker, men ni andra som bara besöker biblioteket och skiter i vad bibliotekarien i den randiga tröjan gör när han eller hon inte hjälper er, vad tycker ni om det hela? Hur ska böckerna till biblioteket väljas ut?

Del två ute nu!

2010-11-17T00:32:00.001+01:00

Nu har Åsa och jag pratat vidare om Jane Eyre och kanske framför allt om föremålet för hennes varma känslor, Mr Rochester. Vi har väl möjligen lite ljummare känslor för densamme, men tydligt är ändå att han fångat vårt intresse. Del två i vår bokcirkel är alltså färdig och ta mig tusan om inte självaste P1 har lagt ut bild på oss och allt.

För övrigt känns det här som veckan då jag misslyckas med alla mina föresatser. Först la jag ned "Jane Eyre" på grund av hög arbetsbelastning i övrigt, därefter struntade jag i "Romträsket" till förmån för "Mort" som jag nu måste göra en paus i för att se hur sjutton det går för stackars Jane Eyre till på söndag då del tre ska spelas in. Någon slags rundgång skönjes, hoppas bara inte att jag helt oförhappandes sitter och tuggar "Romträsket" på söndag kväll för att fortsätta springa i cirklar.

Lyssna gärna!
Jane Eyre, del 2

Dödens lärjunge

2010-11-14T18:22:00.000+01:00

Skolan har dragit igång igen och inte många saker får mig att tappa läslusten, ja nästan livslusten, lika totalt som detta outsägligt trista program jag går. Jag har övervägt att blanda färgglada drinkar i kokosnötter och kanske trycka ned tomtebloss och en och annan neonfärgad drinkpinne i det hela för att göra det lite roligare på dagarna. Tyvärr tar jag bilen till jobbet på kvällen så jag kan inte ha i något annat än saft och idén tappar lite effektivitet utan starkare innehåll.

Det är fullständigt omöjligt att motivera sig till att läsa "Romträsket" så länge novembermörkret är allt överskuggande och skolan matar ut nya uppgifter, så jag har plockat ned "Mort" av Terry Pratchett från hyllan. Jag älskade Pratchett när jag var yngre och då särskilt böckerna där de tre häxorna Mormor Vädervax, Nanna Ogg och Vivecka figurerade. Döden, komplett med svart kåpa, lie och arbetsleda har alltid varit en underhållande bifigur. I "Mort" får huvudpersonen knappast vila i frid då Liemannen hälsat på. Han blir istället erbjuden ett jobb som Dödens lärjunge. Jag tycker det låter lovande.

Bara 240 sidor kvar

2010-11-11T10:40:00.001+01:00

Om en bok efter en viss tid, olika länge gäller för olika böcker har jag märkt, inte har lyckats göra mig det minsta intresserad av handlingen eller huvudpersonen och dessutom har ett språk värdigt en naiv femtonåring så brukar jag sluta läsa den. Inte mer med det, tänker jag och förpassar boken in under sängen där den kan bli liggandes ett tag.

Det är exakt vad jag vill göra med "Romträsket". Hittills har den osympatiske journalist-slyngeln varit så patetisk att han vid blotta åsynen av en snygg tjej manglat upp en gammal farbror mot väggen för att få stolen bredvid sin egen ledig åt den snygga tjejen och skrikit på en stackars taxichaufför. Det är massvis av dialog som känns helt hopplöst otrovärdig och banal. Hela tonen i boken påminner om en ungdomsbok från 40-talet skriven av en "söderkis" helt utan något av charmen dessa brukar ha.

Jag har gjort något för mig ganska ovanligt, jag har kontrollerat tjocklek på boken och storlek på bokstäver och kommit fram till att fortsätta ett tag till, det borde gå fort. Jag vill också tillägga att översättningen kan ha gjort sitt till för att förstöra boken. Det börjar inget vidare med "The Rum Diary" som blev "Romträsket", vilket väl knappast är översättarens fel i och för sig, sedan blir jag misstänksam när utrop som "den pantskallen!" förekommer på ställen som känns...fel. Men vem vet, den kanske lyfter på någon av de kommande 240 sidorna.

Uppdrag uppsats

2010-11-09T11:26:00.000+01:00

Idag hade jag föresatt mig att inleda det monstruösa och antagligen omöjliga projektet "masteruppsats". Klockan ringde 08.00 sharp! Men jag var redan vaken och i full färd med att läsa "Jane Eyre" inför i kväll och hade redan planerat inför en uppfriskande promenad. Sedan hände något märkligt. Det visade sig att det var av största vikt att städa köket, men det kändes ändå bra, klockan var ju bara halv nio. Sedan hände det som inte fick hända; jag slog på datorn. Jag har nu kollat på Hemnet, ska jag köpa nytt boende? Nej. Kollade H&M, borde jag köpa nya kläder? Nej. Facebook, har jag någon intressant vän som jag inte har någon annan kontakt med? Nej. Och nu har jag synkat min iphone med itunes inför min promenad. Ska jag ut och gå? Knappast, det horisontalviner snöblandat regn utanför. Slutligen sitter jag nu här och skriver ett helt omotiverat inlägg istället för att göra som alla andra i min klass och med ett stort leende kasta mig över nya spännande utmaningar i informationsvetenskapens underbara värld. Nej, nu ska jag ta mig i kragen, märkte precis att hela hemmet påkallar dammsugning genast.

Lek med litterära titlar

2010-11-08T20:48:00.000+01:00

Imorgon ska jag och Åsa fotas eftersom vi är så himla seriösa med vår podcasting. Åsa hög på smärtstillande och jag, high on life? Istället för att börja fundera på rätt kläder för högintellektuell look (mörka bågar på brillorna och jävligt rött läppstift och arg eller möjligen nollställd blick) och förfasas över min obligatoriska "jag tror att jag är en gnagare så jag visar enbart framtänderna-min" känner jag mig inspirerad att berätta om en liten lek som roat mig mången gång.

Efter att idag ha fått ta del av ett antal, öh, spännande titlar kom jag att tänka på en lek som jag och en kompis uppfann när det begav sig. I efterhand har jag stött på den på andra ställen, men jag hävdar att vi är de egentliga uppfinnarna av Bajsleken. Vem vill inte stå som ansvarig för något så högkulturellt? Har du en bokhylla, en filmsamling eller bara kan tänka dig att plocka några titlar ur minnet? En vän att leka med? Då är du redo att leka bajsleken! I mitt flickrum hade jag en bokhylla som var överfylld av titlar som lämpade sig väl för ändamålet.

Grottbjörnens bajs, eller Bajsets folk
Skuggorna i bajset, eller Bajset i skogen
Bajs i paradiset
Den som bajsar om natten

Tja, att få titlarna uppradade så här är inte lika kul som att upptäcka en ny fantastisk bajstitel på egen hand. Det kan också vara så att man är behjälpt av att vara salongsberusad eller mycket trött.

För att visa att jag besitter god smak väljer jag att inte piffa upp detta inlägg med en bild.

Indian Blues

2010-11-08T20:17:00.000+01:00

Jag avskyr böcker vars enda uppgift är att få läsaren att må dåligt och lida med huvudkaraktären, sådär så att man ska sitta med öppen mun och bara gapa åt hur elakheter och hemskheter avlöser varandra på samma sätt som snålblåst och spöregn gör i november. Man tillåts aldrig att lite naivt hoppas att det kanske är fiktion, nej då! Det ska gärna märkas upp med en blaffig logga typ "Sann historia, tro´t eller ej!!!" Jag kommer ihåg när "Pojken som kallades Det" dök upp på alla möjliga bestsellerlistor, jag fattade ingenting då och jag fattar ingenting nu. Jag nöjer mig med nyheter och annat elände för att konstatera att det finns massa misär där ute. För mycket vältrande i det och obehagligt mycket detaljer- not for me! När det dyker upp böcker som berättar om bedrövligheter utan att göra det enkom för sakens skull är det dock en helt annan femma.

Sherman Alexies "Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian" är baserad på författarens egna upplevelser från livet i ett indianreservat. Smaka på ordet- "reservat". Man förstår direkt att det inte är någon solskenshistoria han har att förtälja, Sherman. Berättelsen handlar om Junior, en pojke som trots uppenbar humor och självdistans har en hel del emot sig. Han är indian i ett land som i århundraden har förtryckt just indianer, människorna i reservatet är fattiga, försupna och har tappat allt vad framtidstro heter och till råga på allt har Junior en hel hoper fysiska problem efter en hjärnskada han föddes med. Precis som man kan ana har han en hög med mobbare, både barn och vuxna, efter sig och inte blir det bättre när han börjar inse att han måste bort från reservatet för att få en framtid. Junior söker sig till en så kallad "vit" skola en bit bort, där han blir "indianen" medan han hemma blir någon som svikit sin stam i ett försök att "bli vit". Innan det hela är klart ska Junior bli sitt basketlags stora stjärna, och gissa vilka de till slut krossar i finalmatchen? Javisst, de på alla plan redan besegrade indianerna.

Visst låter det som upplagt för ångest, misär och elände? Givetvis är det så, men Alexie berättar historien på ett så roligt och självklart sätt att jag flera gånger skrattar för mig själv. De serieteckningar som Junior ritar finns med och många är så träffande att de vilken dag som helst kan konkurrera ut Cronstam och Bromander som jag nyligen läst. Samtidigt är det så krassa beskrivningar av livet i reservatet och villkoren för fattiga människor utan sociala skyddsnät att jag aldrig kommer att glömma den här boken.

Alldeles, alldeles underbar...

2010-11-07T14:00:00.002+01:00

Jag har för några dagar sedan läst ut "Huset vid Flon" av Kjell Johansson och hade väl hoppats kunna skriva ett hyllande inlägg i samma sekund som jag kastade ifrån mig boken. Men ju närmre slutet jag kom desto mer anade jag en gammal välbekant känsla, nämligen den att boken är så förbannat jävla skitbra att jag inte kommer kunna säga ett ord om den. Det liksom låser sig för mig och jag vill bara rycka på axlarna och mumla "tja, den är väl okej". Om någon sedan ändå gör anspråk på att läsa boken i fråga föreligger risken att jag kommer väsa "it´s mine, my precioussssss" medan jag frenetiskt stryker över pärmarna och stirrar mig hysteriskt omkring. VILL-INTE-DELA-MED-MIG!

Såhär några dagar senare när jag en gnagande misstanke om att det finns andra som också har ett förhållande med min bok... Känslorna håller hur som helst på att svalna åtminstone något så jag kan kanske dra igenom handlingen lite snabbt, om nu någon efter detta bekännande mot förmodan skulle våga läsa något jag är frälst i.

Det är 40-50-tal i ett fattigt Midsommarkransen utanför Stockholm och familjen Johansson strävar efter att bli som alla andra, samtidigt som man föraktar just dessa människor som bara är vanliga för att de har någon ovanlig att kontrastera mot. Vi får bland andra möta en mamma vars största passion är läsning, en intelligent syster som ser och förstår sådant som den unge huvudpersonen inte riktigt uppfattar, en argsint morfar och en karismatisk pappa. Berättelsen är framför allt en uppgörelse med den luftslottsbyggande, alkoholiserade fadern vars humör ständigt pendlar mellan glada fantasier och bittra utbrott.

Mina egna känslor går mellan att vilja ge pappan (och alla andra) en klapp på huvudet och säga att det ordnar sig, till att vilja banka hans huvud i marken. Jag älskar miljöerna, människorna och det faktum att man levde då det började märkas att utvecklingen gick framåt och det vankades bättre tider. Historien är baserad på författarens egna upplevelser, men berättaren är inte alltid trovärdig och man förstår så småningom att mycket lämnas öppet för tolkning, vilket är en av de saker som gör boken så fantastisk.

Så! Vilken lättnad, till slut!

Present från bibblan

2010-11-05T20:09:00.001+01:00

Fem veckor har gått och det känns faktiskt riktigt trist att det är slut med praktiken nu eftersom skolan är, milt uttryckt, vedervärdigt tråkig. Men kolla vad man får från biblioteket när man är klar med sin praktik! Massa böcker, och bullar fick jag förresten också.

On the radio

2010-11-05T19:48:00.001+01:00

Tiden är kommen. För vår podcast alltså. Åsa och jag diskuterar "Jane Eyre", för P1 har bestämt att det är boken som är boken i höstens bokcirkel.

Lyssna gärna!
Jane Eyre del 1

Det är utsidan som räknas

2010-11-04T13:25:00.000+01:00

När jag här om dagen packade på en stackars femtonåring, som gjort misstaget att be om boktips, allehanda fantastiska verk passade hon på att tala om för mig att hon alltid tittar på framsidan först. Är den ful så bemödar hon sig inte om att läsa på baksidan. Jag gav henne min all time favourite bland ungdomsböcker, "Jag är djävulen" av Sonya Hartnett, och talade mig varm för den. En bok med ohyggligt trist framsida, men med ett helt annat innehåll. Hon nickade gillande när jag berättade om handlingen där den ganska esamma unga tjejen tröttnar på tillvaron med sin kille och istället blir indragen i grannpojkens märkliga lekar. Allt medan läsaren sitter som på nålar eftersom man så tydligt ser vartåt det barkar hän.

Mitt offer hade tillslut en diger hög med böcker i famnen, en del var mina tips, andra var fortsättningar på sådant hon läst förr. När jag efter ett tag övergick till att hjälpa en annan person såg jag hur femtonåringen höll "Jag är djävulen" på en armslängs avstånd och betraktade dess trista yttre för att sedan ställa ifrån sig den på hyllan innan hon gick därifrån. Tillsammans med de snygga böckerna.

Jämmer och elände, tänkte jag. Är utsidan verkligen allt?

Sedan sitter jag här för mig själv och ska välja en ny bok att läsa, av två som jag hastigt plockade till mig från en boksnurra utan att tänka så mycket mer på varför jag föll för just dessa två. Jag har "The Rum Diary" och "Händelser vid Green Oaks galleria" framför mig. Jag börjar med Thompsons alkoholdoftande. Den är snygg så det förslår. Förresten ser jag att den svenska titeln är "Romträsket". Det tänker jag inte låtsas om. The Rum Diary är coolare och snyggare.

Snygg? Ful?

Less is more. Or?

2010-11-04T12:46:00.001+01:00

Det var bokmässan som fångade mig. Jag plockade upp böcker på sina hyllor och passade på att ögna baksidor, i Henrik Bromanders novellsamling i serieform handlar den inledande berättelsen om en ensam, medelålders bibliotekarie som åker till bokmässan i Göteborg. Imponerad av den så väldigt lyckade kultureliten faller hon pladask när en berusad och burdus men ack så berömd författare ber om sällskap till hotellrummet. Väl där konstaterar åtminstone läsaren att en rejäl smäll på käften hade passat nämnde författare allra bäst.

Bromander berättar på ett självklart sätt om medelålders kvinnor som tydligen beter sig som sjuttonåriga flickor totalt utan självkänsla, med en ofattbar förmåga att släta över och snygga till vedervärdiga handlingar utförda av någon de hoppas erhålla den saknade självkänslan ifrån. På ett mycket säkert sätt berättar han också ett antal andra historier om människor som i någon period av livet är vilse och lite utanför. Det är trovärdigt, har hög igenkänningsfaktor och gör att man känner sig som en gammal disktrasa när man lägger ifrån sig albumet; blöt, illaluktande och urvriden. Det är simpelt, berättelserna skulle kunna vara uppdiktade på någon timme, och det saknas ett klassiskt slut. Vi får en inblick i en "typisk" persons liv, ocensurerat och ofint, och jag vet att livet är på just detta vis och alltid och oundvikligen slutar med döden. Japp, vi skall döden dö och fram till dess tenderar det att skita sig flera gånger på vägen. Disktraseblues kan för all del vara eftersträvansvärt, men för mig saknas någon ingrediens i dessa noveller. Om en berättelse saknar ett vackert språk vill jag ha poäng och mening. Eller åtminstone ett riktigt slut på eländet.

Vanligtråkigpersonsångestbeskrivspåettsympatisktsättsomväckermittmedlidandeochjaghoppaspåetttrevligtslutmenvetattdetbaraärattglömma.
We have seen it before. Men jag måste ge Henrik Bromander att han fått mig att känna att min plats är som urvriden och dinglandes på vattenkranen i köket.

Trist sköldpadda

2010-10-31T19:00:00.004+01:00

För ett bra tag sedan fick jag ett seriealbum av min syster, som tack för något har jag för mig att det var. Säkert hade hon de bästa avsikter med denna gåva och jag gjorde igår återigen ett försök med nämnda album. Det handlar om sköldpaddan Elvis som lever ett vanligt svenssonliv tillsammans med sin fru Hedvig. Skrivet av Tony Cronstam. Så långt allt väl, igenkänningsfaktorn är såklart hög och även om jag sällan tilltalas av att läsa skildringar av liv lika händelselösa som mitt eget så kan en schysst punchline göra det mödan värt. Rockyserien är ett utmärkt exempel, där visserligen mycket av humorn ligger i de klockrena beskrivningarna av sociala företeelser och Stockholm, inte bara i punchlinesen. Men Elvis då? Det är inte ofta det är fyndigt, och man vet i princip alltid hur sista rutan i stripen kommer att se ut. Är det verkligen så att folk slår sig knäna eller ens lyfter ena mungipan för att två personer grälar om vem som ska gå ut med soporna eller för att Elvis verkligen gillar att spela tv-spel medan hans fru inte gör det? Det deprimerande är att folk nog faktiskt gör det, de sitter på tunnelbanan och ler åt att alla andra också kollar på tv varje kväll och gnäller om att de borde banta, och det är ju lite kul att man känner igen sig. Haha, hö. Urk.

Scooby Doo, duh!

2010-10-31T13:31:00.000+01:00

Jag har bytt bort bloggproffs och Wordpress mot blogger, eller blogspot. Snyggare är min åsikt, snabbare och enklare måste vara ett faktum.

Igår var jag på fest, jag beslutade att det var en glasögonfest eftersom mina linser börjar ta slut och jag ej köpt nya. Förresten vill man ju inte dyka upp på bibblan imorgon och se ut som en bibliotekarie, gubevars! Men detta med mörka bågar på brillor fortsätter att ge folk häftiga associationer, nu är det Velma i Scooby Doo som gäller. Det var tydligen ämnat som en komplimang, och jag tar det som en sådan. Bara så att ni vet.

Jane Eyre ligger förresten och vilar lite under helgen, men Kjell Johanssons fantastiska "Huset vid Flon" är jag betydligt mer aktiv med. Den är klart det bästa jag läst på länge och jag kommer att behöva en rätt så diger hög med synonymer för "briljant" när jag ska skriva om den.

Podcast inspelad, tantsnuskanalys efterlyst

2010-10-30T21:41:00.001+02:00

Igår spelade vi in vår första podcast, jag och Kafka. Eller vi babblade mest på medan hennes eminente sambo gjorde sig besväret att spela in det hela. Efter tolv dagars jobb och några öl kan jag erkänna att jag kände mig allt annat än vältalig, men kul var det! Vi har ju visserligen inte haft för avsikt att vara sådär vidare värst uppstyltade, och det lyckades vi med. Ska bli grymt kul, och nervöst, att höra det hela när det blir klart.

För min del har det vuxit fram en idé om att inte bara diskutera böcker som är så bra som "Jane Eyre" ändå är. Vi hade nog den roligaste diskussionen igår rörande mastodontverket om Jean M Auels superkvinna Ayla och hennes, eh, superutrustade följeslagare Jondalar. Hur i hela världen har det påverkat alla oss flickor (vi var nog tyvärr den största läsargruppen) i trettonårsåldern som storögt följde Aylas väg från grottmänniskorna till uppfinnandet av tändstickor, nål och tråd, tämjandet av lejon och utvecklingen till sexgudinna? Skulle kunna vara något, det är jag övertygad om.

Det är lugnt

2010-10-27T15:59:00.000+02:00

Idag fick jag reda på något fantastiskt. Det är inte meningen att jag ska läsa hela Jane Eyre till första podcasten, och det är inte tänkt att vara en ny bok varje gång. Total lättnad, nu ligger man plötsligt före i planeringen.

Något mindre trevligt var det då en bibliotekarie tittade på mig idag och sa: 'får jag vara lite elak?' och det missunnar jag ju ingen så han fick fortsätta, 'när du satt på dig glasögonen ser du precis ut som en bibliotekarie. Och håret i tofs också.' Alltså, säga vad man vill om bibliotekarier, men se precis ut som den tänkta versionen vill jag inte. Linserna måste användas oftare!

Boköverflöd

2010-10-26T21:23:00.000+02:00

Man skulle kunna tro att det här med att spendera hela dagarna på ett bibliotek borde leda till långa och inspirerade blogginlägg. Så är inte fallet för mig i alla fall. Jag har ju redan beklagat mig över stressen med jobb, skola, praktik och så vidare (och nu gjorde jag det igen) så nu ska jag ta upp något annat eländigt. Om man dagarna i ända presenteras för tusentals (jag tar väl inte tusen i min hand, men man ser dem ju stå där och locka) potentiella läsupplevelser, som dessutom är gratis så blir det nästan kortslutning. Jag vill ha allt och inget. Ungefär som på bokmässan, too much! Så är det inte att bara besöka ett bibliotek, då kan man ju liksom strosa omkring utan att uträtta annat. Nu ska jag försöka göra någon nytta också, eller åtminstone lära mig något. Detta är givetvis obefogat gnälligt angående ett lyxproblem, men ändå.

Nu läser jag "Jane Eyre" inför min och Kafkas podcast (!) så det blir inte så mycket med något annat, men jag har bestämt mig för att låna hem lite serier som jag inte läst förr, det hinner man väl med ändå. Kanske. För övrigt kastade jag ned Sofi Oksanens "Stalins kossor" när jag köpte (ännu en) "Jane Eyre". Den verkar bra.

Jämmer och elände

2010-10-19T00:11:00.000+02:00

Jag gör min praktik nu, på bibliotek, och det är verkligen jättekul. Det är så ofattbart mycket trevligare än skolan att jag är mer omotiverad att slå upp en studiebok än någonsin förr. Precis som väntat lär man sig nämligen ingenting nödvändigt i skolan. Detta gör dock inte att uppgifterna slutar trilla in, nej då! Jobba då? Jamen visst, på helgerna. Detta är alltså ett klagoinlägg med ett och endast ett syfte; nämligen att bortförklara mitt mycket skrala läsande. Jag har haft utmärkt sällskap av "Huset vid Flon" på pendeln, men tretton minuter enkel väg är ungefär tillräckligt för att jag ska hinna leta rätt på var jag var sist och därefter läsa några futtigt få sidor. Av rädsla för att glömma boken hemma vågar jag inte packa upp den på kvällen, så då måste jag läsa serier (måste är kanske en sanning med modifikation, men det är ungefär vad jag orkar) och nu är det någon som lagt in ett uppsatsskrivande mitt i allt. Mitt sällskap på pendeln kommer därför vara studielitteratur. Så fruktansvärt deprimerande att man vill grina. Mitt i allt detta ska jag dock läsa om Jane Eyre för min och Kafkas lilla läsecirkel, vilket ska bli hur nice som helst. Det blir liksom ett tvång, men ett bra sådant till skillnad från allt annat. Nu MÅSTE jag läsa något kul.

För övrigt gick det ganska bra med bokintroduktionen i söndags, vi enades om en snygg och lite tålig version av Nalle Puh som vi sedan gick igenom. Utan minsta antydan till sönderrivna sidor, jag tolkar det som ett gott tecken.

Kulturfrämjande, katter och kakor

2010-10-16T15:40:00.001+02:00

Jag har stora planer på att göra en viktig insats för kulturfrämjandet när jag får besök i helgen. Jag ser framför mig hur litteraturdiskussionerna startar redan ikväll över något varmt att dricka och något gott att förtära. Efter en stärkande frukost kommer vi i morgon att ta en promenad under de gnistrande höstlöven och prata om det stundande bokhandelsbesöket. Jag hoppas att vi sedan kommer att stå bland böckerna och glatt hojta till varandra när en gammal favorit eller kanske en ny förälskelse dyker upp. Efter en lång tid kommer vi glatt promenera hemåt i den klara, kyliga luften med våra fynd och slå oss ned i soffan för att läsa.

Jag ska vara barnvakt i helgen.

Hon är sexton månader och vill helst slita böckerna i tu och på sin höjd tugga i sig väl valda sidor. Jag kommer dock att ta det som ett personligt nederlag om hon inte blir boktokig och har därför börjat smida skarpsinniga planer på hur detta ska ske. Min plan består av att köpa böcker och läsa dem för ungen. Kan det krävas mer? Det enda jag nu behöver är tillräckligt bra, roliga och fina böcker. Det är dessa jag fantiserar om att vi ska hitta när vi rullar barnvagnen under höstlöven och anländer till bokaffären. Jag tror jag hoppar hela perioden med Max och hans pottor och bilar och skit, jag pallar inte med att läsa sådant med inlevelse. Jag tänkte köra rakt på med Pettsson och co, eller något annat snyggt, bra och roligt.

Jag kom på mig sjäkv med att småfnissa när jag bläddrade i "Konstapel Katt kräver kakor" av Carl Johan De Geer häromdagen. Bara titeln! Konstapel Katt patrullerar plikttroget gatorna i Stockholm och behöver ta en välförtjänt fika emellanåt, men när han kommer in på konditori Vetekatten en dag finns det inte en kaksmula kvar! Det bakas och bakas, men varendaste en av kakorna försvinner, vart tar de vägen? Konstapel Katt börjar nysta i mysteriet och snart hittas tassavtryck som kanske leder till gåtans lösning. Briljant, är mitt omdöme. Spännande, roligt och snyggt. Det måste ju fungera imorgon.

I etern

2010-10-15T02:20:00.000+02:00

När man minst anar det och är som mest inne i sin "hinna läsa tre sidor på pendeln-period" men ändå känner sig ganska nöjd med de serierutor och dagstidningar man hinner tugga i sig, då slår hon till; Kafka på jobbet. Då får man erbjudandet att föra dialog om ett av tidernas mest kända verk, nämligen Jane Eyre. Valet av bok står bokcirkeln i P1 för, tydligen är det som så att "Bokcirkeln i P1 - hjälper dig överleva genom november". Vad är det för svenska egentligen? Anyways (jag kör hej vilt med svengelska, men ifrågasätter ändå gärna andras språk. Ah, sympatiskt), jag meddelar så gärna mina tankar kring träbocken Rochester, men Kafka nöjer sig inte med detta, hon ska spela in det hela och podcasta (kan eventuellt vara ett verb, ursäkta mig annars) samtalet.

Jag är en person som aldrig någonsin köpt att den där rösten som de påstår tillhör mig faktiskt gör det, jag menar också att jag egentligen är mycket mer intelligent än jag verkar och att jag dessutom är fyndig. Allt kommer nu ställas på sin spets och min självbild kommer att raseras. Det känns...Well, det känns ganska roligt om jag ska vara ärlig. Ska bara linda in mikrofonen i aluminiumfolie innan vi kör så jag kan påstå att jag egentligen har en behaglig och lite...eftertänksam röst. Ska även byta ut ölkonsumtionen mot rödvin i någon vecka innan för att komma i rätt stämning.

Howl´s Moving Castle

2010-10-09T21:06:00.001+02:00

Min praktik på bibliotek (wiiiiiiii!) har tröttat ut mig fullständigt och jag somnar så fort jag sneglar på en text när jag gått och lagt mig så jag har inte direkt varit den snabbaste snigeln när den gäller bladvändning. Howl´s Moving Castle är dock utläst för någon dag sedan och det var faktiskt direkt sorgligt när den tog slut. Den var en perfekt sängkamrat, lagom spännande och mysig.

Sophie växer upp som den äldsta av tre systrar i ett land där magi inte är helt ovanligt, även om inte var och varannan pysslar med det. Som den äldsta av tre är hon dömd att misslyckas med allt hon tar sig för och givetvis drabbas hon av en riktig taskmört till häxa som gör stackars Sophie till en nittio år gammal tant som omöjligt kan avslöja att hon är förtrollad. Den rätt så framåt och mycket praktiska Sophie beger sig ut på vandring och tvingar sig på den ökände trollkarlen Howl i hans magiska slott där hon tar sig friheten att börja städa hej vilt. Hon sluter ett avtal med eldsdemonen Calcifer (det är ett big no no att ingå avtal med demoner, lite Faust över det hela faktiskt) och får testa på spännande saker som att kliva omkring i sjumilaskor (min översättning...) där man med ett steg förflyttas sju mil, och givetvis alltid landar i koskit.

Boken är spännande, mysig och framförallt rolig. Jag småskrattar ständigt åt den ganska subtila humorn och jag älskar den Terry Pratchett-liknande miljön. Jag försökte nyligen se filmen av Hayao Miyazaki och den var givetvis snygg, riktigt snygg. Men jag kunde inte se klart för den höll sig så dåligt till boken att jag blev vansinnig. Att vara sådan säger säkert en hel del negativt om mig som person. Men ALLT VAR FEL! Hur som, initierade källor påstår att så länge man ser filmen före man läser boken är ingen skada skedd och man kan lugnt njuta av filmen. Och boken.

Bilderna är för övrigt från den snygga filmen.

Flyktsoda ta mig i land sätt mig i brand

2010-10-04T23:04:00.000+02:00

Jag hör till den typen av folk som alltid läst för min egen skull, därför har jag aldrig raddat upp böcker och författare jag läst och förväntat mig någon slags tapperhetsmedalj för mängden sidor jag tar mig igenom. Det behövs ju liksom inte om man tycker att det är kul. Men nu har jag ju trots detta skaffat mig vad jag tänkt skulle vara en bokblogg, och då kan det ju vara fint om jag faktiskt skriver något om de böcker jag läser, det blir lite tomt annars. För ett tag sedan läste jag Marcus Birros "Flyktsoda".

Ah, språket, språket! Man måste ge Birro att han skriver fantastiskt, I love love love it! Det går inte så himla fort att ta sig igenom de 208 sidorna om alkoholisten Lukas och för mig är det delvis beroende på det poetiskt formulerade meningarna och alla liknelser och metaforer. Marcus Birro lyckas beskriva det mest vardagliga och deprimerande så sabla vackert, men med bibehållet elände. Den känslan hänger sig för övrigt kvar genom hela boken, man tycker synd om Lukas och skulle emellanåt bara vilja skälla ut och upp honom riktigt ordentligt, men man ler ändå på vissa ställen åt hur han tänker och hur rätt han emellanåt har i sin bild av världen.

Det är en ung alkoholists väg mot parkbänken som skildras och resan är fascinerande, obehaglig och givetvis ofantligt tragisk.

Kapa klinker med uppväxt i Midsommarkransen?

2010-10-01T12:20:00.000+02:00

Om man går ned i källaren för att hysteriskt gå igenom alla banankartonger i jakt på sin vinkelslip (hur kan en sådan försvinna?) kan det hända att man hittar massvis med böcker man inte läst och glömt bort att man äger. Jag tog med mig en upp på måfå; "Huset vid Flon" av Kjell Johansson. Uppväxten i Midsommarkransen under 40-50-talen är det tydligen som avhandlas, "Dickens, Dostojevskij, Strindberg, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson välkommen i gänget, Kjell Johansson!" så säger Eskilstuna-Kuriren om boken. Låter ju lovande. När jag är klar i det magiska slottet med demoner och liknande drar jag till Midsommarkransen. Omväxling förnöjer eller vad man brukar säga. Hittade för övrigt inte min vinkelslip.

Kära dagbok

2010-09-28T00:34:00.000+02:00

Så var den alltså över, bok- och biblioteksmässan som skulle göra mig till en ny människa. Förväntningarna var, för att använda ett sansat uttryck, skyhöga. Jag och Kafka sladdade ut från Stockholm i en liten Toyota Yaris från Statoil (nej, inte samma sak som en schysst, solbränd amerikanare, jag vet det) och körde plattan i mattan direkt. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att om man är upptagen med att babbla om sina galet höga förväntningar medan man kör så kan man så lätt ta fel avfart. Detta kan leda till att man några minuter efter att man börjat blåsa ned mot Göteborg plötsligt är på väg tillbaka till Stockholm. Bara sådär. När man därefter vänt tillbaka över Södertäljebron är det dock bara att ösa på, full spätta. Vi gjorde ett hastigt stopp för att inhandla skivan "Lastbilsrock-36 dieseldoftande hits" men sedan öste vi på. Jag kan meddela att en i-phone faktiskt inte är något vidare till GPS och det är enbart en telefons och rusningstrafikens fel att det tog oss femtio (50!) minuter att komma till hotellet efter att vi anlände till den aktuella staden.

Well, bor man på Grand Hotel är det mesta ganska nice, så mycket kan jag säga. Tjusiga badrum, relaxavdelning och god frukost. Men undvik indiska restauranger i närheten som ej serverar alkohol, trots att man så uppenbart behövde den efter resan ned.

Mässan då? Myllret av människor som drar omkring som en hoper råttor i en kloak ger jag inte mycket för, det spelar ingen roll att det dragits av några tior på priset för böckerna, jag kan ändå inte handla när tusen pers trycker på från alla håll och man till och från misstänker att man ska förlora medvetandet av syrebrist. Men seminarierna, ah! Där fann jag hela meningen med mässan. Att slå sig ned i en sval sal och lyssna till intressanta människor berätta om intressanta saker, hur härligt som helst! John Ajvide Lindqvist spelade musik och verkade en aning förvirrad, Jonathan "Zapiro" Shapiro var både proffsig, rolig och aktuell och Martin Kellerman var, well han verkade lite besvärad. Men eftersom jag äger nitton (19!) Rocky-album tyckte jag ändå det var svinkul att se honom live. Jag fick även det senaste albumet signerat och ville gärna se lite cool ut under tiden. Det gjorde jag inte. Jag såg ut som nidbilden av en bibliotekarie och sa dessutom "va?" tre gånger på frågan vad jag hette. Kära nån.

För utom detta såg vi en massa andra bra seminarier, åt och drack gott och jag tog på en massa böcker. Kunde knappt handla något under stressen nere bland pöbeln men det är lugnt, jag går igång på att ta på böcker så jag är nöjd ändå.

Notes to self

2010-09-25T22:16:00.000+02:00

Notes to self:
Regnar det? Köp ett paraply, regnet kommer självklart inte att avta så länge du är utomhus.

Överväger du att ta taxi men beslutar dig för att gå? Ta taxi direkt, du kommer ändå att gå vilse i regnet och kapitulera och därefter, dyblöt, hoppa in i en.

Passerar du en bankomat utan kö? Tag givetvis ut pengar. På mässan kommer du att förstå att de ej tar kort och kön till bankomaten kommer att vara sinnessjuk.

Har du stått länge i en bankomatkö? Kliv ur den igen, det kommer visa sig att mässan trots allt tar kort.

Det kommer att bli legendariskt

2010-09-21T14:12:00.000+02:00

Ungefär som med Woodstock kommer framtida generationer höra talas om den mytomspunna händelsen, med stora ögon kommer de fråga mig "Var du där?" Och med sina stora ögon ska de titta förväntansfullt på mig. Precis som man själv frågade alla över 40 om de var med 1969. Svaret var givetvis alltid "Eh. Näe. Jag var 14 och man åkte typ inte utomlands på 1960-talet. Definitivt inte över Atlanten. Dessutom var jag inte hippie."

Men så kommer inte jag att svara. Jag ska le lite drömskt, förlora blicken bortåt horisonten och sucka nostalgiskt. Ungdomarna kommer att dra efter andan och vänta på fortsättningen. "Jag var där, och det var helt maaagiskt" kommer jag att svara med ett uttryck av längtan efter svunna tider i mina ögon. Tillslut kommer jag att le lite överseende så att de förstår att you had to be there.

Jag talar givetvis om bok- och biblioteksmässan som det bär av till om tre dagar. Det kommer att bli legendariskt!

Kan man strutsa Sverigedemokraterna?

2010-09-20T13:53:00.000+02:00

Jag har läst ”Intet” av Janne Teller idag efter ett tips från Kafka på jobbet. En klass med fjortonåringar blir minst sagt upprörda då en elev en dag slutar skolan, klättrar upp i ett träd och bestämt hävdar att ”Ingenting har någon betydelse, det har jag vetat länge. Så det är ingen idé att göra något, det har jag just kommit på.” Vuxenvärlden är snabb med att städa undan efter pojken i fråga och vill helst inte prata mer om saken. Klasskamraterna börjar sakta med säkert inse att det mycket väl kan vara rätt och riktigt detta att ingenting betyder något och när känslan av förtvivlan kryper sig på bestämmer de sig för att på hög börja samla bevis för motsatsen. Till högen ska allt sådant som de av någon anledning håller kärt, allt sådant som således måste ha betydelse. För det har det väl?

Janne Teller skriver kort och rappt och rakt om en stor existentiell fråga; Varför? Jag tror att publiken hon skriver för är helt rätt, själv är jag kanske för gammal. För var man inte ungefär fjorton när man en gång kom på att givetvis spelar inget någon roll? Min livstid är mindre än en piss i havet och egentligen kan man ju lika gärna trycka på fast forward. Fast man kan ju lika gärna dröja sig kvar också, tänker man snart.

Nu var inte detta den ultimata läsningen samma morgon som ett rasistiskt parti tagit sig in i Sveriges riksdag. För jag vet inte vad jag ska göra, kan jag blunda och säga att det ändå inte spelar någon roll i det långa loppet? Det vore skönt.

Uppsägningen

2010-09-19T20:50:00.000+02:00

”Uppsägningen”, så där i bestämd form singularis låter det lite som något av Kafka. Det är det inte. Däremot är det en personlig favorit hos mig, den existerar i flera olika varianter beroende på vilket humör jag känner mig på. Vissa perioder är den faktiskt helt bortglömd, men plötsligt gör den sig påmind en söndag när man minst anar det.

Jag spenderar alldeles för mycket av min tid med trista studier och därefter med ännu tristare arbete i kassan på ICA, det hela riskerar att leda till att jag blir en sur och bitter person i förtid. För det mesta sitter man mest där och ler och tar betalt för kotletter, toapapper och annat folk kan tänkas vilja ha, men ibland händer det något som gör att man liksom sätter leendet i halsen och istället innerligt önskar att ens ögon av någon anledning kanske gör en till viljes och börjar lysa eldrött och när man öppnar munnen så ska det spruta eld. Helst av allt vill jag ackompanjeras av en riktigt mörk och ondskefull röst. Kanske en sådan där som demoner brukar ha i filmer med lite lägre budget. Taskig ekonomi är egentligen inte något som krävs för at rösten ska få vara med i film, men anyhow. I väntan på övernaturliga krafter nöjer jag mig med en version av ”Uppsägningen”, kanske den där man talar om för den medelålders mannen som läst fel på priset och nu dessutom skäller ut mig för detta att han kan dra åt helvetet. Jag tror faktiskt att jag reser mig upp mitt i dispyten och går därifrån, kön kan ringla på bäst den vill. Japp, han får gärna tala med min chef, kanske kan han nämna för densamma då att jag sagt upp mig? ”Uppsägningen” blir nog ingen djup roman, men den kan kanske bli något som kort novell?

Något sånt här tänker jag mig att jag kanske skulle kunna se ut? Om någon är dum? Funkar det?

"Martha" av Doris Lessing

2010-09-15T12:56:00.000+02:00

Martha Quest växer upp i engelska Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) på 1920-talet. Hennes föräldrar har lämnat England för att utan framgång göra sig en förmögenhet som farmare i Afrika. Martha spenderar sin tid på den ensligt belägna egendomen med att läsa böcker som hon lånat av två judiska pojkar i närheten av hemmet. Följden av läsandet blir att Martha får en politisk medvetenhet och ilskan mot föräldrarna och övriga vuxnas sätt att se på sig själva som överlägsna andra kulturer, religioner och dess människor växer. Avskyn mot ett liv som någons fru med en hoper ungar utan någon intellektuell stimulans håller på att äta upp henne. Dispyterna med den snobbiga och oförstående modern är många och tillslut flyttar Martha in till en närbelägen stad där ständiga fester med unga tjänstemän och flickorna som ska bli deras fruar avlöser varandra.

På några veckor hinner Martha ha ett par mindre allvarliga kärleksaffärer med män som vill hävda sin äganderätt till henne, allt medan andra världskrigets utbrott närmar sig i rasande hastighet. När boken närmar sig sitt slut gifter sig Martha och funderar samtidigt på varför hon alltid gör tvärtemot vad hon egentligen vill.

Lessing skriver på ett mycket träffsäkert sätt och skildrar tidens totala rastänkande nästan som i förbifarten. Ett sätt att skriva på som gör att orden hamnar mitt i prick och man får en obehaglig inblick i hur naturlig rasismen var. Martha opponerar sig, åtminstone i tanken, mot förtrycket men även hos henne ligger fokus på fester, män och den eviga känslan av att något fattas.

Mina förväntningar på första delen av fem i Doris Lessings delvis självbiografiska serie om Martha Quest var skyhöga, jag trodde nästan att jag skulle förändras som person av att läsa dessa böcker. Det är givetvis dömt att gå åt skogen, man får helt enkelt inte ha så höga förväntningar. Jag uppskattar att boken skildrar en miljö som jag trots allt vet så lite om och jag älskar Lessings sätt att skriva. Men, jag vill egentligen inte lägga in ett men och har funderat på boken ett tag för att se om jag inte kommer att ändra mig, men det verkar jag inte göra. Det jag saknar med boken är drivet att läsa vidare, för att se vad som komma skall. Jag skiter liksom lite i Martha när jag inte har boken uppslagen och så brukar det sällan vara för mig om jag tycker att en bok är riktigt, riktigt bra. Vad som kanske egentligen inte borde höra till om en bok är bra eller inte är huruvida man gillar huvudpersonen. För mig är det dock ganska ofta en trevlig känsla och jag både gillar och ogillar Martha. Jag gillar att hon är beläst, smart och har viktiga åsikter. Jag ogillar att hon är en grinig surpuppa som ändå allt som oftast gör som hon blir tillsagd av männen hon träffar. Jag ogillar att hon låter dem klanka på henne, göra om henne och jag avskyr att hon slutar äta för att passa in i skönhetsidealet. Samtidigt vet jag att riktiga människor sällan lyckas hålla stenhårt på sina principer och att Lessing trots allt försöker ge en reell bild av en kvinna som man kommer att få följa ända fram till 2000-talet. Fan. Boken är uppenbarligen bra och jag lär ju läsa fortsättningen. Snart. Har lite annat där emellan.

Världens bästa Linda

2010-09-13T14:53:00.000+02:00

Jag sa att jag ville läsa fler ungdomsböcker, förslagsvis bra sådana. Hur glad blir man inte när bästa Linda tar det så pass ordagrant att hon väljer ut en bok, och postar den till mig?! Det är fantasy, det finns häxor och huvudpersonen bär mitt namn. Jag kan inte vänta med att kasta Martha Quests rätt trista liv under sängen och istället sätta i mig den här! "Howl´s Moving Castle" av Diana Wynne Jones. Så mycket trevligare i brevlådan än räkningar och annat junk som envisas med att hitta mig.

Well, thank you.

2010-09-11T23:03:00.000+02:00

Bästa bokbloggen Kafka på jobbet har gett mig någon form av bloggutmärkelse, en beautiful blog award, närmare bestämt. Det kan vara ett fall av gympalektionspsykologi som ligger bakom (vilket det redan har talats om i det här sammanhanget); typ Kafka ska välja lag i Killerball (vad fan är up med aktiviteten "dödsboll" på initiativ av påtittande vuxna i sammanhanget mellanstadieelever tvångsleker i grupp btw?) och risken föreligger att jag kletar tuggummi i håret på henne och knuffar in henne i skåpen på lunchen om inte jag får vara med i samma lag som Gunnar (Ardelius). Summan av kardemumman är i alla fall att jag ska nominera sju andra bloggare och får berätta sju saker om mig själv. Eftersom jag är väldigt ny på det här med bokbloggar (skulle aldrig ha fattat att de fanns om det inte vore för att Kafka började författa sin och den visade sig vara jävligt rolig att läsa, oavsett om det står om böcker eller inte) så vore det en lögn att påstå att jag har koll, eller ens lyckats skaffa några favoriter. Den enda andra bloggen jag följer är en väns modeblogg och den kan jag ändå inte nominera här för den har lösenord och grejer. Modebloggsläsare är nämligen mycket elakare än vad bokbloggsläsare är. Jag väljer att inte föra det resonemanget vidare. Jag kanske kan nominera vidare när jag har fått lite koll.

Ah, äntligen till inläggets egentliga syfte! Jag ska berätta om mig själv. Jag vet att mina eminenta läsare till största delen känner mig minst lika bra som jag själv, men anyways.

Jag är fruktansvärt förvirrad och glömsk. Jag reser mig t.ex. ofta upp för att hämta något och lyckas hålla kursen in i rätt rum, men väl där blir jag stående och dumstirrar rakt ut innan jag ger upp och går tillbaka och sätter mig igen med outrättat ärende. En vän är på allvar riktigt orolig för hur detta ska bli med åldern.

Jag tycker att stora akvariefiskar är riktigt vidriga och får rysningar när en sån där belgian blue-manipulerad guldfisk glider omkring med halva kroppen ovanför ytan. Hu! En anledning att undvika fjärilshuset i Hagaparken.

Jag har ett passionerat förhållande vid sidan av. Till min svartrollade Volvo 240 från 1982. Vi är av en fin årgång båda två.

Jag har simhud mellan två tår på högerfoten och väntar därför med spänning på översvämningen när jag och Kevin Costner ska börja rula.

Mina katter heter Buffy och Willow. Japp, efter karaktärerna i "Buffy the Vampire Slayer". Jag är alltså riktigt nördig, men tycker ändå att det är lite pinsamt att boka tid hos veterinären under de här namnen.

Jag har en ganska stor verktygspark som jag är mäkta stolt över och har totalrenoverat min lägenhet själv. Det får man för övrigt ganska dålig rygg av.

Om jag hade lite mer tid, och kurage, skulle jag skriva tantsnuskböcker och sippra på drinkar i schysst morgonrock hela dagarna. Fick dessutom det karriärsrådet av en svenskalärare på gymnasiet vilket är lite anmärkningsvärt.

Tja, läser man igenom de här punkterna så kommer man troligen till insikten att jag är rätt töntig, vilket är korrekt.

Tre tunna

2010-09-10T02:47:00.000+02:00

Jag sprang på vad som kallas för Tematrio hos Lyrans Noblesser. Eftersom det verkar trevligt att lista böcker på tema så vill ju jag också vara med. Jag har av någon anledning ofta fastnat för ganska otympliga saker när det gäller böcker. Sådär så man får lite problem med slagsida om man av någon anledning måste bära med sig härligheten. Lite grann är det nog för att om man hittar något bra så vet man att man kan götta sig i det ganska länge. Nog om detta! Även jag har läst bra och tunna böcker.

"Kom närmare" av Sara Gran.
Krypande, äcklig stämning när Amanda och hennes sambo flyttar till ny bostad. Amanda får känslan av att någon eller något försöker ta över hennes kropp.
Jag hade noll förväntningar på denna, men den är riktigt läskig. Rekommenderas!

"Rebecca" av Daphne Du Maurier.
Jag läste klassikern från 1938 i något slags skolformat från Penguin, så det är möjligt att originalet är normaltjockt. Inledningen "Last night I dreamt I went to Manderley again" är bekant för många och sätter liksom stämningen rätt redan från början. Berättas i jag-form av en ung flicka som träffar en rik man på semester. De gifter sig och hon flyttar till hans berömda hem. Där får huvudpersonen det svårt när hon ska ersätta mannens förra fru, den perfekta Rebecca som dött i en olycka. Klassiskt mysterie och det är spännande när mer och mer uppdagas om Rebecca. Klart läsvärd!

"Den som inte tar bort luddet ska dö" av David Batra. Knappast skönlitteratur (skön litteratur dock. Näe, vilket lågvattenmärke det där var) men sjukt underhållande. Jag skrattade så jag höll på att dö. Min sambo vaknade av mina hysteriska attacker och när jag skulle läsa upp det roliga för honom kunde jag inte ens prata. Jag bara ylade. Det finns fan folk till allt och några av dem finns i denna sammanställning av arga lappar som delats ut av än den ena, än den andra psykopaten.

Ovanligt att jag kommer på böcker som jag verkligen vill rekommendera till alla, men det gäller faktiskt dessa tre.

Jag undrar...

2010-09-09T18:08:00.000+02:00

När jag hade läst ut Hartnetts "Fjäril" så kände jag att jag vill prata lite med någon om boken i fråga. Bara kolla hur någon annan uppfattat den och så. Detta gjorde att jag läste en recension i DN om sagda bok. Jag håller med recensenten om att det är obehagligt att läsa om stackars Plum, men "en sympatiresa tur och retur till helvetet"? Avslutningsvis konstateras att boken inte inger unga hopp och det funderas över vad Hartnett egentligen vill ska följa med den unga läsaren när boken är slut.

Va? Jag är inte riktigt med. Visst är det misär att vara Plum, men hon utvecklas ju och gör slut med grannen och inser att hon får leva med att hon stulit från "vännerna" som nu inte vill vara med henne. Jag förstod det som att hon kommer resa sig och tänka "stor förlust", och rycka på axlarna till slut. Jag tyckte så synd om huvudpersonen och jag älskade boken, men ärligt talat hade jag klumpen i magen för att jag var rädd att något ännu värre skulle hända. Recensenten är man och jag kvinna, är jag bara mer avtrubbad i hur elaka tonårstjejer kan vara? Eller?

Rocky har en dejt med mitt eländiga humör

2010-09-09T14:12:00.000+02:00

Ibland vill man (iaf jag) helst av allt fly fältet, kanske till paradisdrinkarnas land där man får fantastiskt goda kokosdrinkar serverade i ananasar (svårt ord att inte trycka fel på märkte jag. Intelligensen måste verkligen flöda denna torsdag) och man får ligga i skuggan och filosofera och känna sig allmänt cool och smart, utan att någon jävel kommer och tar ifrån en den illusionen. Idag är en sådan dag. Mina pluggböcker är en hög på exakt 21,5 cm skittrist text, jag kan verkligen inte lösa uppgiften jag måste lösa och så vidare. Knappast en livskris, men jag känner i alla fall för att dra till det där stället med drinkarna. Man kanske kan säga att lusten att åstadkomma något är obefintlig. När jag känner mig trött och eländig,moloken eller obehaglig till mods kan jag inte längre läsa en bok. Om den inte är svinkul, och sådana har jag sällan fått tag i. Istället läser Jag "Rocky" av Martin Kellerman.

Jag har 18 seriealbum med den cyniske hunden hemma och så fort jag inte orkar läsa en bok när jag ska sova eller kanske sola så läser jag några strippar. Det är ofta jävligt roligt, träffande, avkopplande och jag inbillar mig att jag känner karaktärerna. Jag kan för övrigt de flesta punch linesen (bra svengelska) utantill och kommer ibland på mig själv med att vilja kommentera en situation med "ja, det är precis som när..." för att strax komma på att det inte var mig det hände, det var en tecknad hund. Ungefär som när Rocky konstaterar att det inte är så himla fränt att berätta andras lumparminnen. Ja, ni ser hur illa det är.

En likbil längs min ryggrad

2010-09-09T01:59:00.000+02:00

Jag har precis avslutat "Fjäril" av den australiensiska författarinnan Sonya Hartnett. En ungdomsbok som på mitt bibliotek även står att finna på vuxenavdelningen.

Ariella "Plum" Coyle är tretton år, missnöjd med sig själv, sitt utseende och vännerna som umgås med henne för att kunna hävda sig själva på hennes bekostnad. Dagarna i skolan är en kamp och hon kämpar för att behålla den delen av sig själv som är hennes hemma-jag. Den hon är med de snälla men i hennes tycke gamla och hopplösa föräldrarna och med de två högt älskade bröderna. När hon får kontakt med den vackra men ensamma hemmafrun i huset bredvid inleder Plum vad hon hoppas ska bli resan till ett nytt jag; resan som gör att man som läsare får en klump i magen över vad destinationen kan tänkas vara.

Hartnett beskriver känslor, saker och företeelser på ett sätt som gör att det är njutbart att läsa hennes text, hon behärskar verkligen språket och hon lyckas använda det till att bygga upp en smärtsamt reell bild av den ensamma Plum som så gärna vill platsa bland vännerna utan att riktigt lyckas. Vännerna som trampar på den för tillfället svagaste personen i gruppen och där ingen tvekar att vara grym för att själv slippa utstå förnedring och lidande, och nåde den som tror att den är något! När grannfrun tar kontakt med Plum blir jag först lättad, äntligen någon som bidrar med perspektiv på hur trettonåriga flickor behandlar varandra och hur de tänker. När hon sedan råder Plum att slänga sina lunchlådor för att bli smalare känner jag att jag vill storma in i handlingen och skrika "Man måste ÄTA, och skit i dina jävla idioter till kompsiar och ALLT blir bättre när du blir äldre". För man kommer ju ihåg hur det var att vara fjorton och åtminstone stundvis tro att allt hängde på att bli omtyckt och att alla andra hade det bättre och att man var ful och eländig. Fy fan. Historien rullar dock vidare utan detta uppvaknande och läsarens obehag stegras medan det osunda förhållandet till grannen utvecklas och Plums efterlängtade 14-årsfest närmar sig.

För utom känslan av att vara riktigt glad att jag är lika gammal som två 14-åringar så tar jag med mig ett antal metaforer ur boken och känslan av att vilja diskutera den med någon som läst den. Något som händer mig mycket sällan. Några citat? Vad sägs om: "[han lever ett stilla liv], en trädgårdssnigels ärliga tillvaro" , "Paketet är litet, kullrigt som en brottslings kranium" eller "...deras tystnad rullar längs Plums ryggrad som en likbil"? Och lite som om en likbil sakta rullar på min ryggrad känns det att läsa om tonåringen Plums eländiga tillvaro och hoppas på att hon får bli en fjäril till slut.

Att älska som en porrstjärna

2010-09-06T13:26:00.000+02:00

Jag hör tyvärr inte till den lyckliga skara som har alla sina böcker uppställda i en bokhylla efter någon trevlig och mer eller mindre logisk ordning. Jag har varit en sådan, men efter ett antal flyttar har mina raringar hamnat i olika kartonger i olika källare. Avsaknaden av bokhylla har gjort att alla böcker jag köpt sedan senaste flytten ligger i olika skåp, lådor, under sängen och på sängbordet och så vidare. Detta gör att man när man minst anar det råkar springa på en glömd favorit, som idag när jag längst ned i sängbordets ena låda hittade Jenna Jamesons självbiografi, "Att älska som en porrstjärna". En riktigt tjock bok som jag kommer att läsa igen.

Boken är skriven tillsammans med journalisten Neil Strauss och handlingen tar avstamp under den unga Jenna Massolis uppväxt i Las Vegas. Det är en uppväxt med vaga bilder av en död mor och med en oförstående far och blivande knarkare till bror. Jenna ser sitt framtida liv utstakat framför sig och med en längtan efter något annat söker hon sig till helt fel män. Hon har ett driv efter pengar, efter att lyckas och hon är minst sagt skrupelfri när hon som tonårig strippa vill bli den som drar in mest dricks på att, som hon ser det, utnyttja männen som utgör publiken. Hon röner stor framgång och blir tillslut en av världens mest berömda porrstjärnor. Men det är ingen lätt resa dit och den kostar henne så när som livet.

Det är givetvis en barndom som på ett nästan klichéartat vis gör att Jenna väljer de vägar hon gör, och trots att hon bestämt hävdar att hon inte är ett offer är det svårt att inte se henne som ett sådant. Men hon är samtidigt stark, intelligent och driven. För mig var det otroligt fascinerande att följa hennes liv i miljöer som jag aldrig skulle kunna föreställa mig och i situationer så bisarra att det vore omöjligt att hitta på dem. Jenna är i trettioårsåldern idag, men har upplevt mer än de flesta gör någonsin. Tack och lov.

Boken är svår att lägga ifrån sig och delvis så sorglig att jag hade svårt att se texten. Neil Strauss kan sitt författande och formulerar vissa meningar så att man nästan tappar andan. Det är skildringen av en vedervärdig bransch och om hur vägen dit kan löpa. Vissa har menat att den förhärligar porrindustrin och moralpaniken kring Jameson har varit total. Jag kan för mitt liv inte begripa hur den skulle kunna vara förhärligande när min avsky är större än någonsin efter att ha läst boken. Däremot är det otroligt intressant att se porrinudstrin ur ögonen på någon som inte skäms för vad hon gjort och dessutom inte anser sig vara ett offer. För mig står det dock klart att det är just vad hon är och att det finns åtskilliga andra som borde skämmas något fruktansvärt.

Bokstaven K med ungdomlig touch

2010-09-04T11:00:00.000+02:00

Jag efterlyste, något desperat, tips på ungdomsböcker nyligen och bekände i samma veva att jag har ett uselt minne. Jag tar enligt Os underhållande Bokfrågornas ABC till hjälp när jag försöker friska upp detsamma, och väljer därför att enkom svara med barn- och ungdomsböcker. Veckans bokstav är K.

Självklart måste det bli K som i kärlek idag. Berätta om ett kärlekspar i litteraturen som du tycker om.

"Romeo och Julia" är kanske inte en uttalad ungdomsbok, men kan såklart läsas av unga människor. Det kan man väl i och för sig säga om alla böcker, hur många unga håller sig till "rekommenderade" ungdomsböcker? Den behöver nog ingen närmare presentation, hur som helst.

Krig är inte lika muntert, men jag vill ändå att du berättar om en bok som på något sätt handlar om krig.

Märkligt att jag ska ha massor av stora favoriter på just detta otäcka tema. Men krigsskildringar är ofta gripande och spännande så det är väl förhoppningsvis förklaringen. "Flyg ollonborre, flyg" av Christine Nöstlinger är fantastisk. Jag läste den som liten men har läst om den som vuxen. Den skildrar andra världskrigets Wien med omnejd ur nioåriga Christels ögon. Familjen flyttar ut från staden till ett hus på landet, där träffar man på ett stort antal speciella människor och Christel blir något oväntat god vän med de ryska soldaternas kock. Farmor och farfar är kvar i den sönderbombade huvudstaden och oron för dessa två blandas med äventyrslusta, matbrist och vad som verkar vara mammas något för varma känslor för en rysk soldat. Boken är delvis självbiografisk och känns så autentisk att man även som vuxen har otroligt svårt att lägga den ifrån sig. Hemskheterna skildras som sagt ur ett barns ögon och är därför delvis censurerade av att huvudpersonen inte riktigt förstår vad som pågår, men samtidigt blir många händelser så krasst beskrivna att det känns ännu mer. Huvudpersonen är dessutom en stark karaktär med ett eget och enligt mig underbart sätt att tänka och agera.

"Den gyllene stjärnan" av Lois Lowry är en mycket spännande berättelse om en flicka i Köpenhamn som tillsammans med sin familj ska hjälpa sina judiska vänner att fly till Sverige i en gammal fiskebåt. Vänskapen mellan huvudpersonen Annemarie och hennes bästa vän är fint skildrad. I och med tyskarnas intågande i staden blir de två flickornas tidigare så lika liv plötsligt helt olika. Jag minns särskilt alla möten med tyska soldater där spänningen är näst intill outhärdlig och även avslöjandet om vad som egentligen hände Annemaries döda storasyster. Den här läste jag om flera gånger som liten och jag tänker fortfarande på den ibland. Googlade den nyss och upptäcker att det nästan inte står något att läsa om den, trots att den finns på massor av bibliotek. Märkligt.

Berätta om en bok där korrespondens via mail, brev, sms eller något annat spelar en stor roll.

Vad sägs om "Sofies värld" av Jostein Gaarder i denna kategori? Ett klart måste, om det nu finns sådana, och detta påminner mig om att jag bör läsa den igen. Handlar om Sofie som en dag får ett mystiskt brev som visar sig vara början på en filosofikurs.

Vem är din favoritförfattare av kåserier och/eller krönikor?

Kan man svara Staffan Wictorin för att man smålog som nioåring åt hans ganska lustiga beskrivningar av samboliv och faderskap i mormors Hemmets veckotidningar? Som alltså riktar sig till betydligt äldre läsare, typ samma personer som förväntas lösa korsorden, sticka koftorna och baka pajerna.

Detta friskade upp mitt minne någorlunda och fick mig att googla runt och stöta på en hel del gamla favoriter som glömts bort. Trevligt!

Nervös nörd söker hjälp

2010-09-03T21:53:00.000+02:00

Om några veckor ska jag göra min praktik på ett ungdomsbibliotek. Det här är något jag verkligen ser fram emot eftersom jag helst skulle vilja jobba på ett sådant när jag i vår blir klar med min utbildning. När jag dagdrömmer om den här praktiken händer det dock att jag blir skitnervös, för jag börjar inse att det kanske inte riktigt håller att presentera "Tordyveln flyger i skymningen", "Mor är ingen häxa" eller kanske, kanske? Jag får härdsmälta i min lilla hjärna bara av tanken på att det står en tuff unge och tuggar tuggummi och stirrar på stackars nördiga mig som i panik försöker hitta på något trevligt att läsa. Jag tänker mig en av de coola ungarna i typ "Ebba och Didrik" och jag själv har lite lätt pösiga, mörkbeige nylonstrumpbyxor och en kjol som slutar på halva vaden.

För inte så himla många år sedan läste jag en kurs som hette "Barn- och ungdomslitteratur", ett passande val av mig kan man tycka. Kursen var skitbra, tyvärr är mitt minne skitdåligt. Jag kommer knappt ihåg en enda bok, eller jag kommer ihåg handlingar men inte titlar eller författare. Så för att känna mig lite mer med i svängen surfade jag in på detta biblioteks hemsida med avsikten att lugna min annalkande panik. (Det hjälper icke att intala sig att man kommer använda linser, eller kanske köpa nya tuffa glasögon.) Alltså, det har hjälpt föga. Antingen är det jag som inte kan navigera rätt på sidan eller så skrivs det en hel del som verkar rätt mjäkigt. Jag vill dock inte riktigt tro på det senare, för ingen bok är lika bra som en bra bok var när man var ung och sådana har knappast slutat dyka upp. Formuleringen på den meningen bidrar för övrigt till uppbyggandet av en trettioårskris, det märkte jag nu.

Kafka på jobbet skrev nyligen om Mikael Niemis "Skjut apelsinen", som jag tycker verkar utomordentligt bra och hon hade även den goda smaken att besöka någon slags ungdomsboksfrukost som genererade i ett antal boktips. Jag ska helt klart kolla upp dessa, men jag vill ha fler!

Finnes: tönt på jakt efter schyssta, moderna ungdomsböcker att köpa kidsens gillande med.

Sökes: Hjälp!

Häxringarna

2010-09-01T22:58:00.000+02:00

När jag nu har jag läst klart "Häxringarna" av Kerstin Ekman är det mig ett sant nöje att kunna konstatera att det finns fler böcker i serien, tre stycken närmare bestämt.

I boken får vi möta ett antal olika karaktärer ur olika samhällsklasser i det lilla stationssamhället. Det är Valfrid som blir engagerad i socialismen, grosshandlare Lindh, den sjuklige lokföraraspiranten F.A., det fattiga knektparet Sara-Sabina och Johannes och många fler. Men framförallt får vi följa Tora, som växer upp med sin mormor och morfar i utkanten av det lilla samhället. Tora hoppas på ett bättre liv än det hon haft i det lilla soldattorpet och när hon får anställning inne i samhället tror hon att allt ska ändras.

Berättelsen är i mitt tycke underbar, jag älskar att läsa om de vältecknade karaktärerna och en miljö som trots allt inte är så långt borta. Eländet och framför allt det osmakliga som jag beklagade mig över i ett tidigare inlägg tar inte upp mer onödig plats utan nämns i förbifarten när det fyller en funktion. Trots att man hela tiden känner att motgångarna ligger på lur är hoppet om utveckling och ett bättre liv inte allt för långt borta. Jag ser verkligen fram emot att läsa om hur karaktärerna utvecklas i takt med att samhället moderniseras. Att dra paralleller till "Mina drömmars stad"-sviten känns inte helt främmande.

Välskrivet av Kostova

2010-08-30T17:30:00.000+02:00

Det är väl ingen överdrift att påstå att vampyrer är på tapeten these days, faktum är att det känns som att en jävligt påträngande och psykedelisk väggbeklädnad med ett mönster av långtandade ljusskygga saker lindat sig kring det mesta. Jag fetdissar rakt av, lite drygt sådär, "men guuuu va töntigt, asså va ser han hos henne , hon e ju 150 år yngre. Så jävla larvigt". Men faktum är att jag egentligen är lite som någon som har blivit dumpad. Man har fått höra att den stora kärleken hittat en ny, det är inte VI längre. DU och JAG finns inte. Ja, ni förstår. När en period har gått och man träffar någon som är så förbannat lycklig med den som gjorde slut på förhållandet, då måste man liksom vara lite dryg. Typ "Been there, done that. Inte för mig tack." Ja, ungefär så är det med mig och vampyrlitteraturen. Vi hade något lite speciellt, för en sju-åtta år sedan. Men det visade sig att min stora kärlek flörtat hej vilt med i princip alla under tiden. Gamla favoriter görs det plötsligt dåliga tv-serier på och var och varannan vet numera precis hur min vampyr fungerar. Jag har nu så smått börjat komma över det krossade förhållandet, och närma mig kärleken igen. För inte så länge sedan läste jag nämligen "The Historian" av Elizabeth Kostova.

Boken väver samman legenden om Vlad Tepes, den mytomspunna Dracula med en historia kring en flicka som en dag hittar en gammal bok med hans bild på framsidan. När hon frågar sin far om boken börjar han berätta om hur boken kommit i hans ägo och om den man som en gång varit hans lärare, professor Rossi. Det visar sig att professorn försvann spårlöst på 1930-talet, fyrtio år tidigare och att flickans pappa sökt över Europa efter honom.

Boken fokuserar på tiden kring 1950 då flickans pappa och en kvinnlig klasskamrat, tillika professorns okända dotter, söker efter ledtrådar i Istanbul, Budapest och Rumänien. Samtidigt som de förföljs av en lömsk bibliotekarie och eventuellt även Mr Pointy Teeth himself.

Boken är välskriven och fylld med intressanta historiska detaljer, vackra beskrivningar och härliga miljöer. Det är en klassisk vampyrhistoria, där vampyren utgör något ondskefullt och fullkomligt livsfarligt som du definitivt inte vill fantisera om när sänglampan släckts.

"The Historian" har jämförts med Dan Browns "Da Vincikoden" och gav av samma anledning den debuterande författarinnan riktigt mycket betalt då rättigheterna såldes, förlaget trodde att man var en ny Da Vinci-kod på spåren. Jag som läste halva Browns bok kan väl tycka att det är ett väl lågt betyg för Kostovas bok som känns så otroligt mycket mer välskriven. Jag hade möjligen kunnat önska mig ännu fler besök i vackra bibliotek och fler mytomspunna ledtrådar, men för de allra flesta kanske det räcker med vad som redan finns. Man behöver definitivt inte vara ett fan av vampyrlitteratur som den idag ofta ser ut för att uppskatta dessa 704 sidors innehåll, men däremot föreligger en viss risk för att man börjar spana efter fler böcker liknande denna.

Är brakskitar nödvändiga?

2010-08-28T21:34:00.000+02:00

Jag har länge velat läsa Kerstin Ekmans romansvit "Kvinnorna och staden" som handlar om ett antal kvinnoöden och framväxten av Katrineholm. "Häxringarna" kallas den första boken och utspelas under slutet av 1800-talet. Armod och mänsklig strävan, framför allt kvinnors, står i centrum och språket är tjockt av dialektala uttryck och allmänt grovt.

Ekmans roman höll på att knuffas ned på min prioriteringslista återigen, då jag fingrade (musade, låter det bra om det faktiskt var e-handel man ägnade sig åt?) på Doris Lessings "Martha" istället. Det visade sig att den utgått ur sortimentet hos Adlibris. Förkastligt, by the way. Nu har jag dock fått hem "Häxringarna" och jag tycker om den. Ekman skriver på ett sätt som gör att jag genast vill läsa vidare, även om jag måste erkänna att inledande kapitel gjorde mig en aning...eh, besvärad. Här hetsas, mer eller mindre och kanske kan jag tycka att hon var väldigt snar att hugga, en kvinna till att med tänderna hugga tag i ett läderstycke som hon ska få behålla om hon hänger sig kvar medan en man gör allt vad han kan för att slita loss det. Jag tror att ett citat är på sin plats; "Det kom ljud ur gumman. Det lät som om hon morrade av ilska och ansträngning. Han ryckte hårt flera gånger under dansen och kärringen följde med, men tappade taget gjorde hon inte. Hon släppte väder eftersom hon sprang dubbelvikt och för varje brakskit skrek Löskeboynglingen: salut!" Kvinnans små barn står vid sirapstunnan och gråter av skam, och det var nära att jag följde deras exempel. Vilken scen som målas upp, människan sliter tag i en bit läder med tänderna och sedan påbörjas en dragkamp inför flertalet åskådare, ackompanjerad av ett hejdlöst fjärtande! Måste skildrare av fattig-Sverige vara så snara att ta till ord som kan härledas till kroppsöppningar, odörer av samma ursprung och allmänt äckel? Jag är givetvis medveten om att dessa företeelser inte ansågs lika förfärliga förr, och att de onekligen hjälper till att bygga upp en stämning av fattigdom, brist på utbildning och en enorm distans till livet vi lever idag. Men ändå! Finns det skildringar av Sverige förr som anses lyckade utan dessa beskrivningar?

Tja, eftersom jag ska vara på jobbet halv sex imorgon och således tillbringa min lördagkväll med stillsamma sysselsättningar så ska jag ta reda på hur det går för den stackars dottern vid sirapstunnan. Om man redan i trettonårsåldern börjar slava för brödfödan misstänker jag att man kanske snart glömmer episoden med "brakskitarna", men jag måste ändå dra på smilbanden åt att jag skämdes för att min mamma var så dålig på brännboll när det vankades klassträff. Och då var jag själv definitivt en användare av det platta träet.

Penguin Classics vackra böcker

2010-08-26T15:58:00.000+02:00

[caption id="attachment_23" align="alignright" width="209" caption="Wuthering Heights"][/caption]

Illustratören och modetecknaren Ruben Toledo har gjort ett antal omslag för Penguin Classics Deluxeutgåvor, däribland ett till Emily Brontës "Wuthering Heights", eller "Svindlande höjder".

Jag går ofta runt och spanar på böcker, jag kan smyga omkring på ett bibliotek eller i en bokaffär och bara ta lite på de små rara sakerna. Eller små och små, de får hellre vara stora och rejäla så man vet att de inte tar slut i första taget och det skulle vara något bra man sprungit på. Trots detta perversa beteende bestående av små lustfyllda utrop och lidelesfullt strykande över pärmar och ryggar brukar jag alltid låta ekonomen i mig ta kommandot över pervot, således köper jag alltid den billigare versionen av en bok. Jag är trots allt ute efter innehållet. Men när jag i somras sprang på "Wuthering heights" i ett antal olika utgåvor kunde jag inte släppa taget om just Toledos design, pervot tog över och jag gick till kassan och betalde minst dubbelt så mycket som jag egentligen hade behövt. Jag tröstar mig med att jag faktiskt har velat läsa den länge, bara inte riktigt kommit till skott.

Bokstaven H

2010-08-25T20:44:00.000+02:00

Jag sprang på en rolig lek hos enligtO, och ska se om jag kan komma på alla tiders huvudperson, hjälte, hjältinna och historiska roman. Jag har egentligen aldrig gillat att lista favoriter hit och dit, dels eftersom jag har ett minne som en guldfisk och alltid får panik när jag anar en titel i bakhuvudet men inte kan få fram den och dels för att jag innerst inne tycker att det är omöjligt. Det beror så mycket på genre, humör för tillfället, humör då man läste boken och så vidare i oändlighet. Men några lyckades jag trots detta komma fram till. I morgon kommer jag givetvis att tycka annorlunda och irritera mig ofantligt på att jag inte kom på ditten eller datten.

Huvudperson- Helt klart den svåraste frågan, jag har en tendens att ogilla böcker där jag ogillar huvudpersonen och älskar jag en bok älskar jag oftast huvudpersonen också. Men någon som jag gillat genom alla tusentalssidor jag plöjt igenom med henne är Claire i Diana Gabaldons Outlanderserie. Hon är påhittig, orädd och rolig. Jane Eyre är en annan vars pragmatiska inställning tilltalar mig.

Hjälte- Harry Potter. Mer uttalad hjälte än såhär blir det väl inte. Jag gillar serien mer än vad jag gillar själva huvudpersonen, men räddar man världen så gör man.

Hjältinna- Kanske en tidig, inte alltför uttjatad Sookie Stackhouse. Men jag känner att det måste finnas något annat att svara på den här frågan... Fan vilket trist svar, jag kanske återkommer.

Historisk roman- Hua, vad ska jag välja? "Mina drömmars stad" kanske? Eller "Utvandrarna" eller "Glasfåglarna"? " I kurtisanens sällskap"? Det finns så många att jag riskerar att bryta ihop av förtvivlan om jag måste välja. Och vad löjligt av mig, självklart är "Utvandrarna" bättre än "I kurtisanens sällskap", den är fortfarande efter närmare 15 år en av mina allra största läsupplevelser, men en bok kan ju vara bra utan att vara lika utomordentligt bra som Mobergs serie. Det är liksom inte riktigt rättvist att göra jämförelsen. "Mina drömmars stad", där varje ny bok gjorde att hjärtat slog extra slag av glädje när man väl fick tag i den är den jag kommer ihåg bäst av serierna fast jag läste dem ungefär samtidigt. Av denna ganska onödiga harang drar jag helt sonika slutsatsen att mitt svar måste vara oavgjort mellan "Mina drömmars stad" och "Utvandrarna". Puh.

Äta hjärna?

2010-08-25T14:56:00.000+02:00

Jag är inte typen som har svårt för aggressiva, blodiga, stönande, hjärnmumsande varelser överlag. Snarare tvärtom; jag tycker de sätter guldkant på en vardag bestående av att betala räkningar, jobba och andra lika upphetsande sysslor. Det är liksom lite mer drag i det hela om risken finns att grannen stapplar ut i trapphuset med delar av huden bortsliten och vrålande förföljer dig till bilen i hopp om att få smaka på din hjärna. (Hittills har det i alla fall inte hänt mig, men jag har bott i förhållandevis lugna kvarter).

Detta gjorde att jag klappade händerna för mig själv i ren upphetsning när jag slog mig ned med Stolthet och fördom och zombier igår kväll. Jag vet inte, besvikelsen kanske beror på för höga förväntningar, men den är i alla fall påtaglig. Jag inser humorn i att mitt i ett blodigt krig mot zombies ligger mamma Bennets största problem i hur hon ska få åtminstone någon av sina ninjatränade döttrar bortgift med en man av rang, och visst är det kul när meningar som "Det är en allmänt erkänd sanning att en zombie som åtnjutit hjärna kommer att vilja ha mer hjärna" dyker upp, men det är det ju alltid. Jag tror att problemet för mig är språket, det lyfter liksom inte och känns inte naturligt. Kanske ligger bekymret i att den i verket nytillkomne författaren faktiskt inte är hemma med språket kring sekelskiftet 17-1800 och det därför låter som när en högstadieelev tar sig vatten över huvudet inför en uppsatsskrivning? Eller beror det månne på översättningen? Jag vet inte, och vill egentligen inte slösa mer lästid på en bok som jag dömt ut efter bara sextio sidor. (Jag klarade inte mer). Men jag ska ge det ett tag till, och det positiva med hela detta elände är att jag blivit sugen på att läsa originalet igen, då kanske jag kan uttala mig om det är Grahame-Smith som inte passar mig, eller om det faktiskt är Austen.

And so it begins

2010-08-24T15:33:00.000+02:00

Efter en insikt rörande mitt blivande yrke har jag efter moget övervägande bestämt mig för att även läsa sådant som inte riktigt faller mig på läppen vid första anblicken. Det kan ju aldrig vara fel att låta mina älskade historiska romaner få vila för att istället damma av några gamla klassiker, ungdomsböcker eller helt enkelt något som är aktuellt för tillfället. Så har jag iallafall intalat mig att det ligger till, jag hyser misstankar om att jag har fel och att jag snart kommer att bli en sådan som smygläser en Gabaldon gömd bakom en Hemingway.

Det är i vilket fall mångfalden jag är ute efter, så jag inleder med en favorit från min sida; skräck. Närmare bestämt zombies. Men märk väl, denna kombineras med en gammal klassiker som jag nästan glömt bort, nämligen Stolhet och fördom. Seth Grahame-Smith har tagit Austens klassiska roman och kryddat den med zombier och förärat huvudkaraktärerna med lite mer kick-assegenskaper än de har i originalet. Boken tog sig på en vecka in på tredjeplatsen på New York Times bestsellerlista och hör till genren paranormal romance.

Nu var det inte detta som fick mig att med ett saligt leende plocka åt mig boken inne på SF-bokhandeln, det var framsidan. Man vill ju inte gå för hårt ut med sina ambitioner redan från början.

Hej världen!

2010-08-24T13:16:00.000+02:00

Välkommen till Bloggproffs.se. Det här är ditt första inlägg, du kan ta bort det, editera det eller skapa ett nytt inlägg. Logga in i kontrollpanelen på följande adress Logga in med dina användaruppgifter som har mailats till dig (mailet borde komma direkt vid registrering, gör det inte det kolla först i skäppostfilter innan ni kontaktar supporten)