Det är lugnt, jag tar det här...

Tillhörde även du den grupp av trettonåringar som storögt läste om Jean M Auels stenålderskaraktärer och med förstulna blickar över axeln försäkrade dig om att ingen såg exakt hur snuskigt innehållet var? Är du i samma ålder som jag så innebär det att del två och tre redan hade utkommit och snabbt kunde införskaffas utan att du behövde vänta på mer drama i äkta Harlequinstil, men som trots detta fanns i var och varannan svensks bokhylla.

Har du sedan dess ibland funderat på Aylas uppfinningsrikedom, hennes tama lejon och Jondalars jätteballe? Men känner du kanske att "näe, jag kan fan inte bli sedd med den senaste boken i handen. Jag kan inte offra min dyrbara lästid och min hälsosamma bild av sexuellt umgänge och relationer. Igen."?
Det är lugnt, jag tar det här.

Ett inlägg om ett läslöfte alltså? Så...beige, tänker du nu. Men jag känner ändå att det är av största vikt att jag berättar för dig, kära läsare, att du kan ta det lugnt. Andas ut och koppla av med något bättre. För jag tar den här med Ayla och Jondalar. Och jag kommer att berätta för dig exakt hur Ayla får insikt i hur tyngdlagen fungerar, precis vilka organtransplantationer hon utför och (om du klarar av det), i vilka hål hon och Jondalar gör det den här gången.

Anledningen till att jag tagit detta stora och tunga beslut är att jag på jobbet häromdagen packade upp den senaste och sista boken i serien, "De målade grottornas land", och läste på baksidan. Jag började skratta högt. Det händer faktiskt sällan, särskilt när det rör sig om en text skriven utan minsta försök att vara rolig. Hör här:

Ayla försöker finna en balans mellan sina uppgifter som nybliven mamma till Jonayla och sin utbildning till andlig ledare och helare. Tillsammans med Jondalar och Zelandoni ger sig Ayla ut på en lång resa för att besöka andra grottor inom Zelandonii. Längs vägen möter de många faror som de övervinner tack vare Jondalars spjutslunga och Aylas speciella förmåga att kommunicera med sina hästar och sin tama varg. När Ayla till sist blir kallad för att bli en riktig Zelandoni kräver Stora Modern ett omänskligt stort offer av Ayla, ett pris hon måste betala för att få Kunskapens Gåva.

Priceless! Jag hade förträngt den tama vargen och uppfinningen "spjutslungan", och det tycks ju fortsätta i samma anda. Ayla rusar runt i läderkläder och gnäggar som en häst medan allsköns komplikationer hopar sig. Som sagt, jag tar den här. Jag säger inte när, men jag kommer att göra det.

Filosofi, gamla strumpor och Övergivna platser

Jag fascineras till och från av något så självklart som hur tingen stannar på plats om ingen yttre kraft flyttar på dem. Om jag förlägger en bok till exempel, och sedan hittar den flera veckor senare ovanpå ett skåp, så kommer jag på mig själv med att vara lite förundrad över att den ligger kvar där. Den skulle kunna ligga kvar där i flera år, ja hur länge som helst, om ingen flyttade på den eller huset rasade. Duh! skulle minsta femåring utbrista över min ofattbara dumhet. Givetvis är det så. Jag är inte helt obevandrad i fysikens lagar, jag vet att det krävs krafter hit och dit för att flytta på saker, men ändå. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något speciellt med det där, att små saker är så beständiga i vad som känns som en obeständig värld. Det här gäller inte sådant som jag med flit placerar ut, jag skulle bli högst irriterad och något orolig om blomkrukan i fönstret plötsligt bestämt sig för att avvika. Det gäller snarare sånt som bara lagts på plats utan någon tanke, sånt som man trott varit försvunnet men som envetet hänger sig fast på den underliga plats där de hamnat.

 

Ja, ni fattar ju att om jag kan stå och filosofera över det faktum att en äcklig strumpa ligger kvar mellan madrasserna i sängen sedan i vintras kan jag bli stående hur länge som helst och betrakta ett gammalt brev som kilat in sig i en springa mellan golvlisten och väggen i mitt gamla flickrum. Och att till exempel se bilder från samhällen i närheten av Tjernobyl, där hela hushåll, klassrum och en hel stad står blickstilla sedan 1986 gör mig i det närmaste stum. Just Tjernobyl gör nog de flesta stumma, men jag antar att ni förstår vad jag far efter när jag försöker beskriva min fascination för saker som står kvar där de lämnades. Länge.

Det var just detta som fick mig att häromdan rycka åt mig ett exemplar av "Övergivna platser två" av Jan Jörnmark. Att det var en uppföljare noterade jag först sedan jag redan satt på tunnelbanan, annars hade jag nog letat reda på ettan.  Jörnmark fotograferar övergivna platser och tecknar en bild av ett bortglömt Sverige med hjälp av teknikutveckling och ekonomihistoria. Det är tjusiga bilder, men jag är ändå ack så besviken. Jag vet inte vad jag hade väntat mig egentligen, det är ju knappast Pompeji som fotograferats, och för någon som kan stå och stirra på en bortglömd strumpa så borde det väl duga? Men det är för mig ganska ointressanta bilder som inte förmedlar någon känsla av att det har funnits liv här en gång. Kanske är det att så många fotografier är från gamla arbetsplatser i miljöer som är obekanta för mig som gör att jag mest rycker på axlarna. 

Visst finns det guldkorn även för mig, en bild på ett gammalt skrivbord avslöjar också en handskriven lapp med vad som ser ut att vara uppmaningar till för länge sedan försvunna människor, på en annan ligger ett par kvarglömda solglasögon på ett nattygsbord. Tänk, där ligger de bara sedan flera år tillbaka rätt upp och ned utan att ta sig för något annat. Trots att de uppenbarligen skulle suttit på en näsrot i en solig park. Undrar vems näsrot? Det kanske kan vara det faktum att mycket av texten handlar om ekonomisk utveckling, och kanske hade jag inte väntat mig det och därför blev jag lite besviken? Ville jag ha mer nostalgi i klartext? Jag vet faktiskt inte alls, det är ju tydligt, men visst har den varit mysig att bläddra i, "Övergivna platser två". Jag har om inte annat blivit sugen på att leta rätt på en bok som jag påminner mig om att jag sett för ett bra tag sedan. Det är ögonblicksbilder från torg, gator och andra offentliga platser i Sverige under hela 1900-talet. Det är lika fascinerande att något som fanns en gång obevekligen är borta, som att något ligger kvar i evigheter utan anledning.

Åh att titta på fotografier av någon som knallade över gatan i Rågsved 1974, iklädd dåtidens mode och passerandes en lyktstolpe och en parkbänk, förevigade på fotot men försvunna ändå! Åtminstone personen, lyktstolpen och bänken kan för all del stå kvar där de ställdes, de är ju inte så märkvärdigt eftersom de var ämnade att stå där.Tvärtom mot min strumpa som låg kvar ändå liksom.

Hanteringen av odöda

Det är några veckor sedan jag läste ut "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist, och jag har självfallet tänkt skriva några rader om densamma. Det blir liksom så att man bör göra det om man läser så sabla lite som jag tycks göra nu för tiden. Tyvärr har jag stora problem med att skriva om sådant som jag verkligen, verkligen gillar. Ingenting jag skriver gör ändå boken rättvisa, det blir en trist sammanfattning av innehållet och kanske något ännu tråkigare när jag med futtiga ord ska beskriva känslan i boken. Det är enklare med något som bara är bra, eller ännu hellre dåligt. Där kan man kanske mest slänga ihop något lite snabbt utan att fasa för att göra historien och författaren stor orättvisa. Så jag väljer att flagga redan här för mitt tillkortakommande i fallet med detta inlägg. Antagligen i fler inlägg, men det väljer jag modigt att ignorera.

Så. "Hanteringen av odöda" var ren och skär njutning att läsa. Jag hade hoppats på att bli skräckslagen, vilket jag också blev vid vissa tillfällen. Jag var tvungen att hålla en fot på min sovande sambos ben medan jag plöjde sidor nattetid. (Någon kanske undrar vad som är up med denna fot på ett ben? Ja, helst hade jag ju velat kravla mig jävligt nära men det blir så obekvämt varmt. Lite kroppskontakt känns dock åtminstone lite betryggande.) Men det var inte bara en äckligt krypande stämning med suggestiva inslag, det var även fina skildringar av sorg, saknad och den absurdt tomma känslan med någon som faktiskt återvänder från de döda, utan att vara sig själv. Och jag tackar faktiskt för de ganska passiva zombiesarna som inte löpte amok längs gatorna på jakt efter tarmar.

Det var det, mer kan jag inte klämma ur mig. Jag avstår fånig sammanfattning av innehållet och att kommentera bokens små, små svagheter. Det blir liksom inget bra.

Jag tjatar på...

Alltså jag vet självfallet om att det är totalt oförsvarligt att jag gör ännu ett inlägg om flickböcker från 60-talet. Samma böcker igen, dessutom. Jag ägnar Ester Rignér-Lundgrens Lotta mer plats än Murakami och hans vaginafixerade japan, trots att den förrförre nosat på Nobelpriset. Det kan inte hjälpas. Jag måste bekänna en sak.
Jag är en sån som snor saker, jag är inte kleptoman tack och lov, men jag stjäl ändå högst personliga grejer och gör dem till mina egna. Till exempel tar jag utan problem sällskapets dialekt. Inte så att jag kör skånska om någon börjar gröta med det i närheten, men göteborska eller norrländska kan jag plötsligt svänga mig med utan att jag fattar själv vad som hänt. Dessutom är jag expert på att sno skratt. Om jag umgås mycket med någon som har ett lite eget, trevligt skratt så bara tar jag det. Rakt av. Gräsligt beteende egentligen. Nu är det så att det här även kan gälla om jag är särskilt förtjust i något jag läser, jag börjar uttrycka mig som i böckerna, vilket är närmast förödande om man är nio och läser Kulla-Gulla.  Det är också pinsamt om man närmar sig de trettio och läser om den käcka och romantiska Lotta som fröjdas på 60-talet. Jag har fått behärska mig så in i bomben (!) för att inte skriva ett inlägg med lånad röst just precis nu. Och det jag ville var bara att berätta att jag spenderat en herrans massa timmar på balkongen, läsandes om Lotta som nu befinner sig på landet och håller loppis, att jag var tvungen att skicka iväg sambon för att köpa sockerkaka som jag ska käka till min saft. Sockerkaka och saft, den som tror att jag intar det titt som tätt misstar sig definitivt.
Jag är förresten lite besviken på mina grannar. Lotta har någon trevlig tant som ger bort rabarber och någon annan som trugar på trevliga ungdomar kanelbullar. De trevliga ungdomarna utgörs av rekorderliga grabbar som man bara råkar slå sig i lag med. Alltså man kanske cyklar en trevlig tur tillsammans. Inget annat. Jag har förvisso en tant, men hon är storrökare och har en otäck hund. I trädgården mitt emot min balkong sitter det i och för sig ett gäng med kavata grabbar, men de tycks bli fullare och fullare. Ingen i Lotta-böckerna dricker Corona med bar överkropp, så jag ska inte ropa över dem för att bjuda på lite jordgubbar och sockerkaka. Även om det verkar sabla trevligt att ha sådär finfin kontakt med grannarna.

Total harmoni i bersån

Skolan är klar. Livet har återvänt. Tack, Illusionernas blogg för att du påminde mig om den eminenta sidan Bokbörsen. Nu är det jag och Lotta några timmar framöver. Total lättnad och lycka.