Trist sköldpadda

För ett bra tag sedan fick jag ett seriealbum av min syster, som tack för något har jag för mig att det var. Säkert hade hon de bästa avsikter med denna gåva och jag gjorde igår återigen ett försök med nämnda album. Det handlar om sköldpaddan Elvis som lever ett vanligt svenssonliv tillsammans med sin fru Hedvig. Skrivet av Tony Cronstam. Så långt allt väl, igenkänningsfaktorn är såklart hög och även om jag sällan tilltalas av att läsa skildringar av liv lika händelselösa som mitt eget så kan en schysst punchline göra det mödan värt. Rockyserien är ett utmärkt exempel, där visserligen mycket av humorn ligger i de klockrena beskrivningarna av sociala företeelser och Stockholm, inte bara i punchlinesen. Men Elvis då? Det är inte ofta det är fyndigt, och man vet i princip alltid hur sista rutan i stripen kommer att se ut. Är det verkligen så att folk slår sig knäna eller ens lyfter ena mungipan för att två personer grälar om vem som ska gå ut med soporna eller för att Elvis verkligen gillar att spela tv-spel medan hans fru inte gör det? Det deprimerande är att folk nog faktiskt gör det, de sitter på tunnelbanan och ler åt att alla andra också kollar på tv varje kväll och gnäller om att de borde banta, och det är ju lite kul att man känner igen sig. Haha, hö. Urk.

Scooby Doo, duh!

Jag har bytt bort bloggproffs och Wordpress mot blogger, eller blogspot. Snyggare är min åsikt, snabbare och enklare måste vara ett faktum.

Igår var jag på fest, jag beslutade att det var en glasögonfest eftersom mina linser börjar ta slut och jag ej köpt nya. Förresten vill man ju inte dyka upp på bibblan imorgon och se ut som en bibliotekarie, gubevars! Men detta med mörka bågar på brillor fortsätter att ge folk häftiga associationer, nu är det Velma i Scooby Doo som gäller. Det var tydligen ämnat som en komplimang, och jag tar det som en sådan. Bara så att ni vet.

Jane Eyre ligger förresten och vilar lite under helgen, men Kjell Johanssons fantastiska "Huset vid Flon" är jag betydligt mer aktiv med. Den är klart det bästa jag läst på länge och jag kommer att behöva en rätt så diger hög med synonymer för "briljant" när jag ska skriva om den.

Podcast inspelad, tantsnuskanalys efterlyst

Igår spelade vi in vår första podcast, jag och Kafka. Eller vi babblade mest på medan hennes eminente sambo gjorde sig besväret att spela in det hela. Efter tolv dagars jobb och några öl kan jag erkänna att jag kände mig allt annat än vältalig, men kul var det! Vi har ju visserligen inte haft för avsikt att vara sådär vidare värst uppstyltade, och det lyckades vi med. Ska bli grymt kul, och nervöst, att höra det hela när det blir klart.

För min del har det vuxit fram en idé om att inte bara diskutera böcker som är så bra som "Jane Eyre" ändå är. Vi hade nog den roligaste diskussionen igår rörande mastodontverket om Jean M Auels superkvinna Ayla och hennes, eh, superutrustade följeslagare Jondalar. Hur i hela världen har det påverkat alla oss flickor (vi var nog tyvärr den största läsargruppen) i trettonårsåldern som storögt följde Aylas väg från grottmänniskorna till uppfinnandet av tändstickor, nål och tråd, tämjandet av lejon och utvecklingen till sexgudinna? Skulle kunna vara något, det är jag övertygad om.

Det är lugnt

Idag fick jag reda på något fantastiskt. Det är inte meningen att jag ska läsa hela Jane Eyre till första podcasten, och det är inte tänkt att vara en ny bok varje gång. Total lättnad, nu ligger man plötsligt före i planeringen.

Något mindre trevligt var det då en bibliotekarie tittade på mig idag och sa: 'får jag vara lite elak?' och det missunnar jag ju ingen så han fick fortsätta, 'när du satt på dig glasögonen ser du precis ut som en bibliotekarie. Och håret i tofs också.' Alltså, säga vad man vill om bibliotekarier, men se precis ut som den tänkta versionen vill jag inte. Linserna måste användas oftare!

Boköverflöd

Man skulle kunna tro att det här med att spendera hela dagarna på ett bibliotek borde leda till långa och inspirerade blogginlägg. Så är inte fallet för mig i alla fall. Jag har ju redan beklagat mig över stressen med jobb, skola, praktik och så vidare (och nu gjorde jag det igen) så nu ska jag ta upp något annat eländigt. Om man dagarna i ända presenteras för tusentals (jag tar väl inte tusen i min hand, men man ser dem ju stå där och locka) potentiella läsupplevelser, som dessutom är gratis så blir det nästan kortslutning. Jag vill ha allt och inget. Ungefär som på bokmässan, too much! Så är det inte att bara besöka ett bibliotek, då kan man ju liksom strosa omkring utan att uträtta annat. Nu ska jag försöka göra någon nytta också, eller åtminstone lära mig något. Detta är givetvis obefogat gnälligt angående ett lyxproblem, men ändå.

Nu läser jag "Jane Eyre" inför min och Kafkas podcast (!) så det blir inte så mycket med något annat, men jag har bestämt mig för att låna hem lite serier som jag inte läst förr, det hinner man väl med ändå. Kanske. För övrigt kastade jag ned Sofi Oksanens "Stalins kossor" när jag köpte (ännu en) "Jane Eyre". Den verkar bra.

Jämmer och elände

Jag gör min praktik nu, på bibliotek, och det är verkligen jättekul. Det är så ofattbart mycket trevligare än skolan att jag är mer omotiverad att slå upp en studiebok än någonsin förr. Precis som väntat lär man sig nämligen ingenting nödvändigt i skolan. Detta gör dock inte att uppgifterna slutar trilla in, nej då! Jobba då? Jamen visst, på helgerna. Detta är alltså ett klagoinlägg med ett och endast ett syfte; nämligen att bortförklara mitt mycket skrala läsande. Jag har haft utmärkt sällskap av "Huset vid Flon" på pendeln, men tretton minuter enkel väg är ungefär tillräckligt för att jag ska hinna leta rätt på var jag var sist och därefter läsa några futtigt få sidor. Av rädsla för att glömma boken hemma vågar jag inte packa upp den på kvällen, så då måste jag läsa serier (måste är kanske en sanning med modifikation, men det är ungefär vad jag orkar) och nu är det någon som lagt in ett uppsatsskrivande mitt i allt. Mitt sällskap på pendeln kommer därför vara studielitteratur. Så fruktansvärt deprimerande att man vill grina. Mitt i allt detta ska jag dock läsa om Jane Eyre för min och Kafkas lilla läsecirkel, vilket ska bli hur nice som helst. Det blir liksom ett tvång, men ett bra sådant till skillnad från allt annat. Nu MÅSTE jag läsa något kul.

För övrigt gick det ganska bra med bokintroduktionen i söndags, vi enades om en snygg och lite tålig version av Nalle Puh som vi sedan gick igenom. Utan minsta antydan till sönderrivna sidor, jag tolkar det som ett gott tecken.

Kulturfrämjande, katter och kakor

Jag har stora planer på att göra en viktig insats för kulturfrämjandet när jag får besök i helgen. Jag ser framför mig hur litteraturdiskussionerna startar redan ikväll över något varmt att dricka och något gott att förtära. Efter en stärkande frukost kommer vi i morgon att ta en promenad under de gnistrande höstlöven och prata om det stundande bokhandelsbesöket. Jag hoppas att vi sedan kommer att stå bland böckerna och glatt hojta till varandra när en gammal favorit eller kanske en ny förälskelse dyker upp. Efter en lång tid kommer vi glatt promenera hemåt i den klara, kyliga luften med våra fynd och slå oss ned i soffan för att läsa.

Jag ska vara barnvakt i helgen.

Hon är sexton månader och vill helst slita böckerna i tu och på sin höjd tugga i sig väl valda sidor. Jag kommer dock att ta det som ett personligt nederlag om hon inte blir boktokig och har därför börjat smida skarpsinniga planer på hur detta ska ske. Min plan består av att köpa böcker och läsa dem för ungen. Kan det krävas mer? Det enda jag nu behöver är tillräckligt bra, roliga och fina böcker. Det är dessa jag fantiserar om att vi ska hitta när vi rullar barnvagnen under höstlöven och anländer till bokaffären. Jag tror jag hoppar hela perioden med Max och hans pottor och bilar och skit, jag pallar inte med att läsa sådant med inlevelse. Jag tänkte köra rakt på med Pettsson och co, eller något annat snyggt, bra och roligt.

Jag kom på mig sjäkv med att småfnissa när jag bläddrade i "Konstapel Katt kräver kakor" av Carl Johan De Geer häromdagen. Bara titeln! Konstapel Katt patrullerar plikttroget gatorna i Stockholm och behöver ta en välförtjänt fika emellanåt, men när han kommer in på konditori Vetekatten en dag finns det inte en kaksmula kvar! Det bakas och bakas, men varendaste en av kakorna försvinner, vart tar de vägen? Konstapel Katt börjar nysta i mysteriet och snart hittas tassavtryck som kanske leder till gåtans lösning. Briljant, är mitt omdöme. Spännande, roligt och snyggt. Det måste ju fungera imorgon.

I etern

När man minst anar det och är som mest inne i sin "hinna läsa tre sidor på pendeln-period" men ändå känner sig ganska nöjd med de serierutor och dagstidningar man hinner tugga i sig, då slår hon till; Kafka på jobbet. Då får man erbjudandet att föra dialog om ett av tidernas mest kända verk, nämligen Jane Eyre. Valet av bok står bokcirkeln i P1 för, tydligen är det som så att "Bokcirkeln i P1 - hjälper dig överleva genom november". Vad är det för svenska egentligen?  Anyways (jag kör hej vilt med svengelska, men ifrågasätter ändå gärna andras språk. Ah, sympatiskt), jag meddelar så gärna mina tankar kring träbocken Rochester, men Kafka nöjer sig inte med detta, hon ska spela in det hela och podcasta (kan eventuellt vara ett verb, ursäkta mig annars) samtalet.

Jag är en person som aldrig någonsin köpt att den där rösten som de påstår tillhör mig faktiskt gör det, jag menar också att jag egentligen är mycket mer intelligent än jag verkar och att jag dessutom är fyndig. Allt kommer nu ställas på sin spets och min självbild kommer att raseras. Det känns...Well, det känns ganska roligt om jag ska vara ärlig. Ska bara linda in mikrofonen i aluminiumfolie innan vi kör så jag kan påstå att jag egentligen har en behaglig och lite...eftertänksam röst. Ska även byta ut ölkonsumtionen mot rödvin i någon vecka innan för att komma i rätt stämning.

Howl´s Moving Castle

Min praktik på bibliotek (wiiiiiiii!) har tröttat ut mig fullständigt och jag somnar så fort jag sneglar på en text när jag gått och lagt mig så jag har inte direkt varit den snabbaste snigeln när den gäller bladvändning. Howl´s Moving Castle är dock utläst för någon dag sedan och det var faktiskt direkt sorgligt när den tog slut. Den var en perfekt sängkamrat, lagom spännande och mysig.

Sophie växer upp som den äldsta av tre systrar i ett land där magi inte är helt ovanligt, även om inte var och varannan pysslar med det. Som den äldsta av tre är hon dömd att misslyckas med allt hon tar sig för och givetvis drabbas hon av en riktig taskmört till häxa som gör stackars Sophie till en nittio år gammal tant som omöjligt kan avslöja att hon är förtrollad. Den rätt så framåt och mycket praktiska Sophie beger sig ut på vandring och tvingar sig på den ökände trollkarlen Howl i hans magiska slott där hon tar sig friheten att börja städa hej vilt. Hon sluter ett avtal med eldsdemonen Calcifer (det är ett big no no att ingå avtal med demoner, lite Faust över det hela faktiskt) och får testa på spännande saker som att kliva omkring i sjumilaskor (min översättning...) där man med ett steg förflyttas sju mil, och givetvis alltid landar i koskit.

Boken är spännande, mysig och framförallt rolig. Jag småskrattar ständigt åt den ganska subtila humorn och jag älskar den Terry Pratchett-liknande miljön. Jag försökte nyligen se filmen av Hayao Miyazaki och den var givetvis snygg, riktigt snygg. Men jag kunde inte se klart för den höll sig så dåligt till boken att jag blev vansinnig. Att vara sådan säger säkert en hel del negativt om mig som person. Men ALLT VAR FEL! Hur som, initierade källor påstår att så länge man ser filmen före man läser boken är ingen skada skedd och man kan lugnt njuta av filmen. Och boken.

Bilderna är för övrigt från den snygga filmen.

Flyktsoda ta mig i land sätt mig i brand

Jag hör till den typen av folk som alltid läst för min egen skull, därför har jag aldrig raddat upp böcker och författare  jag läst och förväntat mig någon slags tapperhetsmedalj för mängden sidor jag tar mig igenom. Det behövs ju liksom inte om man tycker att det är kul. Men nu har jag ju trots detta skaffat mig vad jag tänkt skulle vara en bokblogg, och då kan det ju vara fint om jag faktiskt skriver något om de böcker jag läser, det blir lite tomt annars. För ett tag sedan läste jag Marcus Birros "Flyktsoda".

Ah, språket, språket! Man måste ge Birro att han skriver fantastiskt, I love love love it! Det går inte så himla fort att ta sig igenom de 208 sidorna om alkoholisten Lukas och för mig är det delvis beroende på det poetiskt formulerade meningarna och alla liknelser och metaforer. Marcus Birro lyckas beskriva det mest vardagliga och deprimerande så sabla vackert, men med bibehållet elände. Den känslan hänger sig för övrigt kvar genom hela boken, man tycker synd om Lukas och skulle emellanåt bara vilja skälla ut och upp honom riktigt ordentligt, men man ler ändå på vissa ställen åt hur han tänker och hur rätt han emellanåt har i sin bild av världen.

Det är en ung alkoholists väg mot parkbänken som skildras och resan är fascinerande, obehaglig och givetvis ofantligt tragisk.

Kapa klinker med uppväxt i Midsommarkransen?

Om man går ned i källaren för att hysteriskt gå igenom alla banankartonger i jakt på sin vinkelslip (hur kan en sådan försvinna?) kan det hända att man hittar massvis med böcker man inte läst och glömt bort att man äger. Jag tog med mig en upp på måfå; "Huset vid Flon" av Kjell Johansson. Uppväxten i Midsommarkransen under 40-50-talen är det tydligen som avhandlas, "Dickens, Dostojevskij, Strindberg, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson välkommen i gänget, Kjell Johansson!" så säger Eskilstuna-Kuriren om boken. Låter ju lovande. När jag är klar i det magiska slottet med demoner och liknande drar jag till Midsommarkransen. Omväxling förnöjer eller vad man brukar säga. Hittade för övrigt inte min vinkelslip.